Vid förra sekelskiftet hanterades en liknande situation som ett centralt samhällsproblem. Kulturanalytiker som Sigmund Freud, Max Weber och Émile Durkheim försökte förstå vad vantrivseln i kulturen handlade om. Idag är motsvarande reflektion över relationen samhälle–psykisk hälsa ganska gles. Depressionsproblemet hanteras i huvudsak som medicinskt; antidepressiva medel och beteendeförändrande tekniker ska frä(l)sa bort mörkret inom oss.

Här vill jag infoga en reservation. Givetvis finns en stor grupp individer, vilkas depressioner hör hemma i rent biomedicinska mekanismer. Det är inte dem jag talar om. Utan om den explosionsartade spridningen av ett nutida nedstämdhetstillstånd på jakt efter ett namn och en förklaring.

Frågan är om namnet ”depression” är en dimridå över det egentliga problemet. Det har kommit att ingå i ett allmänt risktänkande enligt följande logik: ökade krav (från samhället, arbetet, lyckonormer) skapar känsla av otillräcklighet; känsla av otillräcklighet skapar depression. Istället för att kritisera de ökade kraven, kritiseras alltså de som inte klarar de ökade kraven genom att sjukförklaras och skjutsas in i en särskild grupp. En ny social kategori (de deprimerade) föds. Många tjänar på ordningen: medicinsk expertis, läkemedelsindustri, medier, stresshanterare, rehabiliterare och livsstilscoacher, alla lika engagerade i vad som framstår som en ofrånkomlig sjukdom.

Med sådana frågor i bakhuvudet öppnar jag litteraturvetaren Clark Lawlors From Melancholia to Prozaz. A History of Depression. Jag har förväntningar; ett förlag som Oxford University Press tycks lova fräscha perspektiv på ett slitet tema. Först blir jag besviken. Framställningen kravlar sig konventionellt och lite håglöst från antikens melancholia-tradition över varianter som acedia, spleen och neurasteni och fram till nuets depressionsbegrepp. Alltför lite kraft ägnas fördjupande perspektiv som melankolins samtidiga förskjutning från manligt kodat utvaldhetstillstånd till kvinnligt kodad lågstatusdiagnos, från sensibilitet för överklassen till stigmatisering för underklassen.

Det betyder inte att historien är ointressant. I den växande känslohistoriska litteraturen hör melankolin till favoriterna. Även om basala affekter som sorg, glädje, vrede och rädsla tycks universella, gäller det inte sammansatta känslor som hämndgirighet, skam, blyghet, likgiltighet eller just melankoli. De är kulturellt och historiskt porösa.

Så vad hos melankolin är det som förändras? Föreställningarna om den (status, kön, klass)? Förklaringarna (svart galla, nerver, serotoninhalter)? Eller känslans själva innehåll? Intressant nog sammanfaller den äldre melankolin bara delvis med dagens depression. Melankolin är vild och utlevande med starka känslopendlingar, en högt sensibiliserad kropp med sorg och skräck som dominerande innehåll. Depressionens känsloinnehåll är ett annat: hämning, självanklagelse, passivitet, låg utlevelse.

Det är när Lawlor lyfter fram just den skillnaden som hans historia börjar leva. Melankolin kännetecknades av ångest, men också av reflexivitet och kreativitet; det var den kombinationen som gav den dess upphöjda status. Depressionen har ingen status alls. Begreppets historia är kort. Det ingick i det stora diagnoskomplexet manodepressiv sjukdom som lanserades inom tysk 1800-talspsykiatri, men då alltid i följe med en manisk pol. Berättelsen om Kraepelins och andras jakt på preciseringar av symptomen i detta spänningsfält är fascinerande (även om Lawlor inte gått till de tyska originaltexterna utan lojt nöjer sig med brittisk sekundärlitteratur).

Som fristående begrepp och i större skala började depression (av latinets deprimo, ’trycka ner’) användas först efter andra världskriget. Och fram till 1980-talet är det reserverat för de allvarliga kliniska tillstånden. Nuets uppdelning i grader och nivåer via snabbrörliga kriterier i de diagnostiska manualerna har både förskjutit känsloinnehållet och bidragit till den starka ökningen av diagnosen, liksom intensiv medial exponering och inte minst de framgångsrika antidepressiva medlen.

Depressionsbegreppets problem är alltså dess flytande identitet. Till metoden att bygga diagnoser via kriterielistor (har du minst tre av fem eller fem av sju symtom är du kvalificerad) förs andra lika tekniska: ett bestämt utfall av ett generellt frågeformulär eller positiv respons på en viss läkemedelsbehandling. Depressionsbegreppet har blivit överelastiskt och överanvänt, ibland en markör för vilken vardagsleda som helst.

Det är här Lawlor efterlyser ett slags rensning. Hans resonemang är djärvt men intressant. Nuet kan tjäna på kunskap om den äldre melankolin. Den höll ihop sorg och ångest i en och samma känsla. Kanske bör depressionsbegreppet föras tillbaka till detta bipolära särdrag. Det emotionella innehållet kan bestå av samma kombination, men moderna krav på impulskontroll och känslodisciplinering har trängt bort det utlevande (maniska) och premierat det hämmade (depressiva).

Men frågan återstår: Varför tycks så många i dagens välfärdssamhällen olyckliga? Svenska siffror visar att cirka 70 procent av ohälsotalet handlar om psykisk och fysisk smärta. Uppenbart finns ingen relation mellan välfärd och upplevt välbefinnande (däremot mellan välfärd och mätbar hälsa). Att söka svaret via historien kan tyckas vanskligt. Det bör vara ett hermeneutiskt problem att påstå att individen mår sämre i en viss tid än i en annan. Men förskjutningar är möjliga att studera via diagnosstatistik, patientjournaler, offentlig debatt och medial exponering av olika känslotillstånd.

Skapar till exempel modernitet depression? Svaret tycks vara ja. Varje tid kännetecknad av hög förändringstakt i informationsflöde, kommersialisering, teknik, livsstil och värderingar tenderar att inledningsvis skapa främlingskap och upplevt glapp mellan krav och förmåga. Depression är med det perspektivet ett alienationsfenomen, ett otillräcklighetsfenomen och ett förlustfenomen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så hur ska den botas? När Lawlor sveper över historiens terapeutiska alternativ från diet och empati, sömn- och talkurer till nuets kognitiva beteendeterapi och vita tabletter, landar han återigen lite konventionellt i konflikten mellan farmakologisk och psykologisk behandling. Han hade kunnat vara betydligt vassare. Han är tveklöst något viktigt på spåren när han hävdar att biopsykiatrin förtunnar depressionens känslomässiga kärninnehåll. Men när han spottar fram en riktigt fräck fråga – ”Finns ens depression?” – blir den hängande i luften.

Det lockande med att historisera känslor och sinnestillstånd är att man kan följa dem som existentiella erfarenheter. De är samtidigt stabila och rörliga. De byter form och uttryck, kön och klass, synlighet och status i relation till vad samtiden vill ha, tolererar eller stöter bort.

För nuets del tvingar det fram en bestämd fråga. Vad innebär det att ett konsumtionssamhälle som vårt producerar så stora mängder tomhetskänsla? En obehaglig tanke infinner sig. Är dessa tomhetskänslor inte resultatet av, utan förutsättningen för ett samhälle som