I vintras kom Steven Pinkers senaste tegelsten Enlightenmentnow. The case for reason, science, humanism and progress. En genomarbetad argumentation för ”villkorad optimism”, där mänskligheten anses ha förmågan att möta och lösa också svåra problem. Framsteg som gjorts i att bekämpa okunskap, sjukdomar, farsoter, död och misär utgör både belägg och inspiration.

Pinkers bok är i stor utsträckning en uppräkning av sådana exempel. En del begränsningar finns, som att dygnet bara har 24 timmar och att vi därför inte kan ha hur mycket fritid som helst – även om den ökat, särskilt över vårt längre liv. Eller att vi även om jämlikhet är ett värde i praktiken inte vill närma oss en total jämlikhet i utfall, eller ens startpunkt, särskilt inte om det uppnås genom att hålla tillbaka exceptionella människors kreativitet och utveckling.

Det moderna samhället och dess växande materiella välstånd utgör dock på i stort sett alla områden som låter sig kvantifieras en enorm förbättring – längre och friskare liv, minskad spädbarnsdödlighet, varierade och spännande yrkeskarriärer, semester och pension, större möjlighet till förkovran och kulturkonsumtion. Detta är fortfarande en bland mainstreamintellektuella och inom akademin gravt underskattad poäng, och likaså en utveckling för långsam för att tillräckligt uppmärksammas i problemorienterade medier.

Jag är helt med så långt och räknar mig själv till de villkorade optimisterna. Ändå är det något som skaver med uppräkningar av Pinkers slag, och som gör dem ofullständiga. Min villkorade optimism vill addera ännu ett villkor.

En anledning till detta är att det finns goda skäl till dystra framtidsutsikter, i alla fall för den nära framtiden. Det har framförallt med den politiska utvecklingen i världen att göra. I min bok Den stora statens återkomst (Timbro, 2017) beskriver jag tre policymisstag under det tidiga 2000-talet, vars konsekvenser vi kommer att få leva med under lång tid framöver.

Det första är kriget mot terrorismen, västvärldens respons på al-Qaidas terrorattentat mot USA den 11 september 2001. Resultatet blev invasionskrig i Afghanistan och Irak som är de dyraste i USA:s historia, med en nota på i skrivande stund 5,6 biljoner dollar, som väsentligen har skett på kredit och genom framtida åtaganden. Andra resultat är 370 000 döda och över tio miljoner människor som behövt fly från sina hem, många till andra länder.

I väst såg vi även en enorm expansion av statens makt att övervaka befolkning och gränser och en växande infrastruktur för detta. Likaså extraordinära befogenheter som tillfångatagande och fångenskap på obestämd tid och utan rättegång, och till och med tortyr. I detta medverkade 22 europeiska länder, däribland Sverige. Vi kan konstatera att världen inte är säkrare idag, vare sig i väst eller i de invaderade länderna, och att konsekvenserna av kriget kommer att påverka oss för decennier framöver. Knappast till det bättre.

Det andra är finanskrisen, både i sin upptakt och än mer i reaktionen på den.

Statens agerande bäddade för krisen. Den amerikanske centralbankchefen Alan Greenspans räntesänkningar för att parera först att dotcombubblan sprack 2000, och igen efter 11 september, bidrog till ett nykeynesianskt tänkande där USA skulle låna och konsumera sig ur krisen. George W Bush lanserade 2003 en politik för att få fler ur minoritetsgrupper att äga bostäder och i detta syfte mildrades bland annat kraven på handpenning. De mildrade kraven kom sedan att spridas över hela finansmarknaden, inte minst genom de halvstatliga bolåneföretagen Fannie Mae och Freddie Mac. Resten är historia.

EU:s ledare fick i början beröm för att ha hanterat finanskrisen, men bara något år senare visade sig obalanserna inom euroområdet vara ännu värre än de amerikanska problemen. De växte efter att ECB i princip avskaffat kraven på säkerhet för att trycka egna pengar i de nationella underavdelningarna.

Hanteringen av krisen har skapat nya problem. Extremt låga och negativa räntor och direkta obligationsköp från centralbankerna har varit en enorm stimulans för banker och de allra rikaste, men har inte fått fart på ekonomin. Tvärtom sackar produktivitet och investeringar, och skillnaderna ökar mellan de allra rikaste och de övriga. Det är ett enormt experiment som i det tysta lagt enorm makt i centralbankernas händer, och där såväl finanssektorn som belånade hushåll är helt beroende av deras beslut.

