Att han skulle vara bortglömd motbevisas av att Mikaela Kindbloms nyligen utkomna bok Hasse Ekman. Dandyn i drömfabriken är den fjärde boken som handlar om honom, och den tredje på svenska. Jag själv har också skrivit en, fast på engelska, The Man from the Third Row (2017). Hur många svenska filmskapare utöver Ingmar Bergman har ens en bok tillägnad sig?

Det är paradoxalt att Ekman så ofta betraktas som en underdog som måste försvaras, trots att han är en av Sveriges mest firade och uppmärksammade filmskapare. Men oavsett det så är den nya boken både välkommen och viktig. Den mediala uppmärksamhet den väckt är ett tecken på att den behövs, som en påminnelse om Ekmans storhet och betydelse för svensk film.

Hasse Ekman. Dandyn i drömfabriken bör läsas som en essäsamling. Efter en inledning om Ekmans familj och bakgrund består boken av fjorton essäer som alla är fokuserade på en specifik film; var och en tillhör Kindbloms personliga favoriter. I förordet skriver hon att hon valt ut sexton filmer, så två verkar ha fallit ifrån under arbetets gång, men de flesta av Ekmans filmer nämns och det dras trådar kors och tvärs mellan essäerna. Det dras också flera trådar mellan regissören och Kindblom, det är en i högsta grad personlig bok, och det passar väl ihop med den essäistiska tonen. Det är en behaglig och lättsam läsning, och hon får mycket sagt om både Ekman och svensk film, även om det ibland blir för mycket av ett kärleksbrev. Däremot tycker jag att det är orimligt av ett förlag att ge ut den här typen av bok utan ett personregister.

”Det är paradoxalt att Ekman så ofta betraktas som en underdog som måste försvaras”

Även om jag uppskattar den essäistiska formen är det ett par detaljer som jag önskar hade stramats åt lite. Boken innehåller spekulationer om saker vi inte kan veta någonting om, och de är sällan fruktbara. Kindblom tänker sig att Ekman kanske ”lockades […] av nazismens gigantiska folkliga teater”. Sedan skriver hon: ”Låt oss föreställa oss att Hasse blev approcherad av en av Goebbels talangscouter.” Men i den mån politik förekommer i Ekmans filmer under krigsåren är det alltid med en tydlig antinazistisk riktning, vilket Kindblom också understryker. Hennes spekulationer om Ekmans potentiella dragning till nazismen görs trots allt i den essä som handlar om hans uttalat antinazistiska film Excellensen (1944), en av ytterst få sådana filmer som gjordes i Sverige under själva kriget. Kindbloms upplägg blir ungefär: ”Var Ekman lockad av nazismen? Förmodligen inte eftersom han gjorde flera antinazistiska filmer.” Det känns med andra ord omotiverat att ens ställa frågan. Apropå Excellensen så skriver Kindblom felaktigt att Bertil Malmberg, som skrev förlagan, och Sven Stolpe, som skrev manuset tillsammans med Ekman, var katoliker. Malmberg var aldrig katolik, och Stolpe konverterade till katolicismen först några år senare.

Den spekulativa och associativa formen gör att flera av Kindbloms jämförelser mellan Ekmans filmer och andra klassiska filmer blir diffusa. Det känns som om det var ett tag sedan hon såg de filmer hon har som jämförelsematerial.­ Hitchcocks Psycho (1960) nämns flera gånger som en referenspunkt men på tämligen lösa grunder. Hon jämför vid ett tillfälle Ekmans Ombyte av tåg (1943) med David Leans Kort möte (1945), och säger att Ekmans film skiljer sig i det att den inte nämner kriget och därför är mer tidlös. Men kriget nämns inte i Kort möte heller, det är något de har gemensamt.

Vid ett tillfälle kritiserar Kindblom föreställningen att publiken som såg Flicka och hyacinter (1950) inte förstod filmens homosexuella tematik, och säger att det inte finns någon anledning att tro det. Men anledningen till att forskare lyft fram publikens omedvetenhet är att Aftonbladet gjorde en undersökning i samband med filmens premiär, då ungefär 40 procent svarade att de inte uppfattat den homosexuella aspekten. Ifall Kindblom vill ifrågasätta det behöver hon förklara varför vi inte ska lita på den undersökningen.

Hasse Ekman. Dandyn i drömfabriken är å ena sidan både välkommen och välskriven, men å andra sidan hade den behövt en mer handfast redaktör och faktagranskare (det finns fler besvärande fel än de jag påpekat). Men det positiva överväger trots allt det negativa, och den som vill fördjupa sig i Ekmans filmskapande behöver inte tveka att läsa boken.