Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp ett paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

För trappistmunken Thomas Merton (1915–1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet.

Jag valde tidigt i livet att avstå från körkort. Det skulle först tvinga mig att avstå bil och bilkörning. Mycket snart föreföll kollektivtrafik eller cykel vara det enda självklara. Där andra skyndade fram i bil cyklade jag i maklig takt. För längre resor fanns alltid buss eller tåg. Alldeles nyligen fann jag att flygtrafiken och flygplatserna ingav mig samma känsla av obehag och främlingsskap som en gång bilismen. Jag kom fram till att de illa maskerade shoppinggallerior som flygplatserna idag är, inte i första hand är byggda för människors resande, utan i ännu högre grad för att stimulera eller upprätthålla deras konsumtionsmönster. Därmed hade jag skrivit ut mig själv ur möjligheten att resa med flyg. Omedvetet gjorde jag därmed också ett val som hade med hastighet att göra. Om jag inte kan flyga måste jag anlita andra kommunikationsmedel som tar längre tid, som i sig är ett slags bejakande av långsamheten.

Att resa med tåg eller buss innebär också ett bejakande av en rytm som har mer med Thomas Mertons jordiska rytm att göra, än med en artificiell puls skapad för snabba beslut och snabba ”upplevelser”. Det senare befrämjas av hela vår postmoderna kultur där de snabba informationskanalerna ingår i samma kulturmönster som flygtrafikens fysiska förflyttning av människor, från en kontinent till en annan inom loppet av timmar. Liksom epilepsin under anfallen stjäl tid och medvetenhet från den sjuke stjäl de snabba kommunikationsmedlen tidsmedvetenhet från resenären. I detta livsmönster ingår också vår längtan efter bekvämlighet.

Att utsätta sig för en längre tid i buss eller tåg ställs mot den kortvariga närvaron i en flygplanskropp, som gör det möjligt att blunda och vara frånvarande medan den fysiska förflyttningen pågår. Resan blir en ond dröm eller en illusion och ankomsten till den nya platsen en bekräftelse på bekvämlighetens fördelar. ”… hela livet rinner undan med hjälp av den snabba resans proteser och vi är inte ens medvetna om dem längre”, skriver Paul Virilo och citerar därefter Gaston Rageot som 1928 skrev: ”Med behovet att ständigt resa omkring har livets beständighet till sist kommit att ligga i själva bytet av ort” (Försvinnandets estetik respektive L’homme standard).

Långsamheten ingår för mig i samma begreppsvärld som tystnaden, enkelheten och ensamheten. Bland dess motsatser finns hetsen, stressen, bullret och pryljakten. Vi lever i en tidsepok som premierar de sistnämnda. Varje stad med självrespekt förvandlar idag sina centrala delar till ödelandskap utan boende, där sommarens festivaler dunkar och mullrar. Gatumusikantens dragspel eller gitarr har bytts ut mot elförstärkt underhållning som man inte ens med bästa vilja i världen kan värja sig emot utan att rent fysiskt fly platsen. Städerna har i samma takt omgärdats av stora områden – här i Skåne den bördigaste jordbruksmarken – för specialbutiker i allt från biltillbehör till sängkläder.

De stora butiksområdena, som alltmer liknar tidigare epokers hamn- och industriområden, är en beståndsdel i utarmningen av stadskärnorna. Denna utveckling hänger intimt samman med långsamhetens undergång. Istället för att till fots flanera i en stadskärna kan man nu lätt, såvida man kör bil, ta sig direkt till de stora handelsområdena, ofta med anslutningar från motorvägarna, parkera bilen och shoppa bredvid parkeringsplatsen. Tillgängligheten förutsätter privatbilism eftersom avstånden från stadskärnorna ofta är avsevärda. Långsamhetens motsats får här sin moderna inköpsrunda: i högsta möjliga hastighet tar vi oss från varuhus till varuhus, där de anonyma terminalerna, påtagligt lika flygplatsernas inredning, betjänar de kreditkortförsedda konsumenterna.

