I sin klassiska bok Vad är historia? från år 1961 suckar E H Carr över denna syn på forskning. Den som tror att historieskrivning handlar om att slå fast så många fakta som möjligt går en dyster framtid till mötes: ”Var och en som ger efter för denna idé kommer antingen att bli tvungen att sluta med historisk forskning och övergå till att samla frimärken eller någon annan form av antikviteter, eller också hamna på dårhus.”

Malinowski fick börja om. Han gick igenom sitt material igen, men denna gång med en idé om sammanhanget – en tråd att trä upp iakttagelserna på.

Tillvaron är rörig, men människan behöver ordning för att kunna förstå den. Det är svårt att avgöra om man hittar strukturerna i tillvaron eller om man själv skapar dem och lägger dem på materialet. Men oavsett om vi berättar vårt livs historia eller studerar det Romerska rikets fall, behöver vi ha en idé om helheten. Vi måste finna den underliggande berättelsen, så att enskildheterna blir delar av ett förlopp.

Inte bara forskare utan även lärare är väl medvetna om detta. Undervisning handlar inte om att förmedla rena fakta, utan om att visa hur enskilda händelser skapar sammanhållande skeenden. Man berättar stora och små berättelser.

Utmaningen för såväl forskare som lärare idag är att en stor, sammanhållande berättelse saknas. Sedan slutet av 1900-talet har den moderna berättelsen om framsteg och upplysning plockats sönder. Ibland lastas postmodernismen för detta, men skälet till att den moderna berättelsen övergavs var att den underminerades av ny forskning. Den postmoderna relativismen var en konsekvens av oförmågan att formulera en ny berättelse när den gamla fallit.

Den australiensiske vetenskapshistorikern Peter Harrisons bok The Territories of Science and Religion är en uppgörelse med en seglivad aspekt av den moderna framstegsberättelsen. Det gäller idén om att historien har präglats av en konflikt mellan vetenskap och religion, fram till den tidpunkt då vetenskapen ersatte religionen i det sekulära västerlandet. Harrison är en av de främsta inom fältet, och boken bygger på de prestigefyllda Gifford-föreläsningarna, som han höll 2011 vid Edinburghs universitet.

En tidig förespråkare för denna berättelse var den franske 1800-talsfilosofen Auguste Comte. Han menade att alla kulturer genomgick tre stadier: först det teologiska, sedan det metafysiska och slutligen det positivistiska eller vetenskapliga. Enligt Comte ersatte vetenskapen alltså religiösa föregångare. Karl Popper beskrev i samma anda historien som en konflikt mellan religionen och ”den vetenskapliga traditionen”. Den senare föddes i det gamla Grekland, led ett tidigt nederlag under ”den segrande och intoleranta kristendomen” och försvann, tills den återupplivades under renässansen och segrade i och med Newton.

Harrison menar emellertid att det inte går att tala om en historisk konflikt mellan vetenskap och religion, eftersom begreppen inte existerade med den betydelse de har idag före moderniteten. Att påstå att de låg i luven på varandra vore därför som att säga att USA och Mexiko krigade på 1400-talet. Det kan de inte ha gjort eftersom länderna inte fanns då.

Orden i sig är emellertid inte nya, utan både religio och scientia har använts i årtusenden. Men de har haft andra betydelser. Harrison skriver begreppshistoria och diskuterar noggrant och metodiskt dessa termers vindlande färd genom historien.

Religion och vetenskap uppfattas idag som två olika kunskapsfält. En religion består av dogmer och läror sprungna ur heliga skrifter och traditioner, medan vetenskap är ackumulerad kunskap insamlad genom vetenskaplig metod. Dessa kommer i konflikt med varandra dels på grund av de olika metoder de använder sig av – ingen har lyckats verifiera Guds existens i ett laboratorium – dels för att kunskapsbitarna i de två fälten ibland anses kollidera.

