Auktionen har just börjat. ”Här har jag en som kan gräva, en stor stark karl. Vad får jag? – 500 dinarer? OK. – 600 – 650? OK. – Inga fler bud?” Klubban faller. Priset motsvarar cirka 400 euro. Nästa erbjudande gäller en ung man som ”är van vid att arbeta på tomatfälten”, och priset blir litet högre.

Scenen fångades av tv-bolaget CNN i ett reportage hösten 2017. Bilderna blev en världsnyhet.

Samtidigt som CNN-reportaget väckte uppståndelse och avsky var nya ögonvittnesberättelser på väg ut i andra medier, den ena tydligare än den andra. Alltfler självupplevda redogörelser av pågående försäljning och utnyttjande av människor i Libyen når nu omvärlden. Några av de mest detaljerade finns återgivna i den italienska boken med titeln Non lasciamoli soli (Vi överger dem inte), Chiarelettere, 2018. Den långa underrubriken lyder i min översättning: ”Berättelser och vittnesmål från Libyens helvete – som Italien och Europa inte vill se och erkänna”. Författarna är två grävande journalister knutna till den italienska morgontidningen La Repubblica, Francesco Viviano och Alessandra Ziniti. Viviano växte upp på Sicilien bland mafiosi och utsatta och blev så småningom krigskorrespondent. Ziniti har skrivit en uppskattad och prisbelönt bok om kvinnors mod, Il CorraggiodelleDonne.

Non Lasciamoli Soli är en subjektiv, empatisk bok. Med sorg i formuleringarna återger den migranternas öden, präglade av kränkningar, våldtäkter och tortyr. Övergreppen sker både längs färdvägarna i öknen och i de libyska slavlägren i en tillvaro där humanitet inte tycks ha någon plats och människovärdet mäts i pengar.

En av de återgivna berättelserna gäller Ahmed. En sommardag 2017 plockas han upp ur havet utanför Libyen av besättningen på räddningsfartyget Aquarius. Nu är han trots allt i en sorts säkerhet, nu vågar han släppa fram tröttheten. Han är 19 år och har levt och arbetat som slav i Libyen i flera år. Ombord möts han av volontären Giorgia Linardi. Hon är 27 år och studerar statsvetenskap i Milano. Sedan sex år pendlar hon mellan Milano och Aquarius för att delta som volontär i Läkare utan gränsers arbete. Ahmed får förtroende för henne och till slut orkar han berätta.

Misshandel och utpressning startade redan tidigt under Ahmeds resa hemifrån. Tillvägagångssättet är effektivt. Smugglaren/torteraren vet hur han kan pressa fram mera pengar ”för att ta flyktingen vidare”. Han ringer upp flyktingens familj – numret finns ju i sonens/dotterns mobil – medan han ser till att misshandeln får offret att skrika och vrida sig i plågor. Lyckas utpressningen – det vill säga: om familjen ifråga har några pengar att skicka – får flyktingen resa vidare, och förövaren inkasserar en bonus av sin boss. Om inte blir offret ointressant och dumpas i öknen. Metoden är särskilt vanlig inför den slutliga färden över Medelhavet.

Vi kom från Nigeria, berättar Ahmed, jag och min syster som då var 17 år. Vi klängde oss fast på lastbilen genom öknen flera veckor. Väl framme i Libyen skulle livet bli lättare, trodde vi. Men smugglarna föste in oss i en trång hydda och misshandlade oss. De skrek, de var drogade. De tog ut oss en och en och misshandlade oss och skrattade. De släpade också ut kvinnorna, våldtog dem och förde bort dem. Till slut förde de också bort min syster, trots att jag skrek och protesterade ända tills de slog mig till marken och misshandlade mig så jag svimmade.

En dag såldes Ahmed tillsammans med ett femtiotal andra flyktingar. En tomatodlare köpte dem för 70 euro styck. Ahmed lade märke till att utroparen visade ett särskilt förakt mot de män han beskrev som ”de allra svartaste”. Ahmed hamnade successivt på olika fält där han plockade potatis och tomater. I skrangliga bilvrak kördes männen till fälten i ottan, och tillbaka till de torftiga skjulen i skymningen. Maten som delades ut på kvällen bestod av soppa eller ost och tomater.

Två år går och nu väntar en ny auktion. Men Ahmed och två andra flyktingar säljs inte som de andra. Istället kommer en man i polisuniform och beordrar dem att följa med honom. De kliver in i hans bil och han kör dem mot kusten där de släpps av bland sanddynerna. Först förstår de ingenting. Vad ska de göra här? Det finns ingen industri, ingen plantage. Det ligger tiotals döda kroppar på stranden, det är drunknade som flutit iland, några har skottskador. Sakta börjar Ahmed ana den motbjudande sanningen. Ni ska placera kropparna i de där säckarna, säger mannen i den prydliga uniformen. Kropparna, får de veta, ska sedan transporteras bort och dumpas i någon av de många sänkorna i öknen.

Ahmed gör en paus i berättandet. ”Jag har hanterat bortåt 3 000 döda kroppar, i olika stadier av förruttnelse, till dess att mitt jag och mina sinnen till slut blev alldeles avtrubbade och liksom avdomnade,” säger han och möter Giorgias blick.