Alla dessa shoppingterritorier befolkas under semestertid särskilt i händelse av regn. Regeln är att de då har något slags erbjudanden som gör deras varor attraktiva. Betydligt vanligare än normal prisangivelse är idag skylten ”Tag tre, betala för två”, eller den internationellt gångbara ”Outlet”. Det som lastats in i butikerna ska snabbt ut därifrån igen, så att kassaflödet är både snabbt och stort. De butiker som inte kan leva upp till det försvinner snart ur galleriorna och ersätts av nya.

Den portugisiska fado-kulturen är intressant att studera ur denna vinkel. Från att ha varit en kvartersvis präglad storstadskultur i Lissabon har den utvecklats till en internationell scenkonst under de senaste tjugofem åren. Fadon är en musik- och livsstil som bygger på en musikalisk blandning av afrikanskt, brasilianskt och portugisiskt och vars hela atmosfär präglas av saudade-begreppet, vilket kan sägas inrymma begrepp som längtan, melankoli och saknad. Från tiden efter diktaturens fall 1974 har fadon under mitten av 1980-talet och fram till idag upplevt en renässans som skivindustrin snabbt exploaterade för ekonomisk vinning.

Ett stort antal fadistas kom att turnera jorden runt och ”marknadsförde” därmed fadon som en ingrediens i det som absurt nog kallades ”världsmusik” (ett begrepp som fortfarande ter sig lika oklart och svårdefinierbart som då det lanserades). Skivindustrin framhöll de kvinnliga fadoartister som med sina porträtt på omslagen kunde förpackas som erotiskt attraktiva i kombination med ett slags sydeuropeisk exotism. Visserligen lider fado-kulturen historiskt ingen brist på skönhet – minns sådana som Amália Rodrigues – men den har aldrig tidigare i så hög grad fokuserat på yttre attribut som nu. Därför dröjde det också innan nordeuropéer blev medvetna om att det fanns manliga fadistas. Vi hade framför allt erbjudits de framgångsrika kvinnorna, som Mariza, Katia Guerreiro, Mísia, Joana Amendoeira med flera.

Fram till 1980-talet hade fadons artister i huvudsak bott och levt i samma kvarter som det där arbetsplatsen – det vill säga krogen eller restaurangen, det klassiska Casa do Fado (Fadohuset) – låg. Fadistan kunde promenera till platsen och sjunga för gästerna runt hörnet. Det var inte ovanligt att fadistans barn följde med mamma eller pappa på kvällen och så småningom själv utvecklade en musikaliskt talang och därmed ärvde uppdraget. Klubbar och näringsställen i samma kvarter kunde enstaka kvällar byta artister med varandra för att ge stamgästerna nya erfarenheter, men var och en av artisterna stannade ofta hela sin musikaliska karriär kvar på samma ställe.

Också de legendariska fadoartisterna hade på sin tid den egna stamklubben, dit de alltid återvände efter ett gästspel. Idag turnerar de jorden runt och tas med flyg från land till land. Fadons intimitet, som rent fysiskt präglades av att artisten stod intill publiken vid borden, byttes mot scenens strålkastarbelysta kylighet. Kvarterskrogens långsamhet – timme efter timme i samtal med grannar och vänner – byttes mot scenkonstens publikmassa som anonymt satte sig ner på förbokade och numrerade plaststolar i idrottshallar eller konserthus.

Den postmoderna fado-kulturen har därmed bara historien och rötterna gemensamt med den fado som odlades under närmare tvåhundra år i Lissabons olika stadsdelar. Långsamhetens samvaro byttes mot den höga fartens konsumtion av musik som skivoch konsertprodukt. En fadista kunde under en vecka uppträda i lika många olika städer som veckan har dagar. Några få av dem har som forna tiders artister ett stamställe att återvända till, men rent allmänt går det en skarp gräns mellan de internationellt turnerande och de lokala kvartersartisterna.