Men i äldre tid var religio istället en inre hållning, en dygd – den bästa svenska översättningen är ”fromhet”. Den senantike teologen Augustinus menade att sann religion har funnits genom hela historien – det vill säga långt före kristendomen – eftersom människor alltid tillbett Gud. Ceremonierna har varierat, liksom trosföreställningarna, men om människor i sin tillbedjan riktar sig mot Gud är deras religion sann, skriver Augustinus. Eftersom religio handlade om en inre hållning, snarare än ett system av trossatser, kunde människor också tillhöra den Katolska kyrkan och ändå ha fel religion.

På samma sätt var scientia en intellektuell dygd snarare än en samling av kunskap. Den som tillägnat sig scientia hade förmågan att dra logiska slutsatser ur generella premisser – tänk på munken William av Baskerville i Umberto Ecos roman Rosens namn.

Både religio och scientia var alltså personliga kvaliteter som i och med moderniteten förvandlades till objektiva fält förlagda utanför personen.

Men visst gjorde väl redan de gamla grekerna skillnad på studiet av naturen och spekulationer om gudarna? Aristoteles talar ju om physis som ett särskilt fält, skilt från metafysik och teologi. Harrisons diskussion kring sambandet mellan dessa olika fält (kapitel 2 och 3) utgör bokens höjdpunkt.

I den moderna framstegsberättelsen identifieras gärna filosofen Thales (500-talet f.Kr.) som en förelöpare till modern vetenskap. Hans rationella sökande efter grundläggande principer, och inte minst hans förkastande av övernaturliga förklaringsmodeller, avslöjar, har det sagts, ett upplyst intellekt i det förmoderna mörkret.

Men inte ens hos Thales kan man helt skilja studiet av naturen från de högre vetenskaperna, metafysik och teologi. ”Alla ting är fulla av gudar”, som han själv säger.

Physis översätts bäst med naturfilosofi och var en filosofisk reflektion över naturen och kosmos. Den grundläggande fråga som naturfilosofin sökte svar på var den fråga som all grekisk filosofi djupast sett handlade om, nämligen vad är ett gott liv? Idag är filosofi ofta epistemologi – diskussioner kring vad som kan räknas som rimliga argument och slutsatser. Men under antiken var filosofin, som Pierre Hadot formulerat det, ett sätt att leva. Stoikerna hade sin livsfilosofi, epikuréerna sin, och kristendomen skulle så småningom presentera sin.

Vad filosoferna sökte i naturen var därför inte bara mekaniska orsakssamband, utan bortom detta den moraliska ordning som man menade genomsyrade kosmos. Denna moraliska ordning skulle människan sedan imitera. Det goda livet var ett liv som var både sant och naturligt.

Det bör kanske tilläggas att detta var före Rousseau och dennes romantiska idéer om naturligt goda barn och naturfolk. Grekerna betraktade det naturliga som något man måste fostra fram. Det fanns alltså ingen konflikt mellan natur och kultur, utan kultur innebar en fostran av det naturliga i människan. Filosoferna nöjde sig inte med att finna den sanning som genomsyrade kosmos – inklusive människan – utan skapade också gemenskaper där detta goda kunde odlas, genom övning, askes, samtal och meditation över naturen.

Ett redskap för denna kultivering var katekeserna. Filosofen Epikuros tog fram en kort summering av sina filosofiska grundsatser som lärjungarna skulle memorera och repetera. Detta var en mental övning som skulle hjälpa dem att leva i enlighet med den sanna filosofin. Läran var alltså inte målet, utan ett medel för det högre målet – det goda livet.

Samma sak i den tidiga kyrkan. Läran var en hjälp för de troende att leva ett gott och sant liv. Ett liv präglat av den sanna religionen, det vill säga riktat mot Gud. Därför kan Augustinus säga saker som att den rätta tron är det första (inte det sista) steget på vägen mot det goda livet, eller att den som lever i fullkomlig kärlek egentligen inte behöver Bibeln. Målet var det goda livet, och den sanna läran ett medel för detta mål. Jesus var inte bara en lärare vars undervisning man skulle memorera, utan framför allt ett exempel att efterfölja.

