Formellt rör det sig om två olika verksamheter, men sedan invigningen av monumentet år 1956 samlas arkiv, museum, bibliotek och minnesplats under samma tak och bildar tillsammans en viktig plats för kunskap om Förintelsen och hågkomst av dess offer.

Historiskt sett har det emellertid inte varit en okomplicerad uppgift för centret att förvalta arvet efter Förintelsen och att göra det till en del av fransk historia. Tvärtom har centret i denna process haft att förhålla sig till olika omständigheter som också har influerat dess historieskrivning. En första sådan kan förklaras bildligt genom att se till själva lokaliseringen av centret. Beläget mellan Paris judiska kvarter, Les Marais, och stadshuset, Hôtel de ville, befinner det sig symboliskt mitt emellan två idétraditioner: den judiska religionen och den franska republiken.

Medan den förra såg Förintelsen som en i huvudsak judisk erfarenhet, var den senare länge blind inför detta, eftersom republiken inte känner några minoriteter eller religioner utan endast dess medborgare. Trots detta, och som en andra omständighet i centrets balansgång, bar republiken på ett antisemitiskt arv. Det hade visat sig i samband med Dreyfusaffären (1894–1906) och senare under 1930-talet när Frankrike tog emot ett stort antal judiska flyktingar från öst. Under andra världskriget hade denna antisemitism blommat upp på nytt i form av samarbetsregimen Vichy, som på eget initiativ instiftade judelagar och aktivt bistod nazisterna i Förintelsen. När Centre de documentationjuivecontemporaine (CDJC), som det då hette, grundades år 1943 i Grenoble av den östeuropeiske immigranten Isaac Schneersohn, var det också just i syfte att dokumentera dessa pågående brott.

Efter befrielsen år 1944 skulle dock föga utrymme lämnas åt Förintelsen i den officiella historieskrivningen. I general Charles de Gaulles version av kriget betonades istället de militära och hjältemodiga aspekterna. Framförallt lät han göra en mental sammankoppling mellan första och andra världskriget. Den senare konflikten blev helt enkelt en slutpunkt på ett 30-årigt krig. Genom en sådan kontinuitet tömdes andra världskriget på ideologiskt innehåll – Vichyregimen förklarades illegitim – och kom snarare att handla om klassisk fransk-tysk rivalitet.

Vidare förminskades de allierades insatser, medan motståndsrörelsen lyftes fram som en ny union sacrée, där nästan alla hade slutit upp. På så vis kunde det nya styret skriva in sig i en historisk kontinuitet samt hålla ihop ett Frankrike präglat av splittring efter kriget. Även motståndsrörelsens offer, de deporterade, spelade en viktig roll i versionen som nationens martyrer. Judarna förblev dock en anonym offerkategori, vars erfarenhet inte uppmärksammades. Och det var med denna historieskrivning som CDJC:s narrativ, inledningsvis hade att samsas.

Om detta samspel mellan etablerad och alternativ fransk historieskrivning gällande minnet av Förintelsen skriver den svenske historikern Johannes Heuman i sin doktorsavhandling från 2014, som i något omarbetad form nu getts ut under titeln The Holocaust and FrenchHistorical Culture, 1945–65. Som teoretiskt ramverk för boken använder sig Heuman av ett historiekulturellt perspektiv, där historieskrivningens konstruktion, funktion och mottagande står i fokus. En för teorin bärande tanke är att historiska narrativ inte bara skildrar utan även konstruerar det förflutna och att det därför, utan att för den skull förneka realhistoriska sammanhang, kan vara givande att studera utifrån vilka behov och syften de har framställts. Mer precist handlar det i Heumans fall om att ur detta perspektiv studera vad CDJC, som en liten aktör, kan säga om fransk nationell historiekultur, men också vilken påverkan denna haft på CDJC:s narrativ.

Medan de Gaulles version tjänade ett enande syfte var CDJC:s tidigaste historieskrivning i stället konfrontativ, grundad på behovet av rättvisa. Därför var narrativet också mer juridiskt än historiskt. Syftet var att kartlägga Vichyregimens brott, att lägga fram bevis i de många rättegångar som följde på befrielsen samt att återfå konfiskerad judisk egendom. Samtidigt som Vichy därmed blev föremål för mycket stark kritik var det ingen djuplodande historieskrivning som förankrade brotten i någon ideologisk kontext eller i fransk antisemitism. I stället lyftes judiskt motstånd och heroism fram i befriandet av republiken, som i likhet med de Gaulles version hyllades och sågs, trots interna stridigheter på denna punkt, som väsensfrämmande från Vichy.

