Dödandet spred sig över hela landet, utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig och kom under de följande åren att skörda omkring 400 000 människoliv. Det är en konflikt som få utomstående begriper.

Vad var det som hände? Allt såg ju så bra ut bara några år tidigare. Jag var själv där och bevittnade sydsudanesernas firande av sin nyvunna självständighet. Det 22 år långa inbördeskriget i Sudan var slut, landet var delat ungefär längs den tionde breddgraden och Sydsudan, världens färskaste land var fött. Juba dansade och log. Staden som vid mitt första besök 1976 var ett hopplöst gytter av fallfärdiga hyddor och skjul, befolkad av utblottade tiggare, stod nu skinande blank. Nybyggda solida hus av glas och betong, allt det gamla var rivet. På de breda asfalterade gatorna rattade nyblivna miljonärer sina luftkonditionerade Toyota Landcruisers och Lexussuvar.

Metamorfosen hade två förklaringar, båda lika skakigt osäkra att bygga en demokratisk nationalstat på. Olja och utländskt bistånd. Och som sagt, den 16 december 2013 rasade hela korthuset.

”Det var inte på något sätt främmande att mörda andra människor därför att de tillhörde en annan stam, det var segrarens privilegium.”

Enligt de uppgifter som framkom lite senare utlöstes Jubamassakern av att dinka- och nuersoldater i en elitstyrka kallad Tigerbataljonen började beskjuta varandra. Striderna hade alltså redan från början en distinkt stamkaraktär. För delar av den internationella akademiska kåren bestående av antropologer, statsvetare och freds- och konfliktforskare var dock den karaktäristiken som ett rött skynke. Det stämde helt enkelt inte med det rådande narrativet som fastslog att Sydsudans alla problem ända fram till självständigheten kunde härledas till den parasitära dominansen från Sudans huvudstad Khartoum. Bara en delning av Sudan och självständighet för det nya landet Sydsudan kunde lösa sydsudanesernas problem, hette det. Att spänningarna i det nya landet kanske i själva verket handlade om att dinka gjorde anspråk på total makt var en i det närmaste förbjuden tanke.

”Pratet om dinkadominans viftades bort av somliga internationella observatörer som dinkarasism och ren propaganda”, skriver Clémence Pinaud i boken War and Genocide in South Sudan. Pinaud är biträdande professor i internationella studier vid Indiana University, USA. Boken är resultatet av ett decenniums fältarbete i Sydsudan.

Pinaud skriver inledningsvis att de skilda förklaringsmodellerna gällande våldet i landet berodde på att nyhetsmedierna var snabba med att klassa det som en stamkonflikt, vilket fick delar av det akademiska etablissemanget att mobilisera mot vad som sågs som en förenkling och missuppfattning. Det som Pinaud anser vara kärnfrågan – konflikten mellan dinka och nuer – förvandlades till en ”elefant i rummet”, som hon skriver. En onämnbar förklaring, helt i strid med vedertagna synsätt inom akademien, och som dessutom luktade neokolonialism och rasism. Stammotsättningar ansågs av många forskare vara ett helt förlegat analysbegrepp.

Både Afrikanska unionen och FN har klassat våldet i Sydsudan från 2013 till 2017 som etnisk rensning men, skriver Pinaud, inget akademiskt verk har hanterat den etniska dimensionen. Hon hävdar att det är fråga om en exkluderande dinkanationalism som syftar till att undanröja maktrivaler och slutligen utplåna dem. Det handlar om folkmord, skriver hon, inte bara etnisk rensning.

Dinkasoldaterna fick snabbt övertaget i striderna i militärbarackerna i december 2013, och när nuersoldaterna hade dödats eller drivits på flykt vände sig dinkatrupperna mot civila nuer i hela Juba. Under loppet av en vecka slaktades människor på de mest ohyggliga sätt. De sköts, hackades ihjäl, brändes till döds och spärrades in i trånga byggnader där de dog av syrebrist. Desperata nuer flydde till FN:s inhägnade läger och sökte skydd.

Det var nuer som utgjorde de primära målen för våldet, men även andra folkgrupper utsattes för mordkampanjer. Till slut drabbades även de som länge trodde att de var skyddade i kraft av sin hudfärg och status i landet, nämligen utländska, vita hjälparbetare. I juli 2016 bröt sig en grupp dinkasoldater in i hotellet Terrain, som hyste ett femtiotal utlänningar. Fem vita kvinnor utsattes för gruppvåldtäkter, en sydsudanesisk journalist sköts ihjäl och så gott som samtliga på hotellet misshandlades svårt. Det fanns ett FN-läger bara ett par kilometer bort där beväpnade FN-soldater var stationerade, men de förtvivlade nödropen per telefon från hotellet ignorerades. Ingen kom till undsättning. Det kändes som en fasansfull repris på Rwanda 1994.

