Nu skriver vi den 29 augusti och jag samtalar med Rolf Ekéus i hans vackra våning i centrala Stockholm. I omvärlden råder en ödesdiger ”Guns of August”-stämning. Det verkar bara handla om dagar innan Syrien attackeras.

Verkar, men säkert är det inte. Läsare av detta nummer av Axess, däremot, vet hur det gick. Istället för den så populära kontrafaktiska historieanalysen ägnar vi oss alltså åt dess närmast motsatta variant. Vi utgår från en tänkbar men likväl fullständigt oviss händelseutveckling och försöker sedan skåda in i framtiden.

Rolf Ekéus, trots att han i allra högsta grad varit med förr, vågar sig inte på några förutsägelser.

– Då får jag förstås fel imorgon.

Men jag avtvingar honom slutligen prognosen att det nog blir ett militärt angrepp. Något som han motsätter sig. Diplomatins möjligheter har inte uttömts, är hans bestämda uppfattning. Men hur kan man förhandla – och om vad kan man förhandla – med en massmördare som använder sig av kemiska vapen mot sin egen befolkning?

– För att tala med den amerikanska FN-ambassadören Samantha Power: det är ett problem från helvetet. Lätt för mig att sitta här i fåtöljen och driva en kylig analys.

Med det helvetiska problemet syftar Rolf Ekéus på är hela det komplex som Syrienkonflikten utgör där det inte finns några enkla lösningar. På min fråga om inte händelseutvecklingen, från det att upproret mot Bashir Assads regim inleddes till dagens katastrofala situation, bär förutsägbarhetens prägel nickar Ekéus instämmande. En sekulär diktatur som utmanas på liv och död av religiösa och etniska grupper är närmast förutbestämd att reagera som den syriska.

– Därmed inte sagt att omvärlden varit dömd att stå overksam. I början av upproret fanns här ett visst hopp, ett visst manöverutrymme. Det var ju alldeles tydligt att protesterna hämtade inspiration från Tunisien och Egypten.

Ekéus menar att här gavs en frist som bättre kunnat utnyttjas och att det syriska ledarskiktet inte var entydigt och hårdfört inställt på att säga nej till en dialog med oppositionen. Men mycket snart trappades konflikten upp till ett regelrätt inbördeskrig där klaner, etnicitet och – framför allt – religiösa motsättningar spelades ut mot varandra.

– Detta är ju den stora skillnaden mot tidigare konflikter under kalla kriget. Ideologier, kapitalism och kommunism, väst mot öst, står inte längre mot varandra. Religion och religiösa motsättningar är den stora utmaningen mot det internationella systemet.

Och att det är just i FN:s säkerhetsråd med dess regelverk och maktbalans hämtade från kalla kriget som lösningarna ska letas visar hur olösligt – eller helvetiskt – problemet framstår. Rolf Ekéus påpekar lakoniskt att för både ryssar och kineser, permanenta medlemmar i Säkerhetsrådet, gäller det att blockera varje försök till aktion som kan ge legitimitet åt regime change.

Men har inte FN antagit resolutionen ”Responsibility to Protect (R2P) som låter världssamfundet ingripa militärt mot en nation som inte kan skydda sin befolkning mot bland annat folkmord och krigsförbrytelser? Jo, men problemet är att R2P inte ger mandat åt att största en regim och bara kan tillämpas efter beslut i säkerhetsrådet. Nationalstatens suveränitet sätts främst, trots en allt bredare enighet om att inte bara stater utan också individer har rättigheter och därför måste skyddas.

Vad gör man då? Om man heter Rolf Ekéus bidar man sin tid och ser framtiden an med en blandning av hopp, realism och resignation.

– Den amerikanske statsvetaren och militärhistorikern Edward Luttwak hävdar att USA inte ska göra ett dugg i Syrien. Låt dem göra upp och ta livet av varandra tills de tröttnar. Det är den ärkerealistiska skolans företrädare som talar. Jag tycker att den är hemsk, men samtidigt är den svår att motsäga med något annat än idealistiska argument. Nämligen att omvärlden måste reagera mot den typen av förbrytelser som begås i Syrien.

Ja, men hur?

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

rolf ekéus – med sin långa erfarenhet av stormaktspolitik och av internationella kriser – säger det inte rent ut. Men hans bedömning tycks vara att när (eller om, eftersom vi ju inte vet) diplomatin överges för våld kommer ändå diplomatin att behövas i ett senare skede.

– Låt oss säga att syriska mål attackeras men att regimen inte ger med sig. Antingen fortsätter då kriget medan omvärlden ingenting gör – Luttwaks scenario. Eller också inleds förhandlingar. Jag tror att det i slutänden blir ryssarna som kan föra den syriska regimen till förhandlingsbordet. I samma syfte ankommer det på amerikanerna att identifiera representanter från oppositionen som inte är al-Qaida eller jihadister. Hur det ska gå till och under vilka förutsättningar kan jag inte säga.

Vad han syftar på är överenskommelsen mellan USA och Ryssland att nå en fredsuppgörelse mellan den syriska regimen och oppositionen. Men dels vägrar oppositionen att delta, dels har förbindelserna mellan USA och Ryssland försämrats kraftigt efter det att Edward Snowden tillfälligt gavs asyl.

– Man får trots allt utgå ifrån att ett militärt angrepp leder till att situationen förändras. Vem vet hur kretsen kring Assad reagerar? Men det enda hoppet står nu till diplomatin.