Det senaste från Paris
De teoretiker som under 1960-, 70- och 80-talen präglade västerländsk idédebatt och gjorde flitiga gästspel på amerikanska universitet är nu nästan alla borta. Fortfarande tycks de dock vara oumbärliga referenser för avhandlingsförfattare inom humaniora och samhällsvetenskap, kanske särskilt den redan 1984 avlidne Michel Foucault.
Men en nutida europeisk kultursidesläsare torde inte enbart förknippa uttrycket ”franska filosofer’’ med ogenomtränglig essäprosa och diverse begrepp som börjar på post– eller slutar på -ism. När vi hör namn som Bernard-Henri Lévy, André Glucksmann, Alain Finkielkraut eller Pascal Bruckner tänker vi nog också på kontroversiella insatser för mänskliga rättigheter i länder som Jugoslavien, Rwanda och Libyen, eller kanske på kritik av islam och mångkultur.
Varje tid ropar efter sina tänkare från Paris, och för tillfället tycks det vara Alain Badiou som gäller. Han är i 75-årsåldern, tidigare professor i filosofi vid École Normale Supérieure, och har först sent i livet nått ut till en större publik. I finanskrisens och Occupy Wall Street-rörelsens epok reser Badiou runt i Europa, USA och Latinamerika. Han propagerar för en ny världskommunism, gärna tillsammans med sin gode vän Slavoj Zizek, känd slovensk skäggbärare och intellektuell estradör.
Samtalsboken Controverse. Dialogue sur la politique et la philosophie de notre temps är en något redigerad utskrift av fyra långa diskussioner från våren 2012, där Alain Badiou ställs mot ett spöke från sitt förflutna, lingvisten Jean-Claude Milner. Denne har liksom Badiou studerat vi École Normale Supérieure, och de var båda politiskt aktiva under 1960-talet, då maoismen var högsta mode i Paris. Senare kom Milner att ägna sig åt Lacaniansk psykoanalys, samt åt att översätta Noam Chomskys språkvetenskapliga verk till franska. På senare år har hans revolutionära glöd svalnat betänkligt. Jean-Claude Milner, som är av judisk börd, har istället blivit alltmer känslig för den ökande antisemitismen i Europa och har skrivit åtskilligt om detta.
Läsningen av Controverse bjuder på en hel del tuggmotstånd för en lagom bildad skandinav. Alain Badiou och Jean-Claude Milner kastar sig på känt kontinentalfilosofiskt maner ut i halsbrytande allegorier, radikala historiska tolkningar och mer eller mindre konturlösa utopier. Intervjuaren Philippe Petit, till vardags radiojournalist på France Culture, är själv disputerad i filosofi och gör inte mycket för att skingra dimmorna. Så mycket står dock klart att de båda kombattanterna går med samma funderingar som många politiskt intresserade gräsrötter, om än på en högre nivå.
De grälar om Mellanösten. De frågar sig varför revolutioner tvunget måste bli så blodiga, och gång på gång leda till diktatur och folkmord. De diskuterar huruvida en annan sorts kommunism är möjlig, eller om François Hollandes urvattnade socialism erbjuder ett alternativ till Sarkozys nyliberalism. De undrar vad som kommer att hända med Frankrike och Europa i en framtid dominerad av Kina. Sympatiskt nog drömmer de sig båda tillbaka till den gamla goda tiden, då kultiverade människor i alla länder förstod franska.
Alain Badiou har en bakgrund inom matematiken, kallar sig platoniker och är intresserad av hur världen skulle kunna se ut. För honom är det en beklaglig realitet att blod då och då måste spillas, men målen helgar medlen i den politiska kampen för en enad, kommunistisk mänsklighet, befriad från ekonomisk utsugning och förtryck. Badiou tror på en ”tredje etapp” av sann kommunism under 2000-talet, efter 1800-talets marxistiska arbetarrörelse och 1900-talets socialistiska diktaturstater. Denna tredje etapp hoppas Alain Badiou ska kunna mobilisera massorna, och han hämtar inspiration i Pariskommunen 1871 och Maos kinesiska kulturrevolution. Förvisso finns det hinder på vägen, ty vi lever enligt Badiou i en ”kapitalo-parlamentaristisk” hegemoni. De demokratiska valen i västvärlden åstadkommer bara obetydliga samhällsförändringar. Massans skepsis inför revolutionära idéer går hand i hand med dess passivitet, egoism och ointresse för annat än konsumtion. Men det finns hopp, menar Alain Badiou. När allt kommer omkring har vi bara levt under det kapitalistiska oket i några sekler, och kommunismens historia har just börjat!
