För ett par månader sedan föll domen i en uppmärksammad tvist mellan Jeff Bezos Blue Origin och Elon Musks ­Space X. Konflikten handlade om kontraktet på den månlandare som år 2024 ska föra amerikanska astronauter till månen. Båda techmiljardärerna hade avtal med Nasa att bygga månlandaren; tanken var att man skulle ha en reserv att tillgå om någondera landare visade sig ha allvarliga brister. Men nedskurna anslag från kongressen tvingade Nasa att välja ett av alternativen. Och det blev Space X som fick kontraktet värt 2,9 miljarder dollar. Blue Origin – känt för allmänheten som bolaget som skickat upp rika turister i rymden – överklagade beslutet men förlorade. Det kommer nu att koncentrera sig på att bygga en privat rymdstation.

Det är säkert inte sista gången rättstvister av det här slaget hamnar i domstol. Det finns stora pengar att tjäna på rymdteknik och konkurrensen är stenhård. Ett halvt sekel har gått sedan människor senast vandrade på månen. Det är dags att återvända – men varför tog det så lång tid? Därför att rymden först måste kommersia­liseras. 1900-talets rymdkapplöpning mellan USA och Sovjetunionen var ett slags olympiska spel där man tävlade om ideologiska guldmedaljer. Med andra ord: Vems system är det som levererar? Kapitalism eller kommunism? Det fanns naturligtvis en mörk baksida, eftersom rymdtekniken var kopplad till utvecklingen av kärnvapenbärande interkontinentala missiler. Men så småningom utmynnade tävlingen i fredliga internationella projekt. Tillsammans byggde man den internationella rymdstationen där ryssar, amerikaner och andra nationaliteter samarbetar.

Att det inte blev fler månfärder berodde på de höga skattefinansierade kostnaderna och på att allmänhetens intresse svalnade. Vad som hände bara några hundra kilometer över folks huvuden intresserade endast ett fåtal. Det stora flertalet var inte medvetna om att nya bekvämligheter i vardagen som gps och mobiltelefoni var kopplade till rymdteknik. Idag finns det 12 000 satelliter i omloppsbanor runt jorden för kommunikation, navigering och övervakning. Bara under de närmaste åren kommer Space X att skicka upp 12 000 satelliter. Projektet kallas Starlink och inriktas på ett globalt internet. I en färsk rapport från Bank of America fastslås att det år 2040 kan finnas upp till 100 000 satelliter.

”I en färsk rapport från Bank of America fastslås att det år 2040 kan finnas upp till 100 000 satelliter.”

Hur har något så exklusivt som rymdverksamhet blivit vardagsmat? 2015 besökte Stefan Gustafsson, strategichef på SSC (Swedish Space Corporation) och dåvarande rymdministern Helene Hellmark Knutsson Millenium Space i Kalifornien och träffade Elon Musk och hans ledningsgrupp.

– Jag frågade Elon Musk om kostnaderna för rymdverksamhet, minns Stefan Gustafsson, Musk sa att man räknade med att kapa kostnaderna med 80 procent. ”Menar ni att ni ska reducera kostnaderna ner till 80 procent av dagens?” ”Nej”, blev svaret, ”vi ska ner till 20 procent av dagens kostnader!”

– Vi skrattade åt detta. Men de har ju lyckats! Kostnaderna har slimmats genom att Nasa och US Air Force lägger ut stora utvecklingskontrakt som många företag konkurrerar om. Det har lett till en enorm teknikutveckling.

Om den kommersiella konkurrensen varit bränslet har teknikutvecklingen varit motorn. Det som kostar mest i rymden är vikt; satelliterna har blivit allt mindre och lättare. Förr brukade små satelliter åka snålskjuts på större uppskjutningar. Men då hamnade de i banor som måste justeras; det blev billigare med specialiserade uppskjutningar med nya typer av små raketer. Till och med en liten nation som Sverige ser här en ekonomisk potential. Den norrländs­ka raketuppskjutningsbasen Esrange kommer att börja skjuta upp minisatelliter och blir jämte norska Andøya ensam i sitt slag i Europa. Satelliter uppskjutna från dessa baser kommer att ligga i en polär bana; det räcker med några få varv runt jorden för att man ska kunna överblicka jordytan i sin helhet. De stora uppskjutningsstationerna ligger runt ekvatorn. Det är en delikat och ­kostsam process att omdirigera en satellit i en ekvatorial bana till en polär bana. Det kan ta upp till tre månader.

Andra viktiga faktorer är utvecklingen av raketmotorer och nya effektiva raketbränslen. Dessutom kan allt fler raketdelar återanvändas. Ett aktuellt exempel är raketer som snyggt kan landa stående på sina stjärtfenor.

