Derek Jeter är en amerikansk basebollspelare som efter två decennier med New York Yankees just avslutat sin sista säsong. Han har stundtals varit formidabel, men kan inte räknas till sin generations tjugo bästa spelare. Ändå har hyllningarna som mött honom vid varenda bortamatch under säsongen – för att inte tala om hemma i New York – varit oerhörda. Motståndarna har försökt överträffa varandra med presenter och ceremonier, varje bortapublik har stått upp och applåderat kaptenen för ligans minst omtyckta lag. Ingen annan spelare har någonsin behandlats på sådant sätt.

Jeter har blivit sin generations mest framgångsrika spelare enligt mått som inte har att göra med hans resultat på planen. Varför?

Svaret är att Jeter uppfattas som personifieringen av karaktär. Han har varit sitt lags ledare; behandlat motståndare med respekt; spritt lugn när andra darrat; respekterat sporten; visat vilja i motgång; avstått divalater; alltid (på riktigt) satt laget före sin egen person; och ödmjukt, närmast generat, tagit emot hedersbetygelserna – dessutom stod han som värdig och obruten representant för hela New York vid den extremt symboliska första matchen i Bronx efter 9/11.

Bemötandet har förmodligen inte kommit som någon överraskning för mottagarna av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne år 2000, James Heckman och Daniel McFadden. Deras arbete har myntat begreppet ”icke-kognitiva färdigheter”, som säger att personer som uppvisar disciplin, pålitlighet och hårt arbete belönas bättre i livet än de som äger överlägsen kognitiv kapacitet. Med andra ord är god karaktär väsentligare än hög intelligens – något motsvarande tycks gälla basebollspelare.

Men hur ringar vi in karaktär? Det är uppenbart att vi har att göra med en luddig lista av egenskaper som är vaga och skiftande: att delta i ett våldsamt upplopp, är det ett tecken på karaktär eller bristande karaktär?

En banal observation är att karaktär är något annat än moral. Enligt strikt konventionella kriterier går det att argumentera för att Adolf Hitler hade mer ”karaktär” än Martin Luther King Jr. Mäter vi moralisk kraft befinner sig den amerikanske medborgarrättskämpen i samma pantheon som Nelson Mandela, Winston Churchill och Moder Teresa, medan Hitler skapade en egen krets åt sig i Helvetet.

Analyserar man karaktär i termer av vänster och höger finner man i stort sett samma karaktärsbegrepp – som dock betonar olika aspekter mer eller mindre – men när det gäller framväxten av god karaktär hos en person skiljs perspektiven. Å ena sidan förklarar högern att god karaktär leder till goda utbildningsresultat, hög inkomst, familjetrygghet, etcetera. Å andra sidan är vänsterns analys att just dessa förmåner är vad som danar god karaktär.

Ett uppenbart argument för att vänstern har fel är att karaktärsfasta personer återfinns i såväl i fattiga som ojämlika eller välmående sociala sammanhang. Det ger stöd åt högerns föreställning att materiella omständigheter inte är det som i första hand gynnar god karaktär.

Det finns också en ironisk motsättning i vänsterns analys. Annars har man en stark tendens att framställa välbesuttna som giriga, i avsaknad av empati och utan det flit som krävs för att skapa välstånd (eftersom det blivit dem givet); samtidigt finns det en arbetarromantik som tecknar människor från knappa förhållanden som bärare av karaktär.

För att runda av detta korta försök att kontextualisera den goda karaktären tycks det också finnas en spridd uppfattning om att karaktär, åtminstone i västvärlden, är på god väg att bli en bristvara. Om detta är sant – och det tror jag, åtminstone som eftersträvansvärt ideal – då motsäger också detta vänsterns analys. Vi har materiellt fått det allt bättre under flera sekler och kurvan har stigit som brantast under 1900-talet.

Men faktum är att vänstern och den liberala högern har dragit i samma riktning för att underminera den människosyn som ligger till grund för den konventionella förståelsen av vad som utgör god karaktär. Enligt vänsterns världsbild drivs samhället av materialistiska underströmmar, medan dess individer påverkas i värderingar och beteenden av samhället. En sådan syn på människans frihet lämnar då inget utrymme för personlig karaktär, mer än något annat bestämmer klasstillhörighet värderingar och beteenden. Ansvaret för den egna personens utveckling i olika sammanhang fråntas honom, förtjänsten eller skulden placeras i ett avlägset, abstrakt sammanhang.

Enligt den liberala högerns syn på människan är hon istället en individ med egenmakt, begränsad av statens lagar och regleringar, men förmögen att bestämma över sig själv inom det ramverket – ju lösare ramverk desto större frihet att utveckla sin egen, inneboende potential.