Från detta första och tämligen isolerade narrativ rörde sig CDJC under slutet av 1940-talet mot en mer övergripande och europeisk syn på förintelsen. Vatten hade runnit under Seines broar, förintelsen började historiseras och behovet av upprättelse kom sakta att ersättas av en mer akademisk historieskrivning. Tydligast exempel på detta var CDJC:s organisering av en internationell konferens i Paris år 1947. Vid konferensen deltog representanter för flera olika judiska dokumentationscentra, historiekommissioner och samhällsorganisationer från elva länder i Europa. Konferensen resulterade bland annat i att ett vetenskapligt råd tillsattes och att en antologi gavs ut. I denna presenterades ett europeiskt narrativ med den judiska erfarenheten i centrum och skuldbördan försköts till Tyskland. Ambitionen att skapa en europeisk plattform, med CDJC i Paris som centrum, för de olika gruppernas verksamheter förverkligades dock aldrig. Detta till följd av interna motsättningar och brist på historisk kompetens, men framför allt på grund av bristande politiskt stöd.

Bristen på såväl stöd som uppmärksamhet förebådade CDJC:s nästa steg under 1950-talet. Bortom europeisk nivå planerades nu ett monument till minne av de närmare sex miljoner judar som förintats under kriget. Genom monumentet skulle arvet efter Förintelsen göras universellt, men till priset av att CDJC:s inledningsvis konfrontativa narrativ övergavs. För att visa på denna metarmorfos studerar Heuman den stödkampanj som CDJC bedrev från år 1951 fram till invigningen av monumentet i oktober 1956. Analysen av denna kampanj hör till bokens mest spännande forskningsresultat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Till kampanjen lyckades man knyta flera inflytelserika politiker såsom den franske presidenten René Coty, Israels president Chaim Weizmann och Winston Churchill, som därigenom lånade sina namn till ett narrativ som inte främst handlade om skuld, utan istället var framtidsorienterat och syftade till lärdom och främjande av humanistiska värderingar. Såtillvida fungerade minnet av Förintelsen som en projiceringsyta, mottaglig för olika betydelser, vilket blev särskilt tydligt när kampanjen sökte internationellt stöd. I USA främjades ett Förintelsenarrativ som betonade frihet och kampen mot förtryck.

För att beteckna det senare talade CDJC om totalitarism, som då även kunde syfta på Sovjetunionen, vilket var helt i linje med amerikansk retorik under det gryende kalla kriget. I Sverige och Danmark sammankopplades narrativet med ländernas tradition av humanism, med tydlig anspelning på nationella självbilder av undsättning av judarna under kriget, och fann bland annat stöd hos Tage Erlander. I Algeriet, Tunisien och Marocko – då fortfarande franska kolonier – vände man sig till såväl den judiska befolkningen som kristna och muslimer, och lyckades med framgång associera minnet av Förintelsen med religiös solidaritet och fredlig samexistens. Att man hos det muslimska samfundet i dessa länder lyckades få stöd för Förintelsemonumentet måste betraktas som helt unikt, men också som ett utslag av fransk universalism. På grund av ökad politisk orolighet i Mellanöstern och det algeriska självständighetskriget närvarade dock inga muslimska delegater vid invigningen år 1956. ?Likväl innebar monumentet ett paradigmskifte. Genom att undvika skuldfrågor och bekräfta nationella myter lyckades CDJC föra ut minnet av Förintelsen i offentligheten. På detta följde en institutionaliseringsprocess. Redan år 1957 gjordes monumentet till en officiell plats för det årliga hedrandet av minnet av de deporterade, bland vilka de judiska offren nu hade en självklar plats. Som kulmen på processen axlade general de Gaulle år 1959 ledarskapet för den världskommitté som stödde monumentet. Under 1960-talet fortsatte utvecklingen och monumentet blev en viktig symbol för kampen mot antisemitism. Som en kompromiss för politiskt erkännande berördes inte Vichy annat än i CDJC:s forskning, som nådde en betydligt mindre publik än dess utställningar och minnesceremonier. Det som en gång börjat som dokumentationen av ett pågående folkmord, ett alternativt och konfrontativt narrativ, hade nu på ett avgörande sätt påverkat fransk historiekultur, men också blivit en del av densamma.

Först i början av 1970-talet skulle Frankrikes roll i Förintelsen på allvar föras upp till ytan och den gaullistiska myten ifrågasättas, men då genom andra historiska representationer. Poängen med Heumans bok är emellertid den – och här sällar han sig till senare års forskning inom området – att Förintelsen inte var omgärdad av total tystnad under de första decennierna efter kriget. Istället för vad som tidigare hävdats, att det var först i samband med rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem år 1961 och sexdagarskriget år 1967 som minnet av Förintelsen började diskuteras i Frankrike, skedde detta alltså långt tidigare och gradvis. Heumans redogörelse för denna process, med utgångspunkt i CDJC:s historieskrivning mellan åren 1945 och 1965, är både intressant och lärorik. Engelskan må stundtals vara tung, men lättas upp av en föredömligt tydlig disposition. Trots det förhållandevis ringa omfånget, drygt 200 sidor, är Heumans bok ett gediget akademiskt verk och ett värdefullt bidrag till forskningen, väl värt att rekommendera för den som önskar lära sig mera om minnet av Förintelsen i Frankrike och/eller planerar ett besök på Mémorial de la Shoah.