Vad jag minns bäst från morgonen den 11 september 2011 är bullret från de lågt flygande planen. En timme tidigare hade det första planet flugit in i World Trade Center. Efter att ha förstått det obegripliga – detta var ett terrordåd, kanske början på ett omfattande angrepp – sprang jag från bostaden på 64:e gatan och Park Avenue söderut mot kontoret, det svenska generalkonsulatet på 48:e gatan och Andra avenyn. Sedan hade vi öppet dygnet runt i tio dagar.

Samtidigt tömdes kontorshusen. Människor ville hem, ofta till Brooklyn, Queens, Long Island, New Jersey. Manhattan stängde för biltrafik och många gick till fots genom de långa tunnlarna mot väntande anhöriga på andra sidan. Men där, på Park Avenue och 56:e gatan, gick människor norrut. Bort från WTC. Plötsligt hördes ett starkt buller av jetmotorer. Människor stelnade. Tryckte sig mot fasaden.

Men det var US Air Force som demonstrerade sin närvaro. För sent – men ”we are here for you”. Militärplanen sniffade över Manhattan. Ingen sa något men sucken av lättnad kunde kännas.

Mitt andra starka minne är kring nyår. Vi hade varit på en av dessa välgörenhetsmiddagar typiska för New York. Denna gång för Urban Glass, en skola och ateljé för glaskonst. Deltagarna betalade dyrt för middagen och deltog i auktion på unika nya glasföremål. Vi kom ut från festvåningen i Tribeca vid midnatt. Då slog plötsligt en svavelaktig stank mot oss.

Ännu fyra månader efter attacken röjdes det på vad som nu kallades Ground Zero. Grävskoporna hade lättat på block av betong och en underjordisk eld flammade upp på nytt. Det är ingen slump att Uppenbarelsebokens helvete brinner av svavel.

Tribeca betydet ju ”Triangle below Canal Street” och det var vid Canal Street avspärrningarna sattes upp direkt efter terrordådet. De togs bort ganska snart, men ganska länge fanns för många en oro att ge sig ner. De restauranger och butiker som levde på marginalen överlevde inte. Den svenska krogen Tja lades ner efter några veckor, det svenska designgalleriet H55 klarade inte 9/11.

New York är en storstad, ändå fick jag känslan av att nästan alla hade band till någon av de mördade. Det kunde vara dagisfrökens systerdotter – men sorgen och fasan fanns nära. En undersökning visade att drygt 60 procent av alla i New York hade åtminstone indirekt kontakt med någon som blev mördad. På samma sätt tycks mina norska vänner ha någon relation till offer i Oslo och Utöya.

Människor är inslingrade i varandra, kanske än mer i det uppkopplade stadssamhället än i det gamla samhället där gårdarna låg så långt ifrån varandra att besök kallades att ”få främmande”. Döden är inte anonym.

Attacken den 11 september riktade sig mot USA, den amerikanska livsstilen och kulturen, USA:s stöd till Israel – i ett enda sammelsurium. De amerikanska politikerna var minutiöst noga med att försöka skydda amerikanska muslimer och amerikaner med bakgrund i Mellanöstern från ”guilt by association”.

På den stora gudstjänsten i kongressen direkt efter attacken talade en imam, på minneshögtiden för de döda på Yankee Stadium framträdde muslimer av olika riktningar, tidningarna hade reportage om muslimska områden där man sörjde sina döda från attacken. Likaså skrev de om muslimska amerikanska soldater som förberedde sig för krigsinsatsen i Afghanistan.

Med sin bakgrund i oljeindustrin var George Bush den amerikanska president som haft flest kontakter med muslimska länder. Han vädjade också – och det var första gången någon presidentkandidat gjort det – i sin valkampanj till ”arab-americans”.

New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani besökte de arabiska delarna av Brooklyn, kring Atlantic Avenue och uppträdde offentligt med ledande muslimer. Bush och Giuliani besökte gång på gång moskéer. President Bush inbjöd muslimska barn till Vita huset för att fira Eid al-Fitr, Ramadans avslutning.

FBI håller speciell koll på hatbrott och relativt få rapporterades. När Mona Sahlin kom till New York några månader efter dådet och träffade amerikanska muslimska kvinnor blev hennes intryck att de muslimska kvinnorna i USA kände mindre oro än dem i Sverige.