I båda fallen uppfattas karaktär som en individualistisk egenskap. Skillnaden består i vilka krafter det är som bestämmer: staten genom dess förmåga att forma de sociala omständigheter som formar individer, eller individen på egen hand till följd av sin förmåga till rationella beslut för att på egen hand uppfylla sina mål. Inte någon av de människosynerna lämnar utrymme för den mer konservativa tanken att ”karaktär” inte bör förstås som en individuell egenskap – att själva begreppet ”karaktär” är omöjligt att förstå enbart i individualistiska termer.

Jämför med den sene Ludwig Wittgensteins privatspråksargument. Enkelt uttryckt utgår det från tankeexperimentet att en människa lever ensam hela sitt liv. Skulle hon då kunna utveckla ett eget språk? Wittgensteins svar är att det vore omöjligt, då språk kräver att man följer regler, och hur kan man veta att man brutit mot en språkregel om det inte finns ett socialt sammanhang?

Överför samma idé på föreställningen om karaktär. Hur vore det möjligt för en människa att utveckla god karaktär och uppvisa god karaktär utan ett socialt sammanhang som bestraffar motsatsen?

Detta ”individualistiska misstag” följer både av högerns ekonomistiska och vänsterns materialistiska människosyn. Hos Marx återfinns det i den klassiska formuleringen om religionen som opium, ett exempel på hur den dominerande klassens föreställningar bestämmer värderingar och beteenden. Hos den modernistiska liberalismens fader, John Stuart Mill, blir det närmast komiskt när denne beskriver framväxten av god karaktär som resultatet av en individs analys av kostnader och vinster.

På slutraden av en sådan beräkning står att egenskaper som tillkommer god karaktär leder till framgång i livet, alltså samma slutsats som hos Heckman och McFadden (fast utan det empiriska underlaget). Förutom den verklighetsfrämmande beskrivningen av hur människor beter sig är problemet att en sådan beräkning förutsäger det som ska bevisas. För vad behövs för att utföra en sådan beräkning och sedan agera enligt summan? Och redan i själva begreppsbildningen – ”färdigheter”, på engelska ”skills” – förutsätts det individualistiska perspektivet. Moral och värderingar är sociala konstruktioner, men färdigheter tillkommer individer.

Ett rimligare sätt att förstå ”karaktär” är därför i formen av ideal hos gemenskaper, som sedan förverkligas av en delmängd av de personer som ingår i en sådan gemenskap.

Ytterligare en aspekt av hur karaktär inte kan förstås individualistiskt är faktumet att dess ideal förankras i metafysiska övertygelser som inte kan uppstå eller vidmakthållas av individer, återigen enligt Wittgensteins privatspråksargument. Metafysiska övertygelser uppstår i sociala sammanhang, de vidmakthålls i rituella sammanhang och korrigeras genom regelföljande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här är en liknelse som möjligen kan göra läsaren en smula sjösjuk. Tänk på havet som de metafysiska övertygelserna, varmströmmar i havet som beteendemönster som följer av havets dynamik, och människor som fiskar som söker sina vandringar längs dessa varmströmmar. Fiskarna kan inte finna riktningen utan de båda bestämmande faktorerna, som i sin tur förutsätter varandra. På samma sätt uttrycks människors karaktär i sociala beteendemönster som förankras i metafysiska övertygelser – ingen av de tre kan isoleras och samtidigt vara begriplig.

Återgå då till påståendet att karaktär är på väg att bli en bristvara i västvärlden, var är det då rimligast att söka upphovet till förändringen? Svaret måste bli att det är de metafysiska övertygelserna som skiftat med återverkningar i sociala beteendemönster och de ideal som bestämmer karaktär: varmströmmarna skiftar riktning, fiskarna lockas följa med.

En grundläggande brist i liberalismen och socialismen är att de uppfattar sig själva som icke-metafysiska, medan båda är lika beroende av idéer om det som finns bortom sinnevärlden som exempelvis den människosyn som uppbärs av de stora religionerna.

Det är genom dessa modernismens dominerande politiska världsbilder som det individualistiska misstaget uppstått. Och för att motsäga mig själv en smula: just dessa ekonomistiska, materialistiska och individualistiska dogmer ger, enligt samhällsvetenskaperna, upphov till sämre karaktär: det är i sociala sammanhang där synen på människan och gemenskapen präglas av religiösa övertygelser som de konventionella kriterierna för karaktär fortfarande frodas (i, måste tilläggas, demokratiska samhällen).

Det här får väl betraktas som en eulogi och elegi. Att uppmana människor i väst av återetablera de religiösa gemenskaperna och överge den ekonomistiska, materialistiska och utilitaristiska människosyn som modernismen drivit fram bär starka drag av Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Utarmningen av de ideal som driver fram gemenskaper som genomsyras av god karaktär fortsätter i takt att med socialismens och liberalismens gemensamma hegemoni fortsätter att fördjupas.

Roland Poirier Martinsson är fil dr i teoretisk filosofi.