Ej av denna värld
Den som tidigare är bekant med universalgeniet Emanuel Swedenborg känner honom troligen som den store upplysningsmannen som plötsligt blev kristen mystiker. Denna besynnerliga omvändelse tog åtminstone sin förskönade början under en värdshusvistelse. Slumrandes vid ett bord ska han ha drabbats av en syn, där han mött Gud.
Säga vad man vill, men efter detta möte ska Swedenborg göra bokslut med upplysningen och helhjärtat ägna sig åt himlen och andarnas värld. Sammantaget utgör denna samling av samtal med änglar en väldig författarproduktion som ska komma att uppröra statskyrkan, sporra den växande pietismen och fascinera stora namn som Immanuel Kant, Ralph Waldo Emerson och Honoré de Balzac, varav den sistnämnde till den grad att han tillägnar den svenske upplysningsmannen en hel roman. Det leder oss osökt in på hur dessa tankegångar bärs med in i artonhundratalet och ska låta sig utvecklas av en annan sökare i kontinental exil. Men dessförinnan gör man klokast i att säga något om swedenborgianismen – det vill säga teologin eller, om man så önskar, filosofin – ty att enbart läsa Swedenborg som bibeltolkare är med all sannolikhet inte särskilt rättvist. Dessutom måste vi få något begrepp om varför denne spiritist är så avgörande för vår tradition.
Swedenborg menar att människan, genom att vara Herrens skapelse, är förbunden med det gudomliga. Dock har detta förbund med tiden kommit att falna i det mänskliga medvetandet och i samtiden lever det mest som en förnimmelse, vilken manar oss att söka vårt ursprung.
Vidare bör man betrakta Swedenborg som något av en universalist. Han ser nämligen behovet av mening som något mänskligt, vilket uttrycker sig genom världens religioner. Människan har förpassats till denna värld och tron blir ett av hennes verktyg på vägen mot frälsning.
Man bör lägga viss uppmärksamhet vid formuleringen denna värld. Enligt Swedenborg finns nämligen, vid sidan om vår egen naturliga värld, även de andliga och himmelska himlarnas värld. Dessa tre världar samverkar intensivt med varandra och representerar i nämnd ordning en högre grad av fullkomlighet och förenas genom att alla vara underställda Gud. Människan är alltså något ofullkomligt i en fullkomlig värld. Således kommer hon aldrig att begripa tillvaron till fullo och därför aldrig kunna tämja den.
Dock är hon knappast en slav som fatalistiskt dömts på förhand av himmelska makter. Tvärtom är hon fri inom ramen för sin värld och det står henne fritt att bygga den till vad hon önskar. Swedenborg förespråkar vare sig måttfullhet eller asketism. Livet blir så som man lever det, vare sig mer eller mindre. Människan tillåts skapa såväl en himmel som ett helvete på jorden och det sistnämnda är snarare att betrakta som ett tillstånd än en plats.
Swedenborg gör alltså människan till en psykologisk varelse, med längtan, begär och hon drivs av sitt sammanhangssökande. Det är en kraft som står oberoende av kyrkliga doktriner och människan blir, trots sin ofullkomlighet, själv förmögen att avgöra sitt öde.
Det är knappast obegripligt varför swedenborgianismen kom att ställa sig i konflikt med etablissemanget. Kulturvärlden kallade Swedenborg en fåne och statskyrkan anklagade honom 1768 för kätteri. Swedenborgs liv kom på många vis att bli så som vi ofta ser honom porträtterad, ensam med litteraturen. För trots hans världsomspännande ryktbarhet och hedervärda viloplats i Uppsala domkyrka kom hans betydelse att tyna hemmavid. Möjligen hade det också kunnat förbli så om det inte vore för en annan svensk sökare i självvald exil och dennes kärlek till Balzac.
Någon slump är det sannolikt inte att denne svenske spiritist, vars tankar avvisats i hemlandet, skulle fånga den åldrade August Strindbergs intresse. Det är under sin så kallade Infernoperiod, det vill säga den existentialistiska krisen i parisisk exil, som Strindberg ska komma i kontakt med Swedenborg genom läsningen av Balzacs Séraphîta. Mötet blir avgörande. Strindberg menar i Inferno att Swedenborgs tankar befriar honom från galenskaperna samt lär att den enda vägen till räddning är ”att söka demonerna i deras hålor, inom sig själv, och att döda dem genom ånger”. Det är särskilt idén om helvetet som ett tillstånd, det vill säga något man kan göra sig av med, som fångar Strindbergs intresse och det kommer att påverka hela hans fortsatta produktion
Swedenborg ska alltså få ett påfallande stort inflytande över nationalskalden. Det sträcker sig så långt att han får spela läromästarens roll i de inte helt okontroversiella blå böckerna. Dock utvecklar även Strindberg den Swedenborgska läran på egen hand. Han ska komma att använda Swedenborgs världar för att utforska människan och hennes jakt på sammanhang. Man finner tydliga spår av detta i verk som Till Damaskus och Spöksonaten. Allra tydligast blir emellertid de influenserna i Ett drömspel. Där låter Strindberg Indras dotter nedstiga från himlen för att se hur människorna har det. Hennes återkommande mantra under denna resa blir att ”det är synd om människorna”. Ty världen är ond, livet knappast lätt att leva och den endes tillvaro som tycks dräglig är skaldens. Med denna insikt återvänder gudadottern till sin himmel för att aldrig återkomma.
Genom drömspelens lek med världar utforskar Strindberg inte bara det undermedvetna utan själva existensen. Andliga väsen erbjuder utomvärldsliga betraktelser av människan medan de drömlika resorna mellan tid och rum ger inomvärldsliga perspektiv som möjliggör bokslut med livets ouppklarade affärer. Detta blir verktygen i kampen mot demonerna och därmed det inre helvetestillståndet.
Huruvida den ständigt sammanhangssökande Strindberg kom att göra upp med sina demoner vet med all sannolikhet ingen annan än han själv. Vad vi däremot vet är att det åtminstone finns något såväl hoppfullt som Swedenborgskt i hans bevingade sista ord: ”Jag har nu gjort upp mitt bokslut med detta livet.”
Om Swedenborg hade avgörande betydelse för Strindberg, har de båda en minst lika betydande roll för en tredje svensk sökare i livslång kamp mot demonerna. Den svenske film- och teaterregissören Ingmar Bergman. Även han spelar sin roll för utvecklandet av denna drömspelstradition – en inte så liten sådan ska tilläggas. Han kommer nämligen att förädla Swedenborgs och Strindbergs arbeten till att bli något av en mer utpräglad livsfilosofi.
Även om leken med det utomvärldsliga är levande under hela Bergmans produktion blir bandet till Strindberg inte bara tydligt utan alldeles uppenbart under den exilen i Tyskland. Det är efter de uppmärksammade misstankarna om skattebrott 1976, då Bergman greps under repetitioner på Dramaten, som han förbittrad och sårad tar sin tillflykt till München. Han känner sig inte bara sviken av det svenska samhället utan också av den radikala kulturvärldens hårda kritik – hans verk uppvisar ”bristande samhällsengagemang”. Det är troligt att Bergman under denna tid kunnat identifiera sig med Strindberg, inte minst dennes kontinentala flykter och därmed låtit sig inspireras. Under tiden i utlandet ska Bergman bland annat regissera kammarspelet Höstsonaten som, likt Strindbergs Spöksonaten, skildrar den åldrade människans uppgörelse med det förflutna. Dock blir detta bara försteget till vad som ska bli, även det i likhet med det Strindbergska uppvaknandet från infernot, den stora vändpunkten för Bergman: Fanny och Alexander.
I berättelsen om den uppsaliensiska sekelskiftesfamiljen Ekdahl står drömspelet i full blom. Under två stormande barndomsår utsätts den unge Alexander Ekdahl för Swedenborgs andliga och himmelska världar. Verket erbjuder allt från en expressionistisk tolkning av Bergmans egen uppväxt till existentialistiska reflexioner om människans jakt på den meningsfulla tillvaron. Alltsammans ska sammanfattas av den inledande restaurangdirektören Gustav Adolf Ekdahls hyllningstal till den lilla världen, vilket vi snart ska få tillfälle att återkomma till och allt i nära samklang med Bergmans båda läromästare. Bäst låter det sig kanske exemplifieras genom pjäsens avslutande scen där släktens härförarinna, änkan Helena Ekdahl, med en slumrande Alexander i sin famn, läser inledningen till Strindbergs Ett drömspel – varpå ännu ett drömspel tar vid.