Till detta ska läggas en ännu större skuldsättning. Välfärdsstaternas löften utställdes under en tid då stora generationer jobbade medan relativt få varit unga och gamla. De underlättades av låga priser när alltfler länder i Östeuropa liksom Indien och Kina på 1980- och 1990-talet integrerades i den globala marknadsekonomin, och av fredspremien efter kalla krigets slut. Inte ens då gick budgetarna riktigt ihop, Frankrike har inte haft en statsbudget i balans sedan 1975.

Nu är villkoren de omvända. En ökande andel äldre (och i Sverige även yngre) behöver försörjas av en minskande andel i arbetsför ålder. Få nya länder integreras i den globala marknadsekonomin, och protektionismen breder ut sig (detta har accelererat under Donald Trump, men har pågått under större delen av 2000-talet). Till detta kommer en ny geopolitisk osäkerhet och behov av höjda försvarsutgifter. Så hur har då politikerna reagerat på denna situation? De lovar alltmer till den stora gruppen äldre, som är både stor och röstbenägen. Till och med det fiskalt konservativa Tyskland lovade nyligen högre pensioner, trots att enbart pensionsskulden uppgår till över tre års total BNP. Cyniska ekonomer säger att de tyska barnen gör det enda de kan för att undvika skuldsättningen, de undviker att födas.

Inte heller den massiva skuldsättningen och dess konsekvenser ger anledning att se ljust på den närmaste framtiden.

Några saker finns att lära av detta. De ovan beskrivna policybeslut som försatt oss i en prekär situation har fattats av politiska mainstreampartier och ofta med stort folkligt stöd. George W Bush var en republikansk mittenkandidat som delvis profilerat sig som en samarbetsman och genom att vända sig bort från Reaganeran. Hans främsta allierade i kriget mot terrorismen och beslutet att invadera Irak var socialdemokraten Tony Blair. Enigheten om att införa euron var närmast nordkoreansk bland deltagarländernas kristdemokrater, socialdemokrater och socialliberaler, i alla fall vid de officiella besluten.

Att det finns en misstro mot det politiska etablissemanget är därför varken konstigt eller utan fog. Tvärtom är den mest positiva bok jag läst om politik på senare år Douglas Carswells Rebel. Britten Carswell ser det folkliga missnöjet som en sund reaktion mot en kartell av partier som triangulerat i mitten och varit eniga om euron och mer makt till EU, Irakkriget och att politiskt gynna finanssektorn. Carswell har företrätt både Tories och UKIP i parlamentet och var även en ledande brexitprofil. Ändå går han på tvärs med alla fördomar om sådana företrädare som inskränkta och nostalgiska bakåtsträvare. Tvärtom vill han vara en bättre företrädare för upplysning, handel, yttrandefrihet och demokrati än det politiska etablissemang som i hans ögon svikit uppdraget.

Medan Carswell ser framåt mot en ny upplysningstid och en vitaliserad demokrati – utan att hysa några illusioner om Nigel Farage och andra profiler som försökt exploatera det politiska missnöjet, ska sägas – så är det många i det politiska etablissemanget som sörjer den tid vi nyligen levde i. Deras underbara dagar var alldeles nyss.

Många är kvar vid 1900-talets slut. De drar en rak linje från Berlinmurens fall, marknadsreformer, globalisering och framtidstro, och fram till idag – antingen för att de fortfarande tror på att denna trend av globalisering och marknadsreformer kommer att resultera i en ännu bättre morgondag, eller för att kritisera samma marknadsreformer och globalisering för de brister de ser idag och den populism som växer fram.

Jag menar att dessa nyssnostalgiker missat att ta in vad som händer på 2000-talet. Som framgår ovan skedde ett betydande brott med 1900-talets slut redan under 2000-talets början. Populismen är på många sätt bara fortsättningen av denna trend, låt vara med en del nya förtecken. När Donald Trump vill återinföra tortyr, underbalansera budgetar och lova mer, så är han 2000-talet med extra allt. Skillnaden är möjligen att han inte ens skäms för det.

Den stora förändringen på 2000-talet är dock teknokratins triumf. Virginia Postrel gav 1999 ut Framtiden och dess fiender, en bok som blev förutseende, fast inte på det sätt som författaren hade hoppats. Postrel menade då vid 90-talets slut att det uppstått en ny skillnad i politiken, mellan vad hon kallade dynamister och statister.

Dynamister, till vilka hon räknade sig själv, såg teknisk, kulturell och ekonomisk utveckling som något i grunden gott och förbättrande för samhället. De anser mer specifikt att goda ordningar kan resultera utifrån enkla, hyggligt stabila och förutsägbara regler. Utifrån dessa söker vi oss framåt genom experimenterande, snarare än att någon styr mot förutbestämda mål. Processen är målet. Denna strömning menade hon omfattade hyggligt marknadsliberala och libertarianska personer, men också progressiva teknikoptimister och en stor del av de Reagankonservativa.

I motsatt läger noterade hon en ohelig allians mellan teknokrater och reaktionärer. De senares centrala värdering är stabilitet, de förras centrala värdering är kontroll. Deras skäl att motsätta sig dynamismens experimenterande skiljer sig. För reaktionärerna handlar det om att experiment och nymodigheter riskerar att ta oss ännu längre bort från ett ursprungligt, mer genuint och ”naturligt” tillstånd. Teknokraterna bejakar förvisso utveckling, men … de vill ha kontroll över processen. Att inte övervaka och styra den förmodade utvecklingen utifrån önskvärda parametrar vore ansvarslöst. Båda finner frihet att experimentera inom enkla, förutsägbara regler som en naiv och direkt oansvarig tanke.

I dagens populistiska strömningar är det rätt enkelt att hitta direkt reaktionära strömningar. Make Americagreatagain är en uppenbart bakåtblickande ansats, liksom Sverigedemokraternas ambition att återupprätta folkhemmet. Men i perioden mellan 1990-talets slut och fram till idag bevittnade vi triumfen för den andra sidan av stasismen – teknokratin.

Den oberoende regleringsenheten, fylld av expertis och styrandes mot specifika mål var”det nya svarta” inom både statsvetenskap och nationalekonomi, och rekommenderades exempelvis framför folkstyre i den svenska demokratiutredningen (SOU 1998:124). EU, med avgörande inflytande för en expertinriktad och avskild kommission, blev under 2000-talets tidiga år det främsta uttrycket för denna ambition, med skapandet av den gemensamma valutan euron och en överstatlig konstitution. EU kallades för det första postmoderna styret, ett omdöme som 2004 var menat som beröm, och statsvetaren Mark Leonard gav 2005 ut boken Why Europe Will Run the 21st Century.

Den största stjärnan på scenen var Alan Greenspan, kallad maestro för sin förmåga att analysera siffror och diagram och omsätta dem till finkalibrerad policy. När den onekligen naiva tekniktilltron sprack med dotcom-bubblan i början av år 2000 trädde han in som räddaren med strategiska räntesänkningar. Efter terrorattentatet 11 september sänktes de ytterligare. Finanskrisen blev förvisso ett bakslag för Greenspan personligen, som snabbt retuscherades om i historieskrivningen från en finkänslig och pragmatisk teknokrat till en förblindad ideolog, men centralbankerna har i dess efterspel fått mer makt än någonsin. Som ekonomijournalisten Nomi Prins konstaterar i boken Collusion, om slutet av 1900-talet tillhörde Wall Street, så tillhör 2000-talet centralbankerna. Teknokraterna tog över.

Det är också den teknokratiska eran som lyfts fram som alternativ till den reaktionära populismen: en dröm om mera EU och mer makt till expertisen och en fortsatt tilltro till att centralbankernas modeller stämmer och att de vet vad de gör. Som så mycket annan nostalgi är detta en ideologiserad och förfalskad version. Det är teknokratin som mer än någon annan strömning visat sin otillräcklighet på 2000-talet.