Begreppet folkmord – genocide –används ibland lite lättvindigt för att beteckna alla typer av krigshandlingar mot värnlösa civila, men har en alldeles egen definition. Det var den polske juristen Raphaël Lemkin som utvecklade den, och begreppet kom till användning för första gången under Nürnbergprocessen, då ledande nazister rannsakades efter andra världskriget.

Med folkmord menar man avsiktliga, systematiska handlingar ägnade att helt eller delvis förinta en etnisk, politisk, religiös eller nationell grupp. Mest känd är Förintelsen och många minns säkert Rwanda 1994 och staden Srebrenica i före detta Jugoslavien 1995. Till dessa vill alltså Clémence Pinaud lägga Sydsudan från 2013.

Ledande företrädare för dinka hade länge odlat myten om att stammen utgjorde en överlägsen ras, skriver Pinaud, och fiendskapen mellan dinka och nuer har urgamla anor. För att i någon mån förstå den konflikt som fortfarande pågår i världens nyaste land måste man gå ganska långt tillbaka i historien.

Sudan, som landet såg ut när det erhöll självständighet från britterna 1956, var en religiös och geopolitisk anomali. Landets norra halva var muslimsk med en utpräglat arabisk profil, befolkad av mestadels brunhyade människor som gärna kallade sig nubier för att knyta an till den gamla kulturen i Nildalen. Den södra delen av landet beboddes sedan urminnes tider huvudsakligen av långa, svarta, ickemuslimska boskapsskötande folk. I det varma och fuktiga klimatet gick de ofta helt nakna och utgjorde skarpaste möjliga kontrast till de pryda och vitklädda muslimerna i norr.

Relationen mellan norr och söder handlade om plundring, slaveri och krig. Pinaud skriver att södern betraktades som en reservoar för mänskligt material, där de svarta människorna i muslimernas ögon inte hade högre status än den boskap som vandrade över de milsvida savannerna, sökande bete och vatten.

Vid självständigheten 1956 koncentrerades all ekonomisk och politisk makt i norr, i huvudstaden Khartoum. Den snedfördelningen utlöste det första inbördeskriget som bilades hjälpligt 1972. Bara elva år senare bröt nästa inbördeskrig ut.

Gerillan Sudan People’s Liberation Army, SPLA, bildades. Ledare blev John Garang, dinka. Han förespråkade inte självständighet för södern, han ville se ett nytt, sammanhållet och sekulärt Sudan skapas. Han såg sig själv som en framtida president. Det var nödvändigt att involvera alla stammarna i södern i kampen mot islamisterna i Khartoum. Riek Machar, nuer, blev en framträdande vapendragare åt Garang. Synbarligen var södra Sudans två största stammar intimt allierade i kampen.

Men dinka och nuer har en komplicerad historia av rivalitet och krig. I alla tider har de rövat boskap av varandra och boskapsräderna utvecklades ofta till små krig. Så länge vapnen utgjordes av spjut och pilbåge hölls dödssiffrorna nere. När handeldvapen, framför­allt automatgeväret kalasjnikov, började spridas i stora delar av Afrika, förändrades allt.

Khartoum bestämde sig tidigt för att bekämpa upproret i södern med lågbudgetmetoder. Det fanns så många rivaliserande stammar i landet att det enklaste och billigaste var att uppmuntra dem att slåss mot varandra. Förutom gerillan SPLA bildades en mängd miliser av vilka somliga fick stöd från Khartoum me­dan andra gick i allians med gerillan. Det alla hade gemensamt var att de ägnade sig åt att stjäla boskap av varandra. Pinaud skriver att ett mycket stort antal män från skilda stammar i södern anslöt sig till SPLA bara för att få vapen med vars hjälp de skulle kunna skydda sin boskap.

SPLA var redan från början starkt beroen­de av grannen Etiopien, styrd av en stalinistisk militärjunta som stöddes av Sovjetunionen. När Sovjetimperiet imploderade 1991 föll även juntan i Addis Abeba. Det utlöste en allvarlig kris inom SPLA, då vapentillförsel och beskydd försvann över en natt. Resultatet blev att gerillan splittrades. Riek Machar försökte störta John Garang, misslyckades och utropade sig då till ledare för sitt eget SPLA. Hans nuersoldater anföll staden Bor vid Nilens strand och massakrerade omkring 2 000 dinka, både gerillasoldater och civila.

Händelsen blev en fullständig vändpunkt i relationen mellan dinka och nuer och har gång efter annan anförts som bevis på att de två stammarna aldrig kan dela på makten i Sydsudan. Berättelsen om Bor 1991 blev ett slags dolkstötslegend, en motsvarighet till slaget på Trastfältet i nuvarande Kosovo, som lade grunden till den romantiska serbiska nationalismen.