Pjäsen blir något av ett magnum opus och själva vändpunkten för Bergmans ställning hemmavid. Det gör honom folkkär och han ska en gång för alla bli omfamnad av den svenska kritikerkåren. Bergman återvänder hem och slår sig till ro på Fårö. Om det är att betrakta som ett bokslut med hans komplicerade relation till hemlandet förblir oklart. Dock tycks hans drömspel åtminstone gjort något med det Bergmanska kynnet. Han sägs nämligen ha kommenterat framgången med att ”en glad gubbe, skrivit en glad berättelse”.
Nåväl, nu har vi ytligt lärt känna våra litteratörer och förhoppningsvis påvisat att det finns någon form av samband mellan dem. Men vad är det som förenar våra herrars världar annat än komplicerade relationer till hemlandet och en märkvärdig ryktbarhet utanför rikets gränser? Vi vet förstås att Swedenborg gör människan till en psykologisk och sammanhangssökande varelse. Strindberg bevisar hur man kan använda sig av Swedenborgs världar för att förstå detta sammanhangssökande, och Bergman förädlar alltsammans. Men det är knappast tillräckligt för att bevisa den existentialistiska summan av kardemumman. Vad vill denna tradition säga oss? Vad är dess sensmoral? Med all sannolikhet kan det Bergmanska hyllningstalet hjälpa oss på vägen.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Restaurangdirektören Ekdahl menar att hans visdom är enkel – människan är inte kommen till världen för att genomskåda den. Hon är, precis som Swedenborg vill visa genom sin andliga och himmelska värld, ofullkomlig till sin natur och därför inte utrustad för dylika exkursioner. Därför ska hon inte ägna sig åt vare sig storpolitik eller att söka sina sammanhang genom utopierna. Det kommer aldrig att göra henne lycklig eftersom de stora samhällskonstruktionerna alltid kommer att vara lika bristfälliga som människan själv. Därför är hon kort och gott ämnad för en tvivlande och opolitisk tillvaro.
Dessutom är världen grym och vi kan aldrig veta när lyckan slits ifrån oss. Det är helt enkelt synd om människan. Därför ska man heller inte skämmas för att njuta av det enkla, det goda och till synes småttiga. Människan är nämligen beroende av den lilla världen, ty det är den som ger oss sammanhang och därmed vår efterlängtade trygghet. Beröva oss dessa sammanhang, det vill säga våra relationer, nöjen eller andra undanflykter, och vi blir galna – börjar slå vilt omkring oss. Galenskapen blir en följd av människans existentiella ångest, upplevelsen av meningslöshet.
Människans beroende av den lilla världen betyder inte att hon aldrig skulle vara menad att söka det utomvärldsliga. Tvärtom är det vad som ska ge människan hennes ”inomvärldsliga rysningar och utomvärldsliga förnöjelser”, för att även fortsättningsvis låna språkfloran från det Bergmanska hyllningstalet. Vi söker denna mening, eller möjligen kunskap om hur vi ska släcka vår ångest, genom undanflykterna. För Bergman kommer dessa genom aktörerna och aktriserna, det vill säga konsten. Det är genom konstnärernas berättelser som portarna till mänsklighetens mysterier öppnas. Må så vara att det fantastiska, andliga och himmelska i många fall är dikt, men det gör likväl livet meningsfullt. Vem lever inte av denna anledning hellre lyckligt ovetande i lögn än sorgsen i sanning?
Alltså kan vi förstå denna tradition som en ödmjuk syn på det avgränsade ögonblick i oändligheten som utgör det individuella livet, men det är lika mycket en hyllning till människans irrationella och sammanhangssökande natur. En natur som mår bäst av det enkla, estetiska och opolitiska livet, ty det är vad hon begriper sig på och verkligen söker. Att leva är att bruka den lilla lott man är given, och jakten på mening blir att på något vis finna sina sammanhang och därmed dämpa sin lidelsefulla ångest.
Man skönjer här den stora paradoxen i hyllningskören till den lilla världen. Ingen av dem tog sensmoralens förnuft till fånga och levde det enkla livet. Nu är det förstås lätt att dra förhastade slutsatser och betrakta helheten som humbug. Snarare bör man se deras hyllning som en längtan efter ett sammanhang de aldrig kom att uppleva, förrän möjligen på ålderns höst. Deras liv kom att bli de meningssökande stäppvargarnas och författandet deras verktyg på vägen. Författandet blir således en synnerligen narcissistisk men likväl mänsklig företeelse, som i grunden handlar om jakten på mening. Nog är det väl även så vi tillåts förstå varför våra herrar tagit hjälp av varandra för att utforska människan och hennes undermedvetna, genom drömspelen.