Hur är det möjligt att lura sig själv? Skulle man inte omedelbart avslöja bluffen om man försökte? Nej, i själva verket är vi människor förvånansvärt skickliga på att bedra oss själva. Psykologer har länge varit medvetna om att människor lever med livslögner av olika slag. På senare tid har forskningen visat att självbedrägeriet dyker upp i många fler sammanhang. Det är så vanligt att en del forskare spekulerar att förmågan att lura oss själva har ökat vårt överlevnadsvärde och därmed har en evolutionär bakgrund.

En sådan teori har nyligen lagts fram av psykologen William von Hippel och biologen Robert Trivers i en översiktsartikel med titeln ”The Evolution and Psychology of Self-deception” som publicerats i den renommerade tidskriften Behavioral and Brain Sciences. Deras tes är att man blir skickligare på att bedra andra om man lyckas övertyga sig själv om det som bluffen gäller. En medveten bedragare blir ofta nervös, spänd och talar mer ansträngt. En person som inte tror på det han säger är därför lättare att avslöja än en som själv är övertygad. Självbedrägeri kan också leda till större självsäkerhet, vilket är ytterligare en fördel i umgänget med andra. Våra medmänniskor blir imponerade av självsäkerhet och bryr sig inte alltid om att kontrollera om den har någon substantiell grund. Enligt von Hippel och Trivers är självbedrägeri därför en offensiv och inte defensiv strategi vilket hävdats inom tidigare psykologi.

Ett bedrägeri behöver inte bygga på en direkt lögn utan kan också innebära att man överdriver vissa egenskaper. Det bokstavliga självförskönandet – sminkning, frisering, klädval etcetera – är en vardaglig form av självbedrägeri som de flesta ägnar sig åt. Vi målar ögon och läppar, breddar axlar med kuddar, krymper midjor med korsetter, lyfter byster, friserar oss ungdomligt, rakar generande hår, förlänger oss med klackar, och opererar oss på mångahanda sätt för att lura andra – och oss själva – att vi ser bättre ut än vad morgonens spegel visar. Många känner sig inte som sig själva – och vill inte visa sig för andra – förrän de fått på sig masken som det förbättrade utseendet innebär.

Det är ganska enkelt att visa att den bild av jaget som finns i självmedvetandet inte stämmer med verkligheten. Ett tydligt exempel på omedvetet självbedrägeri är ett experiment som gjorts av psykologerna Nicholas Epley och Erin Whitchurch. Försökspersonerna fick se ett antal porträttfoton och uppgiften var att så snabbt som möjligt peka ut fotot av sig själv. En del av självporträtten var manipulerade så att de visade ett vackrare ansikte än det verkliga. Det visade sig att försökspersonerna kände igen de förskönade fotona av sig själv snabbare än de verkliga. Det fanns också ett samband mellan hur mycket bilderna som upplevdes som korrekta var förskönade och hur självsäker försökspersonen var: ju mer självsäker, desto mer förskönade man sitt verkliga utseende. Spegel, spegel på väggen där …

En omvänd sida av självbedrägeriet är att människor har en stark tendens att nedvärdera andra för att på så sätt kunna framhäva sig själva. Ett experiment av Steven Fein och Steven Spencer belyser detta på ett skrämmande sätt. Försökspersonerna fick göra ett IQ-test och hälften av dem fick sedan besked om att de klarat sig dåligt och andra halvan fick höra att de klarat sig bra (oberoende av det verkliga resultatet). Sedan fick de se två filmer med anställningsintervjuer: en med en person som porträtterades som judisk (har ett judiskt efternamn och bär en davidsstjärna) och en som visades som kristen (har ett kristet efternamn och bär ett kors). De försökspersoner som fått beskedet att de gjort bra ifrån sig på IQ-testet bedömde den judiska och den kristna personen som likvärdiga för jobbet. Men de som fått beskedet att de hade gjort dåligt ifrån sig bedömde att den judiska personen hade gjort sämre ifrån sig i anställningsintervjun. Resultatet visar att de som fått beskedet att de hade klarat sig dåligt, försöker höja självkänslan genom att fördomsfullt nedvärdera judar. Fein och Spencers experiment visar inte bara att försökspersonerna nedvärderar andra för att framstå i bättre dager inför andra, utan att de också gör det på ett självbedrägligt sätt för att framstå bättre i sina egna ögon – allt för att stärka den egna självkänslan.

En annan form av självbedrägeri är att säga att man vill uppnå ett visst mål, men omedvetet arbeta för ett annat. En student vars föräldrar vill att hon skall bli jurist, men som själv innerst inne vill bli dansare, kan påbörja juridikstudierna men omedvetet sköta sig så illa att hon misslyckas och därför tillåta sig att ägna sig mer åt sin hobby att dansa som en utväg att försörja sig.

Genom ett sådant självbedrägeri kan hon behålla sina föräldrars stöd. Strategin sammanfattas i en aforism av Blaise Pascal: ”Hjärtat har sina skäl (raisons), som förnuftet (laraison) inte alls känner till.” Självbedrägeri kan fungera därför att jaget inte är en odelbar enhet. En omedveten sida av jaget kan lura den medvetna. Ett sätt, bland flera, är att upprepa ett falskt minne. Ett experiment av utvecklingspsykologen Stephen Ceci belyser denna metod. Ett antal barn blev tillfrågade om en händelse som aldrig hade hänt dem (enligt barnens föräldrar). Barnen svarade korrekt att händelsen inte hade inträffat. Men efter diskussioner en gång i veckan omkring den fiktiva händelsen började barnen uppfatta den som verklig. Efter tolv veckor av sådana diskussioner kunde barnen ge utbroderade berättelser om händelsen tillsammans med ”bevis” för att den hade hänt. De kunde inte längre skilja det skapade falska minnet från ett äkta. De falska minnena hade framkallats genom experimentets uppläggning, men liknande mekanismer förekommer även i självbedrägerier. Vi berättar gärna en episod som falskeligen framställer oss i bättre dager om och om igen till dess att vi själva tror på den.