Poeten Per Helge skriver: ”I det dagliga är vi alltför ofta bundna till ytan, snärjda av säljandets och ägandets avhumaniserande ting, tecken och åtbörder. De i grunden människogörande djupen förefaller för det mesta att befinna sig långt borta från oss. Jag ser för mig bilden av visarna i en klocka, ständigt vandrande runt på urtavlans yta, ohjälpligt skilda från urverket, än mer från de krafter som får detta att snurra och ticka. Och så – vårt privilegium: genom en skulptural form, en musikalisk klang, några rader i en dikt, slås plötsligt en öppning upp, genom vilken vi för ett ögonblick kan färdas mellan de båda världarna. Från stundens procenttal och konjunkturer till något som närmar sig det absoluta. Rent av: från vara till att vara.” (I en så långsam trakt som vår).

När jag läste Helges ord kom jag att tänka på en gammal film som visades i programserien Minnenas television om John Nilsson – den filmande lantbrevbäraren, där skärsliparen 1948 i trakten kring Djuramåla i Tingsryd, kunde följas, cyklande från gård till gård, från hus till hus, erbjudande sina tjänster. När saxar, knivar och liar var slipade fick han sin slant som han omsorgsfullt lade i börsen, tog i hand och cyklade vidare.

Den mannen ägnade sig förvisso åt ett slags säljande – av sina slipartjänster – men den takt han gjorde det i föreföll så långt ifrån den moderna tidens serietillverkningar som man bara kunde komma. Ett mänskligt möte mellan skärsliparen och hans kund var en förutsättning för hela hans jordiska vara. Han kunde, trots att han sålde en tjänst, fortsätta vara människa. Sakta strävade han fram, dag för dag, med det som var meningsbärande i hans liv, och som dessutom var till så stor nytta och glädje för hans kunder.

Är långsamhetens förutsättning ett raserande av välfärd och ett gott liv? I all vulgärdiskussion brukar långsamhet, enkelhet och avstående framställas som en återgång till gamla livsstilar. Men det vulgära ryms inte i en diskussion om det mänskliga och dess förutsättningar. Vi står inför verkliga problem och vi måste finna vägar framåt, vägar som inte är återvändsgränder eller leder till stupet. Att kritisera missförhållanden är i själva verket att peka framåt, mot något förnuftigare.

Botho Strauss menar att vår epoks brådska hör ihop med vår förvandling till infoholister. Istället för att diskutera det vi erfarit försöker vi ”likt börsmänniskorna kontinuerligt göra en bedömning av det stora hela, av världsläget, och meddela alla sina åsikter på samma sätt som man förr talade om vädret”. Det som erfarits kunde förmedlas i samtal om det konkreta ämnet. Det icke erfarna – det som så snabbt meddelas via nätet eller mobiltelefonen – blir en ytlig bekantskap som snabbt avhandlas – ja, så som man förr talade om vädret.

Strauss hävdar rentav att ”den virtuella världen slukar den inre världen, i och med att den inte längre låter oss uppleva den yttre som underlig och möjlig att kompensera, utan som fullständigt form- och manipulerbar” (Kopistens misstag). När jag tar del av Botho Strauss drar jag mig till minnes den känsla av häpnad och känslostorm som infann sig då jag första gången mötte fado-kulturen i en gränd i Lissabonstadsdelen Bairro Alto. Övertygad om att denna känsla omöjligen kan uppstå vid en scenkonsert i Sverige eller under avspelningen av en cd-skiva ser jag att just det erfarna är väsentligt annorlunda än det som vi i egenskap av infoholister snabbt tillägnar oss.

Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet. Därför är det för mig en fråga om att värna mitt eget liv, mina vakna timmar och min inre tystnad, när jag tackar nej till mobiltelefonin. Jag har aldrig ägt en sådan telefon och inbillar mig att jag därmed slipper utsätta mig själv och min omgivning för en påfrestning som annars skulle ha varit självklar.

Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är”. Att inträda i långsamheten är att säga nej. Det är att säga nej till mass-, pop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan, att hon ska forma sig – helst frivilligt – till de krav på medgörlighet, underdånighet och tempo den ställer på henne. Att säga nej till det är samtidigt att säga ja till möjligheten att leva ett liv format av helt andra ramar och referenser, oavsett om de formats som politiska, religiösa, filosofiska eller konstnärliga traditioner.