Endast ett fåtal av slavhandlarna och torterarna har kunnat lagföras. Boken återger ett fall där slavbossen ifråga dragit till Europa och slagit sig till ro där. Något han inte tänkt på var att ändra sitt mobilnummer. Ett par av hans offer som upplevt vidriga övergrepp i mannens regi hade också lyckats korsa Medelhavet och nå Italien. Eftersom de behållit förövarens mobilnummer kunde den italienska polisen till slut spåra mannen och lagföra honom. Det andra fallet som återges gäller somaliern Osman Matammud, en ung slaktare som kvalat in som boss i det ökända libyska lägret Bani Walid. Ett av alla hans våldtäktsoffer är den 16-åriga Herina, som efter ett års plåga lyckades fly och till slut hamnade i ett migrantläger i Milano. En dag fann hon sig plötsligt stå öga mot öga med Osman, plågoanden, den förra lägerbossen. Också han hade kommit till Italien, och nu fanns han alltså i samma läger. Herina samlade mod och anmälde honom. Hon orkade till slut också vittna mot honom i rätten.

Kvinnorna är extremt utsatta, misshandel och sexuella övergrepp gröper ur både ork och status. En gång offer, sedan väntar föraktet från omgivningen. Det är vanligt att kvinnorna föder förövarnas barn i lägren. Några har orkat berätta sedan de nått Europa och förts till sjukhus. Där har personal och psykologer fått lugna och trösta. Osedyne heter en nigeriansk kvinna vars grymma öde trotsar det mesta. Hon flydde med sin 4-åriga dotter från Nigeria efter att ha hotats där som en följd av en familjetragedi. Hennes resa hade knappt börjat förrän hennes grupp hejdades av beväpnade män. De stal flyktingarnas pengar och mat och till och med deras vattenflaskor. Plötsligt kom en man och förde henne med sig bort från gruppen. Hon vågade inte lämna dottern kvar utan tog med henne. Det som där hände har hon svårt att tala om; våldtäkterna inför dottern, chocken, rädslan. Till sist våldtog männen också hennes fyraåring.

Resan fortsatte på en annan lastbil och de kom in i Libyen. Osedyne hoppades att dottern som verkade sjuk och frånvarande skulle kunna hämta sig så småningom. Barnet grät ofta. En dag blev en av vakterna irriterad över gråten, slet med sig henne och förde bort henne. Osedyne tvingades vidare, utan barnet.

Läkarens rapport formuleras professionellt: ”Kvinnan uppvisar tydliga tecken på följderna av både fysiska och psykiska trauman… Offer för upprepad tortyr och upprepade våldtäkter… Bär svåra symtom på posttraumatiskt stressyndrom…”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett särskilt ökänt flyktingläger är Berk i oasen Sabha i sydvästra Libyen. Boken berättar att det styrs av sudanesen Azi Aziz, som sedan åratal håller de fångade flyktingarna i ett skräckvälde. En av de intervjuade flyktingarna, Mehmed, berättar hur Aziz samarbetar med smugglarna och systematiskt pressar deras familjer på respengar. Kan de inte betala säljer han dem som slavar. Mehmed hölls fången i fyra månader i lägret. Eftersom han inte kunde skaffa fram den begärda summan på 3500 dollar såldes han som slav, och undkom på så sätt lägret levande. Det var just här, i anslutning till detta läger som CNN filmade den uppmärksammade slavauktionen. Trots den internationella diskussion som följde, och trots alla myndiga försäkringar om räfst och rättarting, har inga konkreta åtgärder vidtagits, skriver Viviano och Ziniti.

Slutligen kliver flyktingarna in i gummibåtarna i försök att nå Europa. Enligt en särskild internationell överenskommelse har den libyska kustbevakningen skyldighet att fånga flyktingbåtarna innan de hunnit utanför den libyska havsgränsen och föra dem tillbaka till Libyen. Inom detta inramade havsområde tillåts dessutom inga livräddande NGO-fartyg vistas. Enligt tillgänglig statistik fördes 19 452 båtflyktingar tillbaka till Libyen år 2017. De återförda hamnar i olika former av överfulla ”förvar”. Amnesty International konstaterar i luttrad ton att ingen kan se på en flykting i en gummibåt om hen har rätt till skydd eller inte. ”Inte heller syns detta när vederbörande ligger i vattnet.”

Bokens inledning är skriven av Giusi Nicolini, borgmästare på öarna Lampedusa och Linosa under tiden 2012–2017. Hon har en skarp blick och unika erfarenheter från den mest brännande migrantperioden – enbart under 2016 kom 180 000 flyktingar till Italien. Hon kritiserar vår distanserade attityd till migranterna och deras situation. ”Det är som om vi hade att göra med pappersfigurer”, skriver hon. ”Som om flyktingarna saknade namn, känslor och drömmar, som om de saknade ålder och identitet.” Hon erinrar om de särskilda premisser som gör flyktingsmugglingen till en extremt lönsam affär. En flykting betalar alltid i förskott; också de som omkommer i havet har betalat sin resa, skriver hon. Men säljer du vapen eller droger, får du vänta på betalningen till dess att varan är levererad. Giusi Nicolinis engagemang för flyktingarna och flyktingpolitiken har väckt internationell respekt. År 2017 tilldelades hon Olof Palme-priset för sitt humanitära arbete.

Francesco Viviano och Alessandra Ziniti gör med den här boken ett tappert försök att sprida insikt om flyktingarnas situation i Libyen. Boken är ingen faktasammanställning i vanlig mening, den ger ingen överblick, den skapar ingen sifferbaserad distans. Det som bygger framställningarna är istället detaljerna. De är skoningslöst återgivna, omöjliga att värja sig emot. Det här är berättelser från vår tid som hindrar varje steg tillbaka till ett skonsamt avstånd.