På 1990-talet kom en ny faktor in i bilden när Sudan blev ett oljeexporterande land. Oljan fanns huvudsakligen i södern och har beskrivits som det stora stridsäpplet som helt förändrade inbördeskrigets förutsättningar. Effekten av oljeindustrins uppkomst blev att södra Sudan för första gången uppmärksammades av omvärlden utanför Afrika. USA, Norge och Storbritannien började engagera sig i långdragna förhandlingsprocedurer som 2005 resulterade i en mycket detaljrik fredsöverenskommelse. Där stipulerades att folket i södra Sudan skulle få bestämma om de ville fortsätta att vara en del av Sudan eller bilda en självständig stat. En folkomröstning hölls där nästan hundra procent röstade för självständighet.

Pinaud är mycket kritisk till hur hela fredsprocessen utvecklades. Hon anser att människorna i södra Sudan fick freden påtvingad sig av utomstående krafter, och att avtalet favoriserade SPLA under John Garang, det vill säga dinka, medan rivalen Riek Machar och hans nuerfalang ställdes åt sidan helt. Fredsmäklarna utgick felaktigt ifrån att alla parter i södern skulle kunna enas och samarbeta, nu när Khartoum inte längre styrde över dem.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det, menar Pinaud, var en fullständig felbedömning.

SPLA-ledaren John Garang omkom i en helikopterkrasch 2005 och en ärrad krigare vid namn Salva Kiir – även han naturligtvis dinka – blev Sydsudans första president. Pinaud skriver att han utvecklade Sydsudan till en auktoritär partistat som förberedde sig på att långsiktigt genomföra ett folkmord riktat mot alla som inte var dinka. Hon citerar den internationella Rwandatribunalen som skrev, gällande de åtgärder som den rwandiska regeringen vidtog under våren 1994, att ”förberedelserna är helt i linje med en plan för att genomföra ett folkmord. De är även i linje med att förbereda en politisk eller militär maktkamp”. Så såg det även ut i den nya staten Sydsudan, enligt Pinaud.

Efter fredsmäklarnas påtryckningar blev Riek Machar vicepresident och därmed var det bäddat för maktkamp.

Hur kunde Sydsudan bli en stat som vände sig mot stora delar av sin egen befolkning i avsikt att utplåna dem? Pinaud skriver att det under det andra inbördeskriget som inleddes 1983 uppstod en föreställning bland dinka om att bara de själva var kapabla och berättigade att styra landet. Alla andra var svikare och överlöpare som inte ens förtjänade att leva. Södra Sudan hade präglats av etniskt våld under så många århundraden att det inte var på något sätt främmande att mörda andra människor därför att de tillhörde en annan stam, det var segrarens privilegium.

Sudans långa och blodiga historia, fylld av rasistisk exploatering och etnisk diskriminering, kom att utgöra en grund för dinkafolkets behandling av andra stammar. Att den förtryckte kan bli förtryckare är inget okänt fenomen, särskilt inte i Afrika.

Det som också finns med i bilden och som inte får glömmas bort i analysen är hur John Garang upphöjdes till hjälte i västvärlden. När islamistregeringen i Khartoum under 1990-talet härbärgerade utländska terrorister, exempelvis den Osama bin Ladin som planerade sina terrordåd från sin trygga tillflyktsort, blev Garang och hans SPLA sinnebilden för kampen mot terrorismen. Garang förstod också att mobilisera stöd från kyrkor i västvärlden, inte minst amerikanska evangelikala samfund. Svenska kyrkan hade intima förbindelser med SPLA.

Allt detta, menar Pinaud, styrkte dinkafolket i deras övertygelse om att de utgjorde en överlägsen ras i Sydsudan och hade rätt att styra över alla andra, och till och med rätt att utplåna dem som sågs som fiender.

Det verkligt intressanta med War and Genocide in South Sudan är att författaren anlägger ett perspektiv som jag inte har sett i några andra publikationer som handlar om inbördeskriget och Sydsudan.­ Det finns ett ganska stort antal böcker och vetenskapliga artiklar skrivna av mycket tunga och renommerade författare som Douglas H Johnson, Alex de Waal och Sharon E Hutchinson, och därutöver­ ett antal digra rapporter producerade av Human Rights Watch, Amnesty International, Médecins Sans Frontières och ett antal kristna lobbygrupper. Ingen av dessa fokuserar på relationen mellan dinka och nuer så hårt som Clémence Pinaud gör. Om hennes bok får genomslag och övertygar även de tongivande akademiker och andra författare som hittills har vägrat se det hon kallar ”elefanten i rummet”, då kan hela analysen av inbördeskrigen och Sydsudans tragiska utveckling komma att förändras.