Friedrich Nietzsche var tidigt ute med att raljera över vårt självförskönande. Han skriver i en aforism: ”Man glömmer åtskilligt i sitt förflutna och utplånar det avsiktligt ur sinnet: det vill säga, vi vill att den bild av oss själva som lyser mot oss ur det förflutna skall beljuga oss och smickra vårt högmod – vi arbetar oupphörligt på detta självbedrägeri.”

Förutom det vardagliga självförskönandet är kanske den vanligaste formen av att lura sig själv att välja vilken information man tar hänsyn till. Folk undviker att ta reda på det de inte vill veta. Det är lätt att ge exempel på sådana strategier: När man köpt en bil, tar man inte reda på fakta om andra bilar, som skulle kunna visa att man gjort ett dåligt köp. Man väljer gärna en dagstidning som har samma politiska inställning som en själv för att få information som bekräftar denna. Många undviker att testa sig för aids eller cancer, därför att de skulle kunna få ett resultat de inte vill höra. ”Det jag inte vet kan inte skada mig” är ett paradexempel på ett felaktigt resonemang.

Ett lurigt experiment av Peter Ditto och hans kolleger illustrerar hur vi lurar oss själva genom det sätt vi söker information. Försökspersonerna fick höra att en testremsa som fuktades av deras saliv skulle avslöja om de hade en viss sjukdom i bukspottskörteln. Hälften av dem blev informerade om att en färgförändring var ett gott tecken, andra hälften att det var ett dåligt tecken. De som fick höra att färgförändringen var ett gott tecken väntade mer än 60 procent längre tid på att remsan skulle ändra färg än de som fick höra att det var ett dåligt tecken. Mängden av information du tar till dig är således beroende av vad du vill veta.

Ett annat försök av Tim Wilson och hans medarbetare belyser samma sak. En del försökspersoner fick reda på att de mycket sannolikt skulle bli utvalda för en dejt med en viss person, andra fick reda på att de troligen inte skulle bli utvalda. De som trodde de skulle bli utvalda ägnade betydligt mer tid åt att studera positiv information om deras potentiella dejt. Men de som inte trodde de skulle få en dejt ägnade betydligt mer tid åt negativ information om personen. Surt, sa räven.

Trivers och von Hippel vill förklara självbedrägeriet med att det är en god strategi för att kunna lura andra. Men som flera experiment visar är vi så bra på att ljuga så att vi ofta verkligen tror oss själva – på alla plan. Detta visar på en paradox med att lura sig själv: det lyckas alltför väl ibland och vi uppnår därmed inte de strategiska fördelar som Trivers och von Hippel påstår. Resonemanget undergräver deras tes om att självbedrägeriet ger evolutionära fördelar.

Nietzsche lyfte obarmhärtigt bort slöjan från människans godtrogenhet när det gäller hennes egen självmedvetenhet. Han skriver: ”Denna löjliga överskattning och felbedömning av medvetandet har den stora nyttan med sig att det därmed hindrats att utveckla sig alltför snabbt. Genom att människorna redan trott sig i besittning av medvetenheten har de inte gjort sig någon större möda att förvärva den – och så förhåller det sig än idag!”. De resultat som jag presenterat ovan visar att den experimentella vetenskapen nu har hunnit ifatt och bekräftar hans sarkasmer.

Filosofen Robert Pippin behandlar Nietzsches roll som psykologisk forskare i sin bok Nietzsche, Psychology and FirstPhilosophy. I ett centralt kapitel diskuterar Pippin Nietzsches syn på självbedrägeri. Nietzsche skiljer ofta mellan ”medvetande” och ”instinkter”. Han betonar, långt före Freud, att det vi upplever vara under det medvetna jagets kontroll ofta bara är förklädda instinkter. Oftast vill vi inte se våra dolda sidor. Nietzsche skriver att vi aldrig letar efter oss själva. Pippin betonar att vi dessutom har en tendens att fly från oss själva.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den vanliga uppfattningen om självbedrägeri bygger på att det å ena sidan finns dolda drifter och andra krafter som producerar individens handlingar och å andra sidan medvetna motiv som subjektet anser vara styrande för handlingarna och att det omedvetna inte stämmer överens med det medvetna i de bedrägliga fallen.

Nietzsche förkastar modellen. Han menar att handlingen är avgörande (”Das Thun istalles”). Pippin formulerar det som att jaget inte står bakom ett dåd, det är i det. De motiv individen anser ligga bakom sina handlingar är bara ett försök till tolkning av dessa. Motiven är inte vad som orsakar handlingarna.

Nietzsche skriver: ”Människornas lycka och elände har nämligen kommit till dem i den mån av deras tro på de ena eller andra motiven – men inte genom det som verkligen var motivet!”. Med denna syn är det inte så konstigt att människor försöker skapa förskönande beskrivningar av varför de handlar på ett visst sätt. Men individens egen tolkning är bara en bland många och den ärlige kan medge att det finns andra, mindre smickrande, tolkningar av sitt beteende.

Självbedrägeriets paradox kommer nu istället att bli en fråga om hur man kan låta bli att upptäcka att de tolkningar som man gör av sina handlingar i det långa loppet stämmer så dåligt överens med hur man faktiskt beter sig. Individens medvetande uppmuntrar aldrig uppriktigheten mot sig själv. Ett liv fritt från självbedrägeri kan bara uppnås via en förståelse av de handlingar man utför. Denna insikt leder fram till ett av Nietzsches tydligaste ideal: Du skall bli den du är!