Här i Vilnius finns en förväntan i luften: litauerna är på väg att skriva europeisk historia. Från den 1 juli och ett halvår framåt kommer EU att ledas av Litauen, ett land som för lite mer än 20 år sedan var en del Sovjetunionen. Det är en makalös scenförändring som fortfarande framstår som lätt overklig.

2004, 13 år efter frigörelsen från Sovjet, kom de baltiska länderna med i EU och Nato. Medlemskapet var enormt efterlängtat, det slutgiltiga beviset för att de kunnat lämna den ryska intressesfären. Förutom att komma in i EU:s stugvärme var siktet också inställt på det omfattande EU-stödet. Än idag, nio år efter inträdet, spelar det en helt avgörande roll i människors bild av vad EU gett dem. Det är inte så konstigt med tanke på alla anslag som berättar om vägar, broar, hus, slalombackar – och gud vet vad – som byggts med EU-medel. Stöden från Bryssel utgör kring en fjärdedel av statsbudgeten.

Även många politiker uppehåller sig nästan uteslutande vid EU-pengarna när de funderar över effekterna av medlemskapet. Något som statsvetaren Ramunas Vilpišauskas, en av Litauens främsta experter på Baltikum och EU, beklagar.

– Visst har pengarna gjort mycket nytta, säger han. Men de har också bidragit till ökad korruption och ett skadligt bidragsberoende. Andra effekter av medlemskapet har varit viktigare.

Han pekar på borttagandet av handelshinder och friheten att resa och arbeta överallt i unionen. Just den fria rörligheten har emellertid fått en negativ klang i de baltiska länderna eftersom över en miljon människor har emigrerat, varav många välutbildade. Litauens befolkning har minskat med en femtedel sedan självständigheten, i huvudsak till följd av emigrationen.

Utvandringen hade inletts redan före EU-medlemskapet, men sköt fart direkt efteråt. En del utvandrare har kommit tillbaka, vissa med fördjupade kunskaper som de sedan använt för att starta företag och anställa landsmän. En annan gynnsam effekt av utvandringen är att den höll arbetslösheten nere när finanskrisen slog till 2009. Men sammantaget torde de negativa konsekvenserna vara större, åtminstone på sikt, med tanke på svårigheterna att försörja en snabbt åldrande befolkning.

Vilka andra förhoppningar hade balterna på medlemskapen? Ramunas Vilpišauskas, som leder institutet för internationella relationer och statskunskap vid Vilnius universitet, menar att politikerna hade för stora förväntningar på att EU skulle engagera sig i frågor som var viktiga för de baltiska länderna.

– För balterna skulle en övergripande EU-strategi på energiområdet vara av oerhörd betydelse, en sådan skulle minska det stora beroendet av gas och olja från Ryssland. Man hade verkligen trott att EU skulle prioritera detta, men så har det inte blivit. De insåg inte hur svårt det är att få EU att tala med en röst i kontakterna med Ryssland, i synnerhet om energi.

Inom EU har det, å andra sidan, funnits förhoppningar om att de baltiska länderna skulle kunna spela rollen som brobyggare till Ryssland. Så har det inte heller blivit.

– De baltiska länderna kritiseras emellanåt för att vara för misstänksamma mot ryssarna, att de inte förmår lämna historien bakom sig. Men så länge Ryssland inte ens accepterar vad som hände under ockupationen är det svårt att inleda normala relationer, säger Ramunas Vilpišauskas.

Hans landsman, den liberale EU-parlamentarikern och idéhistorikern Leonidas Donskis, intar en mer kritisk hållning till de baltiska ländernas Rysslandspolitik och i synnerhet Litauens:

– Visst är det oroande att Putin inte tycks acceptera att han förlorat Baltikum, men skulden ligger också hos litauiska regeringar. Jämfört med de pragmatiska esterna har många litauer ett mer militant språkbruk, de vill gärna se sig själva som romantiska motståndsmän. Men vi måste sluta låta som ekon från 1990-talet, då allt handlade om att komma ur den ryska intressesfären!

de baltiska staterna har dock omfattande kontakter med de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och som nu ingår i EU:s så kallade östra partnerskap: Vitryssland, Ukraina, Georgien, Moldavien, Armenien och Azerbajdzjan. Ett av de främsta målen under Litauens EU-ordförandeskap är att fördjupa samarbetet med dessa länder, att komma närmare målet att införa visumfrihet och eliminera handelshinder.

Det är högst oklart vilka konkreta resultat som kan bli följden av toppmötet om östra partnerskapet i Vilnius i november, framför allt till följd av den interna politiska situationen i bland annat Vitryssland och Ukraina. Men mötet har betydelse för Litauen oavsett hur det går. Litauerna är nämligen måna om att påminna omvärlden om sin ärorika historia som storfurstendöme på 1400- och 1500-talen, en tid då landet sträckte sig från Östersjön ända ner till Svarta havet.

– Även Lettland och Estland engagerar sig hårt i samarbetet med de sex länderna i östra partnerskapet, vi har ju alla erfarenheter av att ha varit en del av Sovjetunionen, säger Leonidas Donskis. Men det är Litauens historia som regional stormakt som har bidragit till att vårt engagemang är ännu större.

Problemen i eurozonen har förstås fått mest uppmärksamhet i Estland, Baltikums enda euroland (sedan 2011), där gatudemonstrationer förekommit mot räddningspaketen. Men i det stora hela kvarstår ett starkt stöd för euron i landet. Lettlands ambition att införa euron den 1 januari 2014 har mötts av skepsis från medborgarna. De är rädda för prishöjningar och för att de ska få betala för räddningsaktioner i andra länder. Bland nejsägarna finns också upphetsade nationalister som varnar för att elimineringen av den egna valutan lats bara är ett steg mot elimineringen av det lettiska språket och i slutänden hela nationen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Regeringen, och flertalet experter, trummar in det främsta motargumentet: vi är redan peggade till euron, så landet måste ändå hänga med i valutans upp- och nedgångar. I Litauen, där euromotståndarna också har övertaget, kompliceras bilden av en splittring bland ledande politiker; vissa menar att landet borde avvakta med tanke på eurons osäkra framtid. Men skulle Lettland bli medlem nästa år ökar pressen på Litauen. Bägge länderna försökte införa valutan före finanskrisen, men uppnådde inte alla inträdeskrav.

hur ser då balterna på EU:s ödesdigra vägval, om att utvecklas mot en federal union eller ett ekonomiskt samarbete mellan självbestämmande nationer?

– Det är sannerligen inte lätt att säga, svarar Ramunas Vilpišauskas med ett snett leende. Ibland röstar baltiska stater i federalistisk riktning, ibland inte. Men en sak är säker: deras grundsyn är geopolitisk, de är måna om att alltid finnas i kärnan av EU-samarbetet, så långt som möjligt från ryskt inflytande.

EU-parlamentarikern Leonidas Donskis är trött på allt tal om säkerhet:

– Genom medlemskapen i EU och Nato är vi säkrare än vi någonsin har varit! Nu finns möjligheter att utveckla politiken på andra områden. Låt oss bli bättre på att importera de europeiska värderingar som inte minst våra nordiska grannar står för: jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter.