På sommaren 1989, före Berlinmurens fall, publicerade den då okände Francis Fukuyama artikeln ”The End of History?” i tidskriften The National Interest. Texten blev extremt omtalad. Och ännu mer känd blev Fukuyama när han utvidgade artikeln till boken Historiens slut och den sista människan (1992).

Uttrycket ”historiens slut” kom från Friedrich Hegel och hans lärjunge Alexandre Kojève, och i deras efterföljd beskrev Fukuyama kampen för erkännande som en avgörande drivkraft för individer och grupper. Den liberala demokratin är det enda statsskick som ger medborgarna ett universellt erkännande och kan därför beskrivas som historiens slutmål.

Boken har ofta blivit kritiserad och många av angreppen har byggt på rena missförstånd. Fukuyama påstod inte att vi nu hade inträtt i en utopisk drömvärld, att demokratin var säkrad i hela världen. Tvärtom konstaterade han att det till exempel är ”ytterst osannolikt att stabil liberal demokrati kommer att utvecklas i Uzbekistan eller Tadzjikistan inom en snar framtid”.

Fukuyama skisserade också två framtida hot mot den liberala demokratin. Även om liberalismen ger alla medborgare lika rättigheter accepterar den ekonomiska ojämlikheter, som vänstern kan fortsätta att angripa. Han spådde dock att ett allvarligare hot skulle komma från en höger som menade att det moderna samhället är alltför jämlikt, utslätat, konsumtionsinriktat och tråkigt, att det ger för lite utrymme åt hjältemod, risktagande och unika individer. För att formulera denna möjliga kritik tog han hjälp av Friedrich Nietzsche; från honom hämtade han uttrycket ”den sista människan”. Fuku­yama trodde dock inte att dessa utmaningar skulle bli ödesdigra.

Förvisso kom det också en seriös, välunderbyggd kritik mot Fukuyama. Den mest uppmärksammade fanns i Sa­muel Huntingtons bok Civilisationernas kamp (1996). Medan Fuku­yama ansåg att världshistorien hade riktning och mening var Huntington pessimistisk och relativistisk. Enligt Huntington utvecklas varje civilisation efter sina egna unika förutsättningar, den liberala demokratin fungerar i väst men inte i andra delar av världen. Därför bör vi inte försöka påtvinga andra den: ”Det som är universalism för väst är imperialism för resten av världen.”

Civilisationernas kamp blev, om möjligt, ännu mer missförstådd än Historiens slut. Huntington kan kritiseras för sin långt­gående relativism, däremot inte för att han skulle förespråka något slags korståg mot andra kulturer.

Även om många av Fukuyamas kritiker inte hade läst Historiens slut blev den ändå en bästsäljare. Därefter har han kunnat skriva de böcker han velat. Hans senare verk berör skilda ämnen, men anknyter ofta på olika sätt till tesen om histo­riens slut. Första kapitlet i hans andra bok Trust. The Social Virtues and the Creation of Prosperity (1995), som behandlar tillitens betydelse för ekonomin, har sålunda ru­briken ”On the Human Situation at the End of History”.

I Our Posthuman Future (2002) diskuterar Fuku­yama den ”bioteknologiska revolutionen”, som han ser ett hot mot tesen om historiens slut. Om det är möjligt att manipulera med den mänskliga naturen, kan man då längre tala om mänskliga rättigheter?

Under 2000-talet tog historien en vändning som få hade anat på 1990-talet. Terror­attacken den 11 september 2001 fick USA att invadera Afghanistan och Irak. Fuku­yama konstaterar att USA försökte införa demokrati i dessa länder utan att ha en aning om hur man skapar en modern stat. Han medger att han själv försummade ämnet när han skrev Historiens slut. När man lever i en fungerande stat är det lätt att ta den för given.

Statsbyggande har senare stått i cent­rum för Fukuyamas författarskap, inte minst i det ambitiösa tvåbandsverket The Origins of Political Order (2011 och 2014). Målet för outvecklade stater beskrivs där som att bli som Danmark, ”getting to Denmark”.

I den aktuella intervjuboken After the End of History. Conversations with Francis Fukuyama(Georgetown University Press) frågar den norska idéhistorikern och civilekonomen Mathilde Fasting varför han valde just detta land som symbol för en modern, okorrumperad stat. Fuku­yama svarar att han inte är upphovsman till uttrycket, det myntades i en artikel av Michael Woolcock och Lant Pritchett. Han har dock positiva erfarenheter av att vistas i Danmark som gästforskare.