Efter ett halvt sekel är det således åter dags för bemannade månfärder. Men nu är ambitionerna högre satta; det handlar om att upprätta en permanent mänsklig närvaro på månen. En förövning kommer att äga rum denna vår. Det blir en obemannad färd med rymdfarkosten Orion som kommer att göra en lång färd i en båge långt bortom månen och sedan gå in i en bana runt densamma innan den återvänder till jorden.

Detta är första steget i rymdprojektet Artemis. Redan 2023 placeras de första komponenterna i rymdstationen Gateway i en omloppsbana runt månen. Året därpå görs en bemannad landning. Under de följande åren kommer månen att besökas av besättningar som vistas på Gateway. Om allt går enligt planerna hoppas man kunna bygga ett basläger vid månens sydpol någon gång cirka 2030. Valet av plats beror på att det där finns indikationer på fruset vatten i de skuggiga kraterbottnarna. Det gäller att utnyttja de lokala resurserna. Men dessa kommer inte alltid att räcka. Solkraftspanelerna som förser ­rymdfarkosterna med energi bedöms vara otillräckliga; Nasa har redan hos sina industripartner flaggat för att man vill bygga en kärnkraftsreaktor i miniformat för utplacering på månen. Den kommer inte att förbli jungfrulig vildmark så värst länge.

Den som deltar som partner i Artemis kan skriva på Artemisfördraget. I fördragstexten heter det att detta multilaterala avtal är baserat på 1967 års Outer Space Treaty och att syftet är att skapa ”en säker och transparent miljö som befordrar utforskning, vetenskap och kommer­siella aktiviteter i rymden till gagn för mänskligheten”. De som redan har anslutit sig är Australien, Kanada, Storbritannien, Japan, Förenade Arabemiraten, Sydkorea, Italien, Polen, Ukraina, Luxemburg och Nya Zeeland. Sverige har inte skrivit på. Det har inte heller Europeiska rymdflygstyrelsen ESA där Sverige är medlem. ESA är dock engagerad i Artemis genom att leverera komponenter till Gateway.

Som synes är flera av undertecknarna inte etablerade rymdnationer men man vill helt enkelt inte ta risken att missa tåget. Även om det inte skulle regna cash och knowhow över dem är de ändå med i det politiska spelet. Det är ju trots allt techjättarna i USA som tar hem de tunga kontrakten. En av de nationer som tackat nej till Artemisfördraget är Ryssland som tyckte att Artemis är för USA-centrerat. Ryssarna samarbetar nu med Kina som förra året skickade upp de första delarna av sin framtida rymdstation.

Allt borde vara frid och fröjd och positivt internationellt samarbete men åtminstone en sektion i Artemisfördraget är i mångas ögon kontroversiell. Man förbehåller sig rätten att utvinna och utnyttja naturresurser på månen, Mars och asteroiderna. Man hänvisar till Outer Space Treaty, som praktiskt alla nationer anslutit sig till. Detta är ganska vagt hållet. Rymden är till för alla och får inte användas för militära ändamål. 1979 slöts ett nytt internationellt avtal kallat Månfördraget som förtydligade något som enligt somliga uttolkare redan fanns implicit i Outer Space Treaty nämligen att rymden är mänsklighetens ”gemensamma arvedel”. Endast 18 stater ratificerade avtalet. Stormakter som USA, Sovjet och Kina gjorde det inte.

Var USA stod i frågan om exploateringen av rymden blev klarare 2015 när en nationell lag – Space Act – antogs av kongressen. Det var under president Obamas tid och i linje med dennes målsättning om partnerskap mellan offentlig och privat sektor. Lagen ger amerikanska företag rätten att äga och sälja naturresurser som man utvinner på andra planeter, inklusive asteroider. Den innebar också att vissa statliga regleringar av privat rymdverksamhet togs bort.

Är rymden då fri och tillgänglig för alla eller bara för den som har resurserna att utforska den? På Lunds universitet finns den nya forskningsplattformen Space Humanities. Den inriktar sig således inte på teknik och naturvetenskap utan på de historiska, etiska, juridiska, filosofiska, ekonomiska och politiska aspekterna på rymdfärderna. Och Erik Persson, filosof och en av grundarna av Space Humanities, menar att vi nu står inför ett vägval.

– Den som skriver på Artemisfördraget skriver på den amerikanska tolkningen av Outer Space­ Treaty, hävdar Erik Persson. Ska den gamla Vilda Västern-principen att den som kommer först har rätten att ta för sig gälla även ute i rymden? Eller är det den egilitaristiska principen att man ska dela lika? USA trycker på hårt för att den förstnämnda tolkningen ska gälla. Artemis­fördraget har ställt dessa frågor på sin spets. Det är nu vi definierar mänsklighetens framtid.

