Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara en fråga om tur och otur?

Om frågor som dessa har hållit dig vaken nattetid så har jag goda nyheter. Gregory Clark, professor i ekonomi vid University of California, Davis, har funnit svaret. Det är i själva verket mycket enklare än du trodde. Så här ligger det till:

xt+1 = bxt+et

där xt är en familjs underliggande sociala status i förhållande till generationen t, där et är en randomiserad komponent och b är ett tal mellan 0,7 och 0,8. Denna lilla lag förklarar i själva verket alla skiften i makt och rikedom – vad ekonomer kallar social rörlighet – sedan tidernas begynnelse. Så lyder åtminstone tesen i professor Clarks senaste bok, The Son Also Rises.

Utan att närmare gå in på den bakomliggande matematiken kan vi konstatera att Clarks ekvation ger en tämligen mörk bild av social rörlighet. Symbolen b i ovanstående ekvation motsvarar graden av social rörlighet i ett samhälle från en generation till en annan. I ett samhälle där en dynasti sitter på all makt och alla pengar för evigt är b lika med 1. I ett samhälle där fördelningen av makt, pengar och status är helt slumpmässig från en generation till en annan är b lika med 0. Clark menar att b konstant ligger och skvalpar mellan 0,7 och 0,8 – helt oavsett övriga omständigheter. Detta går stick i stäv med traditionella beräkningar av social rörlighet, som i allmänhet är betydligt mer optimistiska. Enligt Clark beror felet på att ekonomer vanligen beräknar rörlighet en generation i taget, snarare än över århundraden. En sådan kortsiktig analys skapar en illusion av jämlikhet där den egentligen inte existerar.

En mer korrekt, och betydligt dystrare, bild av social rörlighet får vi om vi tittar på efternamn. Clark noterar att efternamn som för hundratals år sedan förknippades med makt och hög social status än idag bärs av samhällets eliter. Detta blir särskilt tydligt när man tittar på vissa, ovanliga efternamn. Ett bra exempel är författaren och parlamentsledamoten Samuel Pepys, känd för sina betraktelser i dagboksform från den stora branden i London år 1666.

Pepys har förblivit ett mycket ovanligt efternamn, som aldrig har burits av mer än 40 levande personer vid ett och samma tillfälle. Från en så liten population kan man, rent statistiskt, förvänta sig att högst två eller tre Pepys har legat i Oxford eller Cambridge sedan 1600-talet. I själva verket har 58 personer med efternamnet Pepys tagit examen vid ”Oxbridge” under denna tid. Familjen Pepys är inget undantag – samma mönster upprepas om och om igen i Clarks omfattande statistiska material. Clark förnekar inte förekomsten av social rörlighet, men förklarar att processen är mycket långsam. Inte ens egalitära reformer såsom allmän rösträtt, gratis sjukvård eller statligt finansierad utbildning verkar göra någon skillnad. Hierarkin ser ut som den gör, och kommer inte att förändras nämnvärt i första taget.

Hur är det med Sverige då? Med tanke på alla våra jämlikhetsreformer borde vi väl utgöra ett undantag från denna deprimerande trend. Icke, menar Clark, som verkar finna en särskild njutning i att håna det ”progressiva, jämlikhetsälskande, socialdemokratiska Sverige”. Clark har mycket roligt åt 1901 års Släktnamnsförordning, som gjorde det svårare för ofrälse att anta adelsklingande namn. Clark analyserar fyra klasser av svenska efternamn: (1) adelsnamn, (2) snofsiga, latiniserade namn (Dahleus, Boethius etc), (3) namn som börjar på Berg– eller Lund– samt (4) namn som slutar på –son. Resultaten från Clarks statistiska arbete är slående.

Årtionden av egalitära reformer verkar inte ha haft någon som helst effekt på vårt lands sociala hierarki. Om din farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius, är sannolikheten betydligt större att du kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson. Din sociala status bestäms inte bara av dina föräldrar, utan till stor del även av dina avlägsna förfäder. Mot slutet av kapitlet medger Clark, med viss motvilja, att svenskarna åtminstone har lyckats uppnå en mycket hög grad av social och ekonomisk jämlikhet. Detta är i sig inte att förakta. Att herr Oxehufvud konsekvent tjänar mer per månad än herr Andersson är trots allt lättare att acceptera om båda herrarna har det hyfsat ställt.

Hur ser det ut i resten av världen? Indien uppvisar, föga förvånande, rekordlåga nivåer av social rörlighet. Nästan lika illa ställt är det i Japan, där urgamla samurajsläkter än idag utgör en betydande andel av landets styrande elit. Kina är ett särskilt intressant exempel. Ett halvt århundrade av kommunism borde väl åtminstone ha skakat om landets sociala strukturer och befriat det kinesiska folket från deras urgamla härskarklass. Icke, menar Clark. En enkel genomgång av landets politiska och ekonomiska elit avslöjar en kraftig överrepresentation av ättlingar till de despotiska Ming– och Qing-dynastierna. Inte heller i Chile, där en radikal marxistregim under 1970-talet avlöstes av en hårdför, konservativ junta, har politiska skiften haft någon nämnvärd effekt på samhällspyramiden. Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namn som Palme och Reinfeldt.

