Här räknas dubbelt, eller inte alls, och det ges med ena handen och tas tillbaka med den andra med en fingerfärdighet som kan få Joe Labero att se ut som glad amatör. Att gå in på detaljnivå är mig övermäktigt, men efter den senaste tidens utveckling kan man göra några enkla observationer:

1. För sex år sedan beställde riksdagen ett nytt försvar, Insatsorganisation14 (IO14). Lite senare konstaterade överbefälhavaren att detta försvar, när det har kommit på plats fullt ut, klarar av att försvara en plats i Sverige mot ett angrepp i en vecka.

2. Mot bakgrund av att det numera inte bara pågår kraftig upprustning utan också invasion och krig i vår närhet och provokationer mot våra och grannländers gränser har det blivit en allt vanligare åsikt, faktiskt även i riksdagen, att denna ambitionsnivå är i lägsta laget.

3. Därför har regeringen och den borgerliga oppositionen fört samtal om att stärka försvaret, inte minst i form av höjda försvarsanslag.

4. Försvarsmakten har beräknat att det krävs cirka 4 mdr om året i förstärkta anslag för att man ska kunna förverkliga IO14…

5. …som alltså allmänt anses överspelad och otillräcklig.

6. Regeringen, M, KD och C kommer överens om att tillskjuta 10,2 miljarder kronor extra till försvaret för perioden 2016–2020…

7. …vilket alltså motsvarar ungefär hälften av vad Försvarsmakten behöver för att genomföra något som inte räcker till.

8. Samtidigt gröps de 10,2 miljarderna ur med 1,7 miljarder kronor så att det reella tillskottet bara blir 8,5 miljarder. Dels ska arbetsgivaravgifterna för yngre medarbetare höjas, dels kräver de vinsthatande S- och MP-politikerna i regeringen att det statliga Fortifikationsverket, vars hela raison d’être är att erbjuda lokaler till försvaret, ska höja sina hyror så att avkastningen stiger.

På pressträffen efter överenskommelsen betonade försvarsminister Peter Hultqvist att den sänder en tydlig signal till omvärlden. Det äger nog sin riktighet, men inte på det sätt som han föreställer sig. Tvärtom visar uppgörelsen att det Georgien, Ukraina och ryska påsken till trots saknas krismedvetande och handlingskraft i vårt politiska system. Alltför mycket är fortfarande halvhjärtat och som om det inte var riktigt på riktigt, och detta gäller både försvars- och säkerhetspolitiken. ”Hot mot freden och svensk säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder”, skriver regeringen om sin försvarspolitiska proposition (2014/15:109). Samtidigt förutskickar man i försvarsöverenskommelsen en utredning om internationellt samarbete som inte ens ska få lov att utvärdera den militära alliansfriheten.

Samarbetena utreddes för övrigt redan i fjol på ett utmärkt sätt av ambassadör Tomas Bertelman. Han konstaterade då att Sveriges täta kontakter med Nato gör att vi uppfattas som medlem av pakten men att vi står utan de säkerhetsgarantier som ett ordentligt medlemskap skulle erbjuda. Denna farliga paradox tar inte överenskommelse och proposition några steg för att lösa.

Således inga ljuspunkter i det försvarspolitiska mörker som har rått under Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts styren? Jo, kanske ändå.

Jag tänker då inte i första hand på ”storsatsningen” på 8,5 miljarder. Visserligen är det bättre än minus, eller noll, eller den beskedligare ökning som S hade föreslagit, men det förblir alldeles otillräckligt och riskerar dessutom att göra det svårare att för inblandade partier att komma med vettigare förslag framöver.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Däremot är det mycket bra att man fyller det militära tomrummet på Gotland – innan någon annan gör det. Gotland har enorm strategisk betydelse, och det har varit ansvarslöst och riskabelt att lämna ön i stort sett oförsvarad. De förband som nu ska stationeras där kan förstås inte slå tillbaka hur stora styrkor som helst, men de kan i alla fall se till att ön inte går förlorad genom en tillfällighet eller en gråzonsinsats.

Förbättrad beväpning för Hemvärnet är också välkommen. Hemvärnets framgångsrika rekrytering visar på en angelägen försvarsvilja och de som ansluter sig måste få ändamålsenlig utrustning.

Ett svindlande besked i propositionen påminner om hur långt aningslösheten fått gå: ”Planeringen för det civila försvaret bör återupptas…” Hur kunde vi ta för givet att sårbarhet och försörjning aldrig mer skulle vara problem? Det är en psykologisk gåta och vägen tillbaka blir lång.

Slutligen är det ytterst angeläget med en rejäl ambitionshöjning vad gäller det psykologiska försvaret. Den som undrar varför rekommenderas varmt att läsa Peter Pomerantsev och de andra skribenterna som medverkar i detta nummers temablock.