”Han pekar även på det geopolitiska hotet från Kina och exemplifierar med att amerikanska universitet har blivit så beroende av kinesiska studenter att de har svårt att bjuda in talare som är kritiska mot regimen i Peking.”

Fukuyama motsatte sig Irakinvasionen, vilket ledde till en brytning med den neokonservativa riktning han tidigare hade varit allierad med. Det var bakgrunden till After the Neocons (2006). Fukuyama konstaterade att det hos den ursprungliga neokonservatismen fanns en skepsis mot social ingenjörskonst; hur goda avsikterna än är med storskaliga projekt leder de ofta till oförutsedda resultat. Detta tvivel borde ha funnits inför möjligheterna att snabbt skapa fungerande demokrati i Irak. Även om man tror att världen på sikt blir mer demokratisk kan utvecklingen inte forceras.

Samtidigt varnade Fukuyama för att pendeln skulle gå för långt åt andra hållet och USA få en återgång till en cynisk realpolitik av det slag som förknippas med Henry Kissinger (som Fukuyama angrep redan i Historiens slut). USA måste fortsätta att försöka främja den globala demokratin men använda andra medel än Bushadministrationen hade gjort.

För Mathilde Fasting beskriver Fuku­yama det sociala pris han fick betala för brytningen med neokonservatismen. Ideo­logiska meningsskiljaktigheter leder lätt till personlig ovänskap. Här finns en parallell till Anne Applebaums uppmärksammade bok Demokratins skymning, som beskriver hur högerpopulismens framgångar har lett till att tidigare vänner slutat att hälsa på varandra.

Intervjuboken behandlar ett antal ämnen med utgångspunkt i både Fukuyamas författarskap och den aktuella världspolitiska situationen. Han berättar också lite om sin bakgrund. Hans mor är uppvuxen i Japan. Även hans farfar kom till USA från Japan, på flykt undan det rysk-japanska kriget 1905. Han internerades under andra världskriget, precis som andra japansk-amerikaner, och förlorade därför sitt företag.

Som ung studerade Fukuyama litteraturvetenskap. Han understryker skönlitteraturens betydelse för att förstå världen och talar varmt om Stendhals, Flauberts, Dickens, George Eliots och Remarques romaner. På 1970-talet var postmodernistiska teorier det senaste modet inom humaniora; inspirationen kom från franska teoretiker som Michel Foucault, Jacques Derrida och Roland Barthes. Fuku­yama vistades en tid i Paris för att följa riktningen på plats. Han tröttnade dock snart på de snåriga, relativistiska resonemangen och valde att istället studera något mer jordnära, internationell politik. Det innebar, säger han lite överraskande, att han för första gången började läsa dagstidningar. (Det påminner om Herbert Tingsten, som uppgav att han bara brukade ägna några få minuter varje dag åt tidningen, en vana han ändrade först när han vid 50 års ålder blev chefredaktör för Dagens Nyheter.)

Fukuyma sympatiserade till en början med Republikanerna och beundrade Ronald Reagan och George Bush d.ä. Utvecklingen inom partiet har gjort honom besviken, i de senaste valen har han röstat på Barack Obama, Hillary Clinton och Joe Biden. Han beskriver Donald Trump som den ”mest inkompetente” presidenten i USA:s historia. Samtidigt konstaterar han att det inom utrikespolitiken finns en viss kontinuitet mellan Obama och Trump; USA har lärt läxan från Irak lite för bra och blivit för oengagerat i världens affärer.

Valet av trump, liksom brexit och utvecklingen i länder som Ungern och Polen, utgör en bakgrund till boken Identity (2018). Där återkommer Fukuyama till diskussionen om erkännande från Historiens slut och konstaterar att de ekonomiska motsättningarna till viss del har ersatts av identitetspolitiska.

Samma händelser avspeglar sig i senaste upplagan av The End of Hi­story, som kom förra året. I utgåvan från 2006 diskuterade Fukuyama islamismen gans­ka utförligt. I det nya efterordet menar han att det nu istället är populismen som utmanar den liberala demokratin, även om islamisternas våldskapital inte får underskattas. Han pekar även på det geopolitiska hotet från Kina och exemplifierar med att amerikans­ka universitet har blivit så beroende av kinesiska studenter att de har svårt att bjuda in talare som är kritiska mot regimen i Peking. På 1990-talet hyste Fukuyama förhoppningen att ökat ekonomiskt välstånd nästan automatiskt ledde till demokratisering. Men Kina har snarare blivit mer repressivt de senaste åren.