I västgötska Götene satsade kommunpolitikerna stort på ”Medeltidens värld”. Om folk ville se Arn på bio ville de säkert också resa till Västergötland och trava runt bland filmens rekvisita. Det var tanken, men det gick inte så bra, och föga bättre blev det när man tog hjälp av Bert Karlsson och kompletterade Arnmiljöerna med brutalt kitschiga sjörövarfigurer. Notan slutade på aktningsvärda 100 miljoner kronor.

I Malmö lät man bygga ett par kopior av medeltida skepp. Projektet började som arbetsmarknadspolitisk påhittighet och slutade som kommunalekonomiskt haveri. Efter att ha lagt in 138 miljoner kronor bestämde man sig till sist för att sälja båtarna. Det blev ingen riktig rusning men man fick i alla fall tillbaka en hundralapp att minska förlusterna med.

I jämtländska Svenstavik, centralort i Bergs kommun, har det uppförts en anläggning där det ska bedrivas spaning efter Storsjöodjuret och turister få ta del av resultaten. Tillväxtverket, EU och landstinget finns bland dem som stått för – de 9 miljoner som påhittet kostat. Sjöodjuret lyser dock än så länge med sin frånvaro – precis som turisterna.

Under en stor del av filmen uppträder Martin Borgs i clowndräkt. På frågan varför blir svaret okomplicerat: Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

Många exempel i hans långa pärlband handlar om naiva, övermodiga eller lättlurade lokalpolitiker som har satt sprätt på offentliga medel i försök att sätta bygden på kartan. Därtill finns inte minst bildmässiga skäl. Borgs frågor om omdöme och ansvar, för det mesta framförda i lågmält och undrande tonläge, får särskild sälta mot en fond av changerade monument: brustna drömmar om begeistrande besöksnäring.

Men vårdslösheten med skattepengar handlar inte bara om att jaga efter vind i turistbranschen. Någon annan betalar tar även upp orimliga konsultkostnader, fallskärmar till felande tjänstemän, evighetsborrandet genom Hallandsåsen, plötslig iver att skicka miljarder i riskkapital till Norrland. Och så vidare. Det råder ingen brist på exempel.

Däremot råder det brist på allmän debatt om hur stat och kommun använder sina resurser och i vad mån ett av världens högst beskattade folk får valuta för sina pengar.

När detta nummer av Axess når läsarna har det gått ett par veckor sedan premiären på Någon annan betalar, men tyvärr skulle det förvåna mig storligen om filmen fått valrörelsen att ta en ny vändning. I förfärande hög grad, och i samtliga partier, fortsätter man att mäta politiska ambitioner i hur mycket pengar politikerna vill spendera i stället för i vad för effekt som spenderandet får.

Man kan tycka att diskussionen om skolan, där Sverige är ett av de länder som satsar mest per elev och samtidigt har den allra svagaste resultatutvecklingen, borde ha lett till någon sorts aha-­upplevelse om sambandet mellan utgifter och kvalitet. Men icke. Mig veterligen finns fortfarande ingen ledande politiker som profilerar sig i frågan att offentliga utgifter ska komma till bästa möjliga nytta och att slöseri ska bekämpas. Tävlingen gäller ständigt vem som vill öka utgifterna mest. Martin Borgs drar ett tungt lass i sin roll som filmare, debattör och slöseriombudsman, och många människor gillar uppenbarligen vad han gör, men han behöver få sällskap av dem som har eller söker politisk makt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Slöseriombudsmannen stöds av Skattebetalarnas förening, vilket får en del att hävda att arbetet ensidigt gagnar borgerligheten. Så är det naturligtvis inte. Man betalar skatt oavsett vad man har för politiska sympatier, och det ligger i allas intresse att de gemensamma medlen används väl. Bättre hushållning öppnar för sänkt skatt eller nya resurser till eftersatta områden eller bäggedera.

Martin Borgs motvilja mot offentligt slöseri har starka personliga bevekelsegrunder. För ett antal år sedan blev han svårt sjuk och han har den skattefinansierade sjukvården att tacka för att han lever och filmar idag. Han vet att rätt prioriteringar i stat och kommun bokstavligen kan vara en fråga om liv och död. Ingen verksamhet, hur viktig den än är, kan få obegränsat med resurser. Men beslutsfattare som satsar på offentliga extravaganser, intressegrupper och prestigeprojekt istället för att värna grundverksamheten, eller låta enskilda förfoga över sin inkomst, förtjänar inte vårt förtroende.