Men i moderna läroböcker presenteras kristendomen, i linje med vår förståelse av religionsbegreppet, som ett antal lärosatser – treenighet, inkarnation och så vidare. Detta återspeglar den förändring av religionsbegreppet som inleddes då 1500-talets reformationer splittrade kyrkan i väst i ett antal så kallade konfessioner: luthersk, reformert och katolsk. Dessa definierade sig mot varandra genom bekännelseskrifter, det vill säga olika utläggningar av läran. Nu blir uttrycket ”den sanna religionen” synonymt med ”den rätta läran”. Luther betonade ju också att det var tron – den korrekta, givetvis – som frälste, inte gärningarna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När västerlänningar sedan börjar resa på allvar tycker de sig finna andra ”religioner”, som de kategoriserar på samma sätt. Ur lokala livsmönster, där kulten står i centrum och religiösa övertygelser är en självklar del av såväl politiken som det sociala kittet, abstraheras ”religioner”, definierade i första hand som olika lärosystem. Hinduismen och buddhismen är, som ofta konstaterats, den här typen av moderna konstruktioner.

Begreppet scientia genomgår en liknande utveckling, om än något senare. Naturfilosofin och förståelsen av scientia som förmåga till logiskt tänkande ersätts av vetenskap som ackumulerad kunskap insamlad genom vetenskaplig metod. Naturen är inte mystik utan mekaniserad, och det som en gång var inre förläggs nu utanför människan – något som för övrigt möjliggörs rent tekniskt genom boktryckarkonsten. Utveckling står nu inte längre för tillväxt i dygd, utan för den materiella förbättringen av samhället.

Inte för att någon av oss vill byta bort penicillinet, men denna ensidigt tekniska syn på utveckling är ändå värd att fundera kring. Är det självklart att det samhälle som har de mest avancerade mobiltelefonerna är det mest utvecklade världen har skådat – eller finns det fler variabler att ta hänsyn till? Spelar det någon roll för vår värdering av en kultur om det främsta kulturella intaget är klipp med söta katter och att levande konversationer människor emellan – som sociologen Sherry Turkle har konstaterat – är en utrotningshotad konstart?

Men framför allt, måste vi välja mellan penicillinet och en uppskattning av människans inre utveckling? När den nya synen på vetenskap växte fram gjorde utövarna allt för att knyta den till religionen. Experiment och metodiska studier av naturen var bra, sa man, för de uppenbarade Skaparens genialitet. Carl von Linné tyckte sig se Gud på ryggen under sina vandringar i skogen och Isaac Newton fuskade i kabbala. Först i slutet av 1800-talet, långt efter det att den vetenskapliga revolutionen hade inletts, lanserades idén att vetenskapen var en strikt agnostisk, ja till och med ateistisk, verksamhet.

Harrison vill inte göra sig av med de moderna kategorierna religion och vetenskap, men han visar hur de har formats av historiska omständigheter och fått ideologiska övertoner. Genom sin nyanserade och noggranna analys av begreppen vetenskap och religion bidrar han till att underminera den förenklade moderna framstegsberättelsen. Det finns ingen nödvändig, naturgiven konflikt mellan vetenskap och religion. Historien kan inte konstrueras som en oundviklig marsch från det ena till det andra.

Men hamnar vi därmed i fragmentiserad relativism, redo för dårhuset – eller framträder någon ny berättelse istället? I Harrisons bok blir det moderna väst en specifik kultur snarare än förkroppsligandet av ett överhistoriskt, neutralt och rationellt mål som alla kulturer innerst inne strävar mot. Väst har formats av omständigheter, tillfälligheter och ideologiska vägval. En del har varit bra, andra problematiska.

Det finns inga naturgivna samband mellan sekularism å ena sidan och vetenskap, demokrati och mänskliga rättigheter å den andra. Väst är med andra ord inte en religion i ordets moderna mening – ett lärosystem med ett antal dogmer att förkasta eller omfamna. Väst är en kultur. Det finns en särskild identitet, men samtidigt en mängd variationer. Identiteten är specifik men samtidigt formbar och i ständig förändring. Väst är en hållning eller, som grekerna skulle säga, ett sätt att leva.