Denna långa utveckling är mitt ytterligare villkor till Steven Pinkers villkorade framstegsoptimism. I sin relativa opolitiskhet gör Pinker ingen skillnad mellan teknokrati och dynamism. De kan förvisso överlappa varandra, men det är ändå skilda synsätt. Vad vi ser idag är att alla läger skyller problem och kriser på dynamismen, vanligen med termen ”nyliberalism”. Jag menar att det tvärtom är denna dynamism vi saknat på 2000-talet. Detta är förvisso också en tillbakablick med sin risk för romantiserande nostalgi, men historien är också det facit vi har att försöka lära av för en bättre framtid.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag tror att teknokratins primat gör att vi saknar en viktig komponent av framsteget. Deirdre McCloskey, ekonomen som i tre band på 2000-talet beskrivit hur borgerliga dygder och människors värderingar och tankesätt förändrades, är förklaringen till ”den stora transformationen”, den dramatiska ökning av välstånd som allt större delar av världen upplevt under de senaste två decennierna.

I sin avslutande volym Bourgeois equality betonar McCloskey inte minst den jämlika friheten som en faktor bakom massförbättringen. Andra har noterat samma sak – att det var vanligt folk utan särskilt imponerande bakgrund eller utbildning som kände sig fria att experimentera och förbättra.

Vanligt folk är också involverade i utprövandet av vilka förändringar som också utgör en förbättring. Detta sker genom marknader. Bara om en produkt eller tjänst är tillräckligt bra för att enligt kundernas bedömning utgöra en förbättring kommer den att ersätta tidigare produkter och tjänster. Avgörandet för om en ny teknik ska få genomslag ligger med detta system i folkets händer. Marknadsekonomin är både balanserande och involverande, vilket ofta underskattas eftersom den också är dynamiskt föränderlig och en spontan process utan mål.

Idag ser jag inte att allmänheten är lika intresserad av och involverad i framsteg och utveckling. Ett exempel är genmodifierade grödor. Fantastiska innovationer som man kan läsa om i upplysta böcker i stil med Steven Pinkers. Samtidigt ett typexempel på teknokratiskt framställda grödor, den minutiösa kontrollprocessen närmast garanterar att det bara är globala storföretag som kan introducera nya varianter, och de höga kostnaderna innebär också att fokus hamnar på mätbara förbättringar för de producenter som ska köpa in grödorna.

Inget fel i det, men vad man då missar är experimenterandet och den breda lekfullhet som dels hade involverat fler, dels inneburit märkbara fördelar också för konsumenterna. De senare har i praktiken fått samma produkter fast med misstanken (och propagandan) att det skulle vara något lurt med dem. De har inte fått egna fördelar i smak och upplevelse som fått dem att ta tekniken till sig. Jag tror att det är anledningen till att innovationerna haft svårt att slå rot, och att genmodifierade grödor ofta upplevs som ett överhetsprojekt. En missriktad skepsis riktas därför mot processen med genmodifiering. Den borde i mitt tycke snarare riktas mot den teknokratiska kontrollen av processen.

Just involverandet av fler människor som både producenter och konsumenter är avgörande för om framsteg ska kunna lyfta alla, särskilt när det gäller nya tekniker. Kolla den helt oplanerade innovationskraft och affärslusta som släpptes lös när internet privatiserades i mitten på 1990-talet, väl beskrivet i Shane Greensteins How the internet became commercial. Till en början såg etablerade storföretag inom datorer och mjukvara som IBM och Microsoft inte affärspotentialen, och det blev upp till andra att genom ivrigt experimenterande, samarbete och tävlan visa vägen i en formlig explosion av deltagande, experimenterande och innovation.

Samma sak skulle behövas rörande robottekniken. När tekniker nu prövas som skulle kunna användas i äldrevården är det helt avgörande om människor ser det som en välkommen hjälp, och klurar på ständiga små förbättringar, eller om robotarna ses som en ovälkommen teknik införd för att spara pengar och personal. I det senare fallet lär innovationerna och det breda framsteget utebli, eller i alla fall försenas.

Marknader och experiment är nödvändiga för framsteg på ett sätt som jag tror att teknokrater har svårt att förstå, och detta är en skillnad som jag tror att de flesta framstegsförespråkare missar. Argument och fakta är viktiga för att driva nya framsteg. Men känslan och den personliga upplevelsen är avgörande för involverandet av fler, och den kommer inte av övertalning (och än mindre av mästrande, som när de generella framstegen i statistisk form anförs som svar på människors oro för någon specifik utveckling) utan av praktisk inkludering – den kommer i sin tur bara med den dynamistiska förusättningen jämlik frihet. Det är villkoret jag vill addera till Steven Pinkers villkorade optimism.

Mattias Svensson är kulturskribent och författare.