USA är inte befriat från den anti-muslimska kampanjen, det märks inte minst på hur Obamas mellannamn Hussein utnyttjas av högerkrafter i politiken. Men känsligheten för etniskt hat är stor. Amerikanska medier svämmade hösten 2001 över av artiklar där man drog en linje mellan de högerextremistiska partiernas frammarsch, angrepp på synagogor i Frankrike, Belgien, England och Ukraina, misshandel av enskilda judar och kritiken mot Israel.

Under de cirka 30 år jag har följt amerikansk politik har jag aldrig sett en så stark Europakritik i medierna – och aldrig sett den så lite återspeglad i Europa. Fortfarande bevakas högerextremismen och antisemitismen i Europa bättre i amerikanska medier än i europeiska. När jag nyligen besökte den amerikanska kongressen, i samband med mitt arbete för det svenska uppmärksammandet av Raoul Wallenbergs 100-årsdag nästa år, tog varenda politiker upp situationen för judar i Malmö. I kommentarerna till Osloterrorn har den kritiska granskningen av muslimhetsen i Europa dominerat i amerikanska medier.

Strax efter elfte september hade jag en ledande amerikansk politisk konsult hemma på lunch. Han talade om läget – också politiskt. Och avslutade med att med stark känsla säga ”God bless America!”. Och ”America” spelade en stor roll i läkningen efter 9/11. Flaggorna hängde ut från lägenheter och hus. För en europé framstod det som en orgie i nationalism.

Men här liknar USA vårt grannland Norge. Flaggan och ”nationen” har en annan innebörd. Norge är en ung nation. Landet blev självständigt 1905, åter ockuperat 1940. Tiden av ofrihet ligger inte långt bort. Liksom i USA är nationalismen en radikal kraft, förändrande, inte samhällsbevarande.

Flaggan står i USA för enighet. Amerikaner har i begränsad utsträckning gemensam historia och etnisk bakgrund. I högre grad förenas de av faktiska eller förmodade värderingar, främst demokrati, frihet och individualism, som ofta används som synonymer. När man viftar med flaggan handlar det inte om ”fornstora dar”, utan om den amerikanska gemenskapen.

Amerikaner har – om än generationer bort – valt att bli amerikaner. Det är en värderingarnas, inte en blodets samhörighet. Det är svårt för någon rörelse att hävda att den personliga bakgrunden gör att någon ”inte kan bli amerikan”.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Här har vi mest att hämta från USA. ”Det föreligger ett missförstånd. Vi är européer, inte amerikaner.” Så sa Jan Guillou när han tågade ut från de tysta minuterna över de mördade vid World Trade Center. Det är dock ett missförstånd från Guillou. Det som förenar oss svenskar med Europa är den demokratiska gemenskapen. Demokratin är också vad som allra främst förenar oss med USA.

Nu väcks känslorna från 9/11 åter till liv i New York. Direkt efter dådet var inte eftertanke den maning New York-borna möttes av utan att fortsätta, fortsätta livet, konsumera, gå på krogen. Strindbergs Dödsdansen lades ner på Broadway veckan efter attacken, men Mamma Mia! kunde ha premiär och gå för fulla hus.

Risken var att amerikanerna skulle sluta sig inne och dra ner på sina ekonomiska aktiviteter och att 9/11 skulle starta en nedåtgående spiral. ”Vi ska få den amerikanska ekonomin att förblöda”, sa Usama bin Ladin från sin grotta i Tora Bora direkt efter 11 september. Kanske visar det sig nu att han fick rätt.

I New York var den genomsnittliga skulden per kontokort före 11 september 1 700 dollar. Ett halvår senare 200 dollar. Folk såg om sitt hus. Det kom en ny lånebubbla och en ny finanskris, men synen på sparande och konsumtion har ändrats.

På halvårsdagen av 9/11 avtäcktes skulpturen The Sphere, av Fritz Koenig. Den hade stått på den öppna platsen på World Trade Plaza och symboliserade den öppna världshandeln. Den hittades i bråten, skadad, splittrad och tillbucklad och just så står den nu i Battery Park, som en symbol både för det som hänt och för den nödvändiga öppenheten.

Den står där i sin skadade form; visst ser man det glänsande klotet, men den skulptur som nu finns, representerar den värld som blev följden av terrorattacken för tio år sedan.