Så vad är The Son Also Rises egentligen för slags bok? Ska den tolkas som ett manifest mot förlegade sociala strukturer och för social rättvisa? Eller rör det sig om ett försök att på vetenskaplig väg rättfärdiga den rådande sociala ordningen? Clark är ovillig att ta ställning, men verkar luta mot det sistnämnda. Visst, medger han, kan fattigdom och arbetslöshet bland svarta eller latinos i USA delvis förklaras av rasistiska fördomar. Undersökningar har ju trots allt visat att arbetssökande med ”vita” efternamn som Schultz eller Gunderson har betydligt bättre chanser att få jobb än sökande med ”svarta” efternamn som Booker eller Washington. Men Clark noterar samtidigt att den sociala rörligheten varken är bättre eller sämre bland grupper som aldrig har utsatts för någon betydande diskriminering.

Det visar sig, till exempel, en smula oväntat att ättlingar till vita, fransk-kanadensiska invandrare utgör ett slags dold underklass i det amerikanska samhället. Det rör sig här om ett hundratusental fattiga bönder och arbetare med franskklingande namn som emigrerade från Quebec till USA under slutet av 1800-talet. Drygt hundra år senare har denna grupp alltjämt stora svårigheter med att ta sig ur fattigdomen och ansluta sig till den amerikanska medelklassen. Men om det är rasism och fördomar som orsakar fattigdom, varför drabbas då vita människor med eleganta namn som Bergerac och Gagnon? Clark ger inget tydligt svar, men lämnar dörren öppen för genetiska förklaringar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så vilka slutsatser finns att dra av Clarks analys? Vilka åtgärder måste vidtas? Författarens verkar mena att vi alla ska gaska upp oss och gilla läget. Visst kan det tyckas orättvist att samhällspyramiden är så orörlig, egalitära reformer till trots. Å andra sidan antyder hans resultat att den rådande sociala ordningen i själva verket är mer naturlig och meritokratisk än vad vi tidigare har trott. Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Om så är fallet – är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra? Är inte detta vad meritokrati egentligen handlar om? Clark verkar tycka det, och han är i gott sällskap. Om det är något som respektabla intellektuella verkar vara överens om idag, så är det att meritokrati är det bästa som finns, och att alla människor förtjänar att bedömas enbart utifrån ”sin karaktärs innehåll”, för att citera Martin Luther King.

Clarks bok antyder dock att meritokrati skapar ett kroniskt stratifierat samhälle, utan särskilt mycket trafik mellan klasserna. En kritisk läsning av Clarks analys föranleder följande provocerande fråga: Är meritokrati egentligen någon höjdare? Om förutsättningarna för framgång ligger i vårt dna, vilket Clark verkar antyda, är inte meritokrati bara ett sätt för de rika och mäktiga att bevara sina privilegier? För hundra år sedan var alla respektabla intellektuella överens om att eugenik, eller rashygien, var den enda vägen till ett harmoniskt och fungerande samhälle. I takt med att vår förståelse för genetik och humanbiologi utvecklas är det tänkbart att meritokrati snart kommer att betraktas som ett lika omänskligt och cyniskt påfund.

Nu är det ungefär 20 år sedan Charles Murray och Richard Herrnstein publicerade skandalboken The Bell Curve. Deras huvudsakliga budskap var att intelligensen bestämmer våra öden, och att framtidens samhälle alltmer kommer att karakteriseras av en indelning av människor i ”kognitiva klasser”. Boken möttes med ursinne från alla håll när den kom ut, och under flera år tvingades författarna hålla sina föredrag i livvakters närvaro. I motsats till The Bell Curve så har The Son Also Rises hyllats av kritiker på båda sidor om det politiska staketet. Detta är en smula förbryllande. Har de över huvud taget läst boken?

Säga vad man vill om The Bell Curve, men den gav åtminstone läsaren en liten gnutta hopp om politiska botemedel mot social ojämlikhet. I The Son Also Rises är perspektivet nattsvart. Visst, till skillnad från Murray och Herrnstein undviker Clark att tala rent ut om etniska grupper och deras respektive intelligenskvoter. Clarks analys är på så sätt mindre politiskt inkorrekt, även om hans slutsatser nästan är mer förödande. Varför blir ingen indignerad? Kanske har de sociala klyftorna blivit så stora att vi helt enkelt inte bryr oss längre. Varför bli upprörd när det ändå inte finns något att göra åt saken? En annan tänkbar förklaring är att Clarks bok är så full av kryptiska diagram och akademisk jargong att läsare med namn som Larsson eller Booker är för dumma för att förstå vad den egentligen handlar om.