Jean-Claude Milner är pragmatiker och intresserad av världen som den är. Han anser att politikens mål bör vara att värna människoliv, och är tveksam till drastiska samhällsförändringar. Det märks under läsningen av Controverse att Milner inte är massmötenas och slagordens man. Han framstår som en mer introvert personlighet än Alain Badiou, och hans invändningar mot den sistnämndes luftslott är ofta kryptiska. Milner lägger stor vikt vid sitt ordval och refererar gärna till antikens tänkare. Han understryker att Pariskommunen var ett fiasko, samt att kulturrevolutionen motverkade sitt syfte. Den beredde nämligen vägen för dagens kinesiska kapitalism. Jean-Claude Milner anser fortfarande att marxismen är relevant som analysverktyg, men har helt tappat tron på väpnade revolutioner eftersom man inte kan bygga nya samhällen genom att totalförstöra de gamla eller mörda folket i folkets namn.
Badiou och Milner är långtifrån oense om allt. De är båda misstänksamma mot överstatliga politiska organ som FN och Nato, och de pekar på det problematiska med västmakternas så kallade humanitära interventioner i självständiga stater. För Alain Badiou handlar allt om USA-imperialism och multinationella företags plundring av råvaror. Jean-Claude Milner nöjer sig med en principiell kritik utan större känslomässigt engagemang. Liksom Badiou konstaterar han att krigsförbrytartribunaler är ett spel för galleriet, där per definition endast förlorarna kan dömas. De två filosoferna noterar också att länder som Syrien lämnas åt sitt öde när realpolitiken inte går att anpassa till de ädla principerna.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Man kan, allt efter politisk hemvist, låta sig förfasas eller förtjusas av hur snacket går i Controverse. Alain Badiou försitter inte något tillfälle att spy galla över den västerländska demokratin, och fantiserar hoppfullt om vad som kommer att ske när den stagnerande rika världen inte längre kan försörja en stor medelklass och majoriteten revolterar, gärna med franska filosofer överst på barrikaderna. Jean-Claude Milner är mer belevad och kommer med en och annan kammarlärd randanmärkning om nackdelarna med massakrer eller om Lacans dialektik. Egentligen är det bara när Israel diskuteras, visserligen på platonistiskt och marxistiskt fikonspråk, som boken lever upp till sin titel. Här är oenigheten i det närmaste total.
Palestinavännen Badiou har i andra sammanhang hävdat att larmrapporterna om en ny antisemitism är överdrivna. Bara ett fåtal militanta islamistgrupper är antisemitiska. Det som jäser bland arabiska ungdomar i Frankrikes segregerade förorter är följaktligen inte judehat, utan däremot en ökande frustration över Israels politik, enligt Alain Badiou. För övrigt är han, som det framgår av Controverse, ingen vän av stater som bygger på etniska eller religiösa grundvalar, och särskilt inte för judar, som har en stolt tradition inom maktkritik och kommunism.
Jean-Claude Milner menar däremot att judehatet återkommit till Europa, om än i en annan form än andra världskrigets. Milner frågar sig varför just judar inte skulle ha rätt till en egen stat, särskilt med tanke på vad som har utspelat sig under 1900-talet. Han tror inte på Badious och den västerländska vänsterns dröm om ett Mellanöstern där religioner och etniciteter kan samexistera i harmoni. Med tanke på det instabila läget i regionen efter den arabiska våren, och Israels fienders ständiga försök att utnyttja palestiniernas olycksöde för sina egna syften, är en bräcklig vapenvila det bästa man för tillfället kan hoppas på.