Den västerländska kulturen tycks ha drabbats av en nostalgisjuka som når längre än politikens sfär. Även en institution som Disney har drabbats. De senaste åren har nya versioner av klassiker som Askungen, Snövit, Djungelboken dykt upp. Det senaste exemplet är Skönheten och Odjuret. Och fler remakes är på väg.

Men det är något som inte stämmer med detta ältande. Nostalgi är ofta ett symtom på stagnation. När man från Disneys sida väljer att återbesöka dessa klassiker är det med få överraskningar. Askungens klänning är fortfarande blå och Mowglis shorts röda.

Allt är till synes så som det alltid varit. Vad är detta om inte ett försök att hitta trygghet? Dels är det en ekonomisk trygghet för Disney, dessa nya versioner är givna vinstindrivare. Men det är även en trygghet för vår kulturella självbild. Vi tror att tiden inte har kommit åt oss. Vi är oförändrade. Men det nostalgiska ältandet påminner oss om vår rädsla för just förändring, en rädsla som är starkare nu än på länge.

Vi trivs inte i vår nya värld, en värld som på många sätt är långt mer demokratisk och välmående än någonsin. Vi oroar oss för en värld som blir allt mindre. Vår kulturella motreaktion blir att gräva där vi står. Istället för att ta in alla nya möjligheter väljer vi att stanna på hemmaplan.

Vi låser in oss och plockar fram de gamla sagorna vi levt med i årtionden, vi lägger smörpapperet mot fönstret och kalkerar linjerna. Resultatet blir en svag skugga av originalidéernas konturer.

Att se framåt och satsa på något nytt går helt enkelt inte hem. Kanske saknas skickligheten, men mest troligt beror bristen på nytänkande på ett ointresse från publiken.

Idag är uppföljare nästintill obligatoriskt, inte bara för Disney utan överhuvudtaget för Hollywoods storsatsningar. Det regnar trilogier och uppföljare, spinoffer och prequals.

Vi vill helt enkelt inte se något nytt.