Hur skall ett liv skrivas? Och framför allt, hur skriver man om en människa vars existens och gärning redan är så minutiöst kartlagda som Charles Dickens? Frågan är aktuell igen, i och med att det i februari var två hundra år sedan den omåttligt populäre brittiske författaren föddes. Som ett led i födelsedagsfestligheterna ger Harvard University Press ut en ny bok av Oxfordakademikern och experten på viktoriansk litteratur Robert Douglas-Fairhurst: Becoming Dickens. The Invention of a Novelist, medan Yale publicerar Michael Slaters maffiga biografi Charles Dickens i pocketutgåva. Becoming Dickens lägger tyngdpunkten på 1830-talet, den period då Dickens tog plats på den engelska litteraturscenen genom publikationen av Pickwickklubben och Oliver Twist. Michael Slaters Charles Dickens är betydligt mer omfattande – den börjar med Dickens första bevarade brev och slutar, över sex hundra sidor senare, med hans testamente. Det är en enormt generös, uttömmande biografi, rikligt försedd med illustrationer och anekdoter. Man kommer så nära att boken nästan skulle ha kunnat vara skriven av Dickens själv.

Det är mycket sympatiskt att de båda livstecknarna har valt att utgå från Dickens gärning som författare (vilket kan låta självklart, men inte alls är så vanligt som man kunde hoppas på bland litterära biografier). Hans texter tolkas biografiskt – Becoming Dickens sorteras in i den växande litteraturkritiska genren ”biographical criticism”. Men lika ofta vänds perspektivet så att vi ser hur en skrivande människa alltid noterar potentiellt litterärt stoff i sin omgivning, ja, hur han efter ett tag knappast kan (eller vill) undgå att leva med ena foten i en fantasivärld. Den olycksaliga miss Havishams död i en spektakulär husbrand i Lysande utsikter (1861) föregås av en verklig nyhet som den unge journalisten Dickens skickas ut för att rapportera om redan 1835.

Sådana detaljer är förstås roliga för Dickensälskare att känna till, men mer tankeväckande är påminnelserna om det privilegium författaren har genom att han förfogar över en mängd alternativa historieskrivningar. Fiktionen finns alltid där som tröst och möjlighet; de karriärvägar eller potentiella livspartner som väljs bort inkorporeras istället i nästa bok. Douglas-Fairhurst berättar om hur den unge Charles första (och obesvarade) kärlek, Maria Beadnall, såsmåningom kom att omvandlas till David Copperfields odugliga flickhustru Dora (en strålande vacker, kokett kvinna i ljuva lockar som ganska omgående föräras en sentimental död och på så sätt löser David ur vad som onekligen var ett katastrofalt äktenskap). Mer komiskt är det att läsa om hur Dickens föräldrar uttrycker sitt missnöje över den trånga lilla stuga han hyrt åt dem på den engelska landsbygden, vilket föranleder deras son att svara med att istället skriva in samma stuga i sin roman Nicholas Nickleby, där familjen är betydligt mer tacksam.

Douglas-Fairhurst gör för övrigt läsaren uppmärksam på det intressanta skifte under den viktorianska perioden i människors sätt att tänka kring den egna identiteten. Författare utvecklade ”romaner med flera olika handlingar, dramatiska monologer, och andra litterära former som tillät dem att splittra sig själva i många olika jag” – en utveckling som naturligtvis öppnar upp för att kritiker skall kunna läsa in självbiografiska element i varje tänkbart verk.

Men att lägga tyngdpunkten på och utgå från författarens produktion är kanske ändå det enda hederliga, etiska sättet att skriva en biografi på. Det får åtminstone läsaren att känna sig litet mindre skyldig över det intrång i den privata sfären som läsningen av en biografi trots allt alltid måste vara.

