Det är i år 300 år sedan freden i Nystad 1721. För Sverige, precis som för Finland, framstår Nystadfreden som den kanske viktigaste traktaten någonsin. I båda länderna har utrikespolitiken därefter huvudsakligen handlat om att försöka hantera konsekvenserna av närheten till det ryska imperiet. Sedan medeltiden hade relationen till Danmark varit den viktigaste faktorn i svensk utrikespolitik. Efter Nystadfreden blev det Ryssland.

Genom Karl XII:s invasion i Norge 1716 splittrades den rysk-preussisk-dansk-­hannoveranska koalition som hade stått redo att invadera Skåne. Frågan om arvsföljden efter den ännu barnlöse svenske kungen skapade samtidigt ett visst utrymme för utrikespolitisk kreativitet. I tronföljdsfrågan stod Karl XII:s systerson prins Karl Fredrik av Holstein-Gottorp mot kungens syster, Ulrika Eleonora och hennes make prins Fredrik av Hessen.

Fredsförhandlingarna i stora nordiska kriget inleddes våren 1718. Det har hävdats att kungens finanspolitiske rådgivare, Georg Heinrich von Görtz, under de hemliga samtal som pågick på Åland med ryska diplomater från maj till september 1718 nära nog åstadkom en fredsuppgörelse. Den skulle ha inneburit Sverige hade givit upp provinserna i Ingermanland och Baltikum. I gengäld skulle Sverige bli Rysslands allierade, tillåtas erövra Norge från Danmark och gifta bort prins Karl Fredrik av Holstein-Gottorp med tsar Peters dotter Anna. Källmaterialet är svårtolkat och dessvärre opålitligt. Läget förändrades under alla omständigheter när Karl XII stupade den 30 november, Görtz störtades och Ulrika Eleo­nora tillträdde med en ny rege­ringsform.

För att påskynda samtalen med Sverige sände tsar Peter en expeditionskår, som härjade på den svenska ostkusten 1719 och 1720. Sverige slöt under tiden fred med sina kvarvarande fiender och förlorade Bremen, stora delar av Pommern, tullfriheten i Öresund och fick släppa sin gamla allians med Holstein-Gottorp.

I december 1720 anlände dessutom en inbjudan till fredsförhandlingar från Ryssland. Riksrådet Johan Lillienstedt och landshövdingen i Kopparbergs län Otto Reinhold Strömfelt anlände till Nystad i det ockuperade Finland i april 1721. För att mjuka upp motparten vid förhandlingsbordet och öka kompromissviljan avgick den ryska galärflottan den 17 maj från Åbo för en tredje expedition till den svenska skärgården.

Styrkan leddes av generalfältmarskalk Peter von Lacy, som är känd som en av de stora hjältarna i rysk krigshistoria under 1700-talet (på ryska heter han Pjotr Petrovitj Lassi). Lacy var född på Irland och hade som katolik och anhängare till stuartarna gått i landsflykt för att slutligen hamnat i rysk tjänst. Förutom från sina härjningar på den svenska ostkusten blev han berömd för sina strider mot polacker, turkar och fransmän, och för sin seger över svenskarna vid Villmanstrand 1741, där hattarnas ryska krig slutade i fiasko.

Lacys expeditionskår uppgick till 5 000 man infanteri med understödjande kosacker, 30 galärer och 30 skärbåtar. Enligt Lacys egna uppgifter resulterade expeditionen i förstörelsen av två städer, fyra byar och 4 500 gårdar. Sina egna förluster angav Lacy till endast tre döda och åtta sårade. Styrkan seglade först mot Gävle, men steg inte iland eftersom svenskarna bedömdes ha stora förband i området.

”Avlägset ekar än idag tsar Peters segersaluter från Nystad 1721.”

Istället avseglade Lacy till Hudiksvall, där den sista striden i stora nordiska kriget utkämpades i slaget vid Selånger, 8 km väster om Hudiksvall, den 25 maj 1721. Bönder i trakten, båtsmän och Jämtlands kavallerikompani försökte tillsammans hejda ryssarna. Den svenska styrkan blev nedriden och kringränd av kosacker, men lyckades ändå slå sig ut. Lacy drog sig därefter tillbaka och brände vad som hade hunnit byggas upp av Hudiksvall och Sundsvall. Sedan även resterna av Gamla och Nya Piteå samt Umeå hade bränts ned fick von Lacy order att segla tillbaka söderut längs kusten till Åbo, in i Finska viken.

Eftersom fredsförhandlingar samtidigt pågick, ingrep inte den svenska flottans fartyg för att hindra ryssarna. Istället beord­rade Kungl. Maj:t att den skulle ”afhålla sig från alla hostiliteter”.

Storbritannien och Frankrike hade erbjudit sina tjänster som medlare, vilket skapade förhoppningar hos rådet om en fördelaktig uppgörelse för Sverige. Storbritannien var dock pressat av den börskrasch som hade följt på den stora Söderhavssvindeln 1720, och hade därför ingen önskat att komplicera sina relationer med Ryssland ytterligare. En brittisk eskader under amiral Norris låg visserligen vid Älvsnabben för att skydda den svenska kusten, men Royal Navy hade till skillnad från ryssarna inga grundgående skärgårdsfartyg.

Fredsavtalet undertecknades den 30 augusti, vilket med korrigering för övergången till den gregorianska kalendern blir den 10 september med vår tideräkning. Redan den 6 september 1721 rapporterade den svenska flottans befälhavare överamiral Sparre: ”Fredsverket är nu så vida avanceradt, att alla hostiliteter d. 13 uti denna månaden, alldeles komma att upphöra och försvinna.”

Fredsavtalet innebar att Sverige förlorade Estland, Ingermanland, Livland, Dagö, Ösel, Möen och delar av Viborgs och Kexholms län till Ryssland. Den svenska stormaktstiden var nu över.

Budskapet om fredens undertecknande i Nystad nådde tsaren när han befann sig i till sjöss i Finska viken. Han begav sig raka vägen till Sankt Petersburg. Kanonskott och trumpetstötar förkunnade nyheten medan monarken seglade upp för Neva, och förnäma personer skyndade dit för att välkomna honom till huvudstaden. Från alla fästningar avfyrades salutskott, och i alla Rysslands kyrkor anbefalldes trefaldig tacksägelse. Festligheterna pågick i en vecka och inbegrep bland annat en ofantlig maskerad.

Den 22 oktober (den 2 november) utropades det ryska imperiet i Treenighetskyrkan, när Peter antog titeln fäderneslandets fader och allrysk kejsare. En bankett hölls för tusen personer, med en bal och ett praktfullt fyrverkeri.

Sveriges försök att revidera Nystadfreden misslyckades 1741 och 1788. Efter 1809 växte en bilateral relation fram mellan Sverige och Finland å den ena sidan, Ryssland å den andra, som tog sig uttryck i Borgå lantdag 1809 och storfurstendömet Finlands autonomi, liksom fördraget i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander I. I förlängningen av Nystadfreden skönjer man Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 och Finlands fortsättningskrig, Sveriges och Finlands säkerhetspolitik under kalla kriget, och ländernas motvilja mot Natomedlemskap under 2000-talet.

Avlägset ekar än idag tsar Peters segersaluter från Nystad 1721.