Då förstod jag inte alls vad hon menade, själv tyckte jag att jag hade ett förträffligt nätverk och tänkte att det måste ha varit en bortförklaring. När jag nu har läst hennes självbiografiska Gaffelgränd 1A, om livet som teaterförläggare på Colum­bine, så förstår jag precis.

”En historia sticker dock ut.”

Från första sidan dimper vi rakt ner i den svenska teater- och litteraturhistorien. År 1968 var Gullberg press- och pr-chef på Dramaten. Hon var närvarande när den unga poeten Lars Norén debuterade som pjäsförfattare. Hon var med när Margaretha Krook blev så rasande på Mimi Pollak att denna fick lämna teatern. Hon har ramlat handlöst på ett dansgolv mitt framför Vilhelm Moberg och sedan blivit körd hem till Bromma av honom eftersom han ansåg att ”flickstackarn var blåslagen till armar och ben”.

Ja, Berit Gullberg rörde sig i en helt annan sfär än vi andra. P O Enquist, Astrid Lindgren, Max von Sydow, Staffan Göthe och Ulf Stark – kavalkaden av storheter fortsätter … och fortsätter. Och fortsätter. Och till slut blir till och med en teaterfantast som undertecknad lite trött.

Historien om förlaget Colombine är en storslagen kärleksförklaring till svensk teater. Men det är en blind kärlek. De stora namnen räknas upp, vi får historier om olika uppsättningar och möten mellan människor, om känslostormar och nattliga nakenbad. Allt som man kan förvänta sig av dem vi kallar ”teatermänniskor”, ni vet, de med lite större känsloliv, lite högre röster och lite yvigare gester än vi vanliga dödliga.

Men Gullberg berättar väldigt lite om det fula. Om den märkliga kultur som skapas i en bransch där människor kategoriseras efter hur stora roller de har och hur kända de är. Där några utvalda få är etablerade och sitter säkert på sina positioner, medan så många andra inte vill något hellre än att få komma in. Få en roll i en uppsättning, helst på en stor teater, annars går en liten också bra. Om inte en roll, så kanske åtminstone en tjänst som regiassistent? Eller biljettförsäljare? Eller vara en praktikant som kokar kaffe? Tro mig, för den som precis gått ut Kulturamas skådespelarlinje är tanken på att få vara praktikant på Dramaten som en dröm.

Men när man har varit mitt i smeten så länge som Gullberg blir kanske detta svårt att se.

Metoo gav en måttligt smickrande bild av branschen. Förutom haveriet med Benny Fredriksson var nog många av historierna sanna. Gullberg skriver fint om Fredriksson, om deras sista möte, där de lovar att stötta varandra när de ses igen. Hon, efter en canceroperation, han, djupt deprimerad med hela yrkeslivet sönderslaget. Men de ses aldrig igen. Gullberg reflekterar över huruvida vreden är lika stor som sorgen. Det borde den vara.

Historien om Fredriksson är ett undantag. Mest uppehåller sig Gullberg vid glittret och glamouren. Till och med när hon beskriver hur förlaget i början tränger ihop sig i en för liten lokal, med för många människor och allting lite spartanskt, så är det ändå glamoröst – för teaterglamouren är annorlunda än den vanliga.

En historia sticker dock ut. Året var 1978 och Dramaten hade ett gästspel från Estland. Efter premiären äter de supé på Grands veranda. Den estniske äldre dramaturgen vänder sig till den unga och säkert mycket vackra Berit Gullberg och bjuder upp till dans. Hon är inte alls upplagd för detta och försöker avvärja honom med att maten snart kommer. Men han insisterar och berättar att han inte dansat på flera år. Hon ger efter.

Medan de dansar pratar de. Han berättar att han suttit i fängelse två år för en artikel i teaterns programblad som har uppfattats som regimkritisk. Han talar om en längtan efter frihet som få svenskar idag kan relatera till:

”Jag kommer inte att gå och lägga mig på hotellet i kväll. Jag kommer att gå hela den ljusa natten utefter Stockholms vackra kajer och se vattnet och broarna. Kanske sätter jag mig på en bänk i en trädgård. Kanske är det här sista gången jag får röra mig i frihet. Jag vet inte om jag någonsin får lämna landet igen.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

De fortsätter att dansa. Maten får vänta.

Den historien får mig att tycka mycket mer om henne än alla föreställningar hon gav upphov till.

—

GAFFELGRÄND 1 A
MINNEN UR TEATERFÖRLAGET COLUMBINES HISTORIA
BERIT GULLBERG
Pajazzo förlag