Danny Johansen, en jurist vid Syddanske universitet i Odense som forskar om rymdrätt, säger:

– Det finns gråzoner på det här området. Och fler kommer det sannolikt att bli inom de närmaste åren om vi inte tar itu med dem nu. När man till exempel bygger faciliteter på andra planeter hamnar man i ett legalt svart hål. Man kan ha jurisdiktion över det man skickar ut från jorden. Men är det skapat i rymden av lokala resurser – vilket ju är vad man planerar att göra på månen – har man inte jurisdiktion utan hamnar i laglöst område. På det sättet är Artemisfördraget en början för det har triggat en diskussion och det finns nu en arbetsgrupp inom FN som arbetar med sådana här frågor – med vad jag har hört benäget bistånd från USA.

Förutom USA finns det ytterligare en nation som har en egen Space Act och det är märkligt nog lilla Luxemburg. Där är nu ett femtiotal rymdteknikbaserade företag med inalles 800 anställda verksamma. Företagen har lockats dit med förmånliga skatteregler och andra privilegier på ett liknande sätt som när Luxemburg etablerade sig som en hub i finansvärlden. Man kan misstänka att flera av Artemisfördragets undertecknare umgås med planer på att stifta nationella lagar över den egna rätten till rymdbaserade resurser.

Till en början är det lätt att rättfärdiga utvinningen av resurser i rymden. Vi vill ju utforska vårt solsystem och lära oss något nytt om vårt ursprung. Och vi är alla nyfikna på Mars där det kan finnas eller har funnits liv. På Nasas sajt beskrivs månen som ett avstamp för expeditioner till Mars. Det blir enklare och billigare att starta från månen och man kan till och med bygga sin rymdfarkost med material från månen eller asteroider i jordbanans närhet. Det blir inte så energikrävande och dessutom behöver det som byggs ute i rymden inte vara lika robust som det som ska klara en uppskjutning från jorden. Man kan till och med få råvara till raketbränsle genom att utvinna vatten på månen och på vissa asteroider.

Men på 2030-talet kan tiden vara mogen för gruvdrift i stor skala. Då är målet att förse jordens marknader med nya råvaror. Flera sonder är just nu på väg till eller från asteroider; en japansk sond har redan återvänt med ett första prov. Till hösten skickar Nasa iväg en sond till 16 Psyche, en asteroid som sticker ut på grund av sin massivitet och sammansättning. Därför är den naturligtvis av stort vetenskapligt intresse. Det är en klump av i huvudsak järn och nickel med en största bredd av 226 km. Anta att man bogserade den till jorden. Dess marknadsvärde skulle var så stort att det förmodligen skulle rubba den globala ekonomin på ett eller annat sätt.

Gruvdrift på månen skulle kunna komma igång långt innan man börjar exploatera asteroiderna. Där finns nämligen en åtråvärd gas: helium-3. Denna gas-isotop är sällsynt på jorden men inte i månens markskikt. Med tillgång till den skulle utvecklingen av framtida fusionskraftverk på jorden ta fart.

Ryssland och Kina vill säkert också appropriera resurser därute men är rätt tysta om sina planer. 2031 ska ISS, den internationella rymdstationen, avvecklas. Då kommer kinesiska Tiangong förmodligen att för en tid vara jordens enda permanenta rymdstation. Kineserna arbetar målmedvetet på att vinna internationellt förtroende; icke-kinesiska besättningar och vetenskapliga projekt är välkomna ombord på Tiangong. Man har ett samarbetsavtal med Brasilien. Och astronauter från ESA lär redan träna tillsammans med kinesiska taikonauter.

Geopolitiska maktfigurationer försvinner inte för att vi ger oss ut i rymden. Men de kan ändra karaktär. Om rymden blir privat egendom kan mäktiga företag som Space X, Blue Origin och Virgin Galactic bli ännu mäktigare och ligga steget före nationsstaterna.

Det har gått ett halvt sekel sedan Romklubben lade fram sin rapport ”Tillväxtens gränser”. Enligt den medger inte de ändliga resurserna på jorden obegränsad ekonomisk tillväxt. Romklubben utgick från att himlen var en barriär, ett tak. Man tog fel. Beroende på ens ideologiska preferenser kan man dra olika slutsatser av detta. Man kan se ett hopp i att de resurser som börjar bli knappa kanske kan utvinnas på andra himlakroppar. Men samtidigt betyder det att hjulen rullar på som vanligt i det ekonomiska maskineriet. Expandera eller dö. Obegränsad tillväxt.

Det finns ett monument ute i rymden. 2018 lät Space X-entreprenören Elon Musk skjuta upp en sportbil av märket Tesla Roadster. Den kretsar nu i en bana runt solen för evärdlig tid. Vid ratten sitter ”Spaceman”, en docka i rymddräkt. Framtida rymdturister kommer kanske att besöka fordonet, andäktigt betrakta det och känna historiens vingslag. Låt oss bara hoppas att solsystemet inte blir en enda stor bilskrot.