Den ambitiöse Michael Slater tar itu inte bara med Dickens romaner utan även med hans noveller, journalistik, essäer och brev. Naturligtvis finns en viss mån av slugt marknadstänkande i ett dylikt angreppssätt – man kan ju inte komma undan att när det rör sig om någon så pass välkänd som Dickens, har det mesta redan skrivits. Dickens har varit omskriven i princip hela tiden sedan sin död 1870. Det finns en oändlig mängd litteratur om detta engelska nationalhelgon och hans böcker, figurer, hus, matvanor, förhållande till London och, på senare tid, hans älskarinna Ellen Ternan. Det är just vid dessa mer komprometterande Dickensstudier som Michael Slater väljer att avsluta sitt verk, och samtidigt slå an en mörkare ton: ”Det var inte förrän vid mitten av 1930-talet, då [Dickens] förhållande med Ellen Ternan avslöjades, som [den alltigenom helgonlika] bilden av Dickens […] började förändras, och en alltmer komplex figur tog form i det allmänna medvetandet. Men det är, som man säger, en annan historia.”

Slater och Douglas-Fairhurst väljer annars att skriva med viss distans jämfört med levnadstecknare som Peter Ackroyd, vars Dickens (1990) länge varit ett av standardverken för brittiska litteraturvetenskapsstudenter. Dickens är en klassisk biografi i och med att dess författare ivrigt blandar sig i huvudpersonens liv, försöker tränga sig in, och inte skyggar för spekulationer. Den främsta härföraren i denna stundtals hyfsat självupptagna skara är annars Richard Holmes, vars biografier om Percy Bysshe Shelley och Samuel Taylor Coleridge har fått stort genomslag. Hermione Lee, känd för sin Virginia Woolf-biografi, har vid något tillfälle beskrivit Holmes skola som en där levnadstecknaren förälskar sig i den han skriver om, eller till och med försöker bli honom: ”driften är begäret”, som hon säger. Precis som Pierre Menard i Jorge Luis Borges novell, han som insåg att det enda sättet att återskapa Don Quijote på var att helt enkelt förvandlas till Miguel de Cervantes. Douglas-Fairhurst och Slater avhåller sig för det mesta ifrån sådan klåfingrighet (eller hybris). Deras uppenbara kärlek till Dickens texter framstår klart och tydligt (och nog måste man verkligen älska Dickens för att mäkta med att ta sig igenom hans minst sagt omfattande författarskap).

Nu har ju dessa böckers föremål blivit en litterär ikon, och berättelsen om hur Dickens blev Dickens är intressant för England som kulturnation. För ett land som i dagsläget får finna sin politiska position relativt undanskymd i jämförelse med under fornstora imperiedagar är just tradition och autenticitet viktiga. För att inte tala om rent kändisskap: tillsammans med William Shakespeare, Jane Austen och Harry Potter får väl Dickens sägas vara en av Englands viktigaste litterära turistermagneter genom tiderna.

Douglas-Fairhurst är visserligen klädsamt, brittiskt blygsam, men hans berättelse om Londons framväxt och betydelse under artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet rymmer viss stolthet över en metropol som, när det begav sig, var ”mer än två gånger så stor som New York, dess största rival om den inofficiella titeln som världens huvudstad”. Underförstått: London hade inte varit sig likt om Dickens inte gjort det till sin hemvist och svingat sitt trollspö över de sotiga skorstenarna och tvära gränderna. I En spökhistoria vid jul följer vi den buttre Ebenezer Scrooges vandringar genom ett London som förbereder sig för julafton och där varje skyltfönster dignar av skinkor, marsipan, frukt och mistlar; Bleak Houses öppningskapitel är ett panorama över en hopplös stad försjunken i ognomtränglig dimma; Oliver Twist utspelar sig till stor del i de sunkiga kvarter där småtjuvar och pantlånare dväljs, och Lilla Dorrit både börjar och slutar med en promenad i Londons enorma folkmassor.

Douglas-Fairhurst intresserar sig för Dickens förvandlingskonst på såväl det privata som det professionella planet. Fokus ligger på författarens tillblivande – och på hur skapelseprocess inte kan ske i något slags vakuum, enligt romantikens teoretiserande kring det ensamma geniet. Dickens snickrar mödosamt sin identitet som litterär kändis och påverkas, uppmuntras och uppmanas av människor runt omkring, kanske alldeles särskilt vännen och ”enmanslitteraturagenturen” John Forster (som kom att skriva den första seriösa biografin över Dickens, Life of Charles Dickens).

Forster är för Dickens som Boswell för Samuel Johnson, om än något hårdare och mer mån om varumärkesvård. Douglas-Fairhurst ger Forster äran för att ha övertygat Dickens läsarskaror om att dennes romaner inte utgjorde någon ”skamlig njutning”, melodramatiska och publikfriande som de var (och måste vara, då de publicerades i veckomagasin där försäljningssiffrorna var helt avhängiga författarens förmåga att skänka varje kapitel ett dramatiskt cliffhanger-slut). Forster arbetade träget för en syntes mellan det populär- och finkulturella och får väl sägas ha lyckats; Dickens har idag sin givna plats i den akademiska världen och de litterära finsalongerna. Ändå finns det ofta ett visst mått av urskuldande när akademiker skall diskutera Charles Dickens – hans fantasifulla livlighet och tendens att strössla sina böcker med stundtals rätt ytliga figurer, i kombination med en för den moderna läsaren ganska svårsmält sentimentalitet (jag säger bara Lilla Nells död!) gör att man liksom måste inleda med en ursäkt. Och då skall man minnas att detta är mannen vars romaner gjorde stort intryck på ingen mindre än Dostojevskij – i sina memoarer beskriver Petr Martjanov, verksam inom militären vid tiden för Dostojevskijs exil i Sibirien, hur den ryske författaren ivrigt läste David Copperfield och Pickwickklubben. Sedermera skulle han kalla Dickens för ”en stor kristen”. Forster kunde knappast ha hoppats på en bättre rekommendation.

Forster, låter både Slater och Douglas-Fairhurst oss veta, var inte heller sen att slå mynt av Dickens eländiga barndom. I hans verk trängs otaliga figurer som, med varierande grad av framgång, försöker lämna miserabla sociala förhållanden bakom sig och skapa sin egen lycka. Det är berättelsen om Dickens själv. Särskilt David Copperfield är konstruerad som litet av en förtäckt självbiografi (om än med ett sagans förföriska skimmer över sig): Dickens växte upp med en far som ständigt jagades av kronofogdar och tvingades som tolvåring att ta anställning i en fabrik där han klistrade etiketter på flaskor.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Denna tid av hårt arbete kom att prägla honom, inte minst som den blev slutet på den i hans fiktion så omhuldade och mytologiserade barndomen. Men i sitt författarskap kunde Dickens kanalisera ångesten och skammen; den skräck han som barn erfor för att aldrig bli en riktig gentleman drev honom att arbeta extremt hårt och idogt i resten av sitt liv för att försäkra sig om en någorlunda uppburen position i samhället. Samtidigt var den tragiska historien lukrativ, en riktig Askungesaga som gjorde personen Dickens än mer lockande och behjärtansvärd i den växande fan-skarans ögon.

Och nog framstår artonhundratalets England i dessa biografier som en plats där en människa behövde ett rikt mått av fantasi och en vilja att förvandla sig själv för att klara sig. Douglas-Fairhurst citerar ur den unge Dickens artiklar och rapporter från det byråkratiska London och ger en bild av ett samhälle där politik och teater sömlöst glider över i varandra, så att det egentligen inte finns några ordentliga kanaler för förändring.

Dickens tecknar porträtt av stimmiga domstolar och underhus där advokater, domare och parlamentariker paraderar fram och tillbaka i tjusiga kläder och ägnar sig åt avancerade charader, medan frilansjournalister febrilt antecknar och rapporterar till tidningarna likt stressade teaterkritiker. ”Hela världen är en scen”, med andra ord (och Dickens var svårt begiven på teater – han hann verka som både skådespelare och regissör, dock med mindre lyckade resultat). Den stora behållningen av dessa två ytterst läsvärda biografier är – förutom att de är riktigt god och välskriven underhållning – deras nyanserade skildring av författarens möte med sin omvärld och sin publik, hans tillblivelse i det allmänna medvetandet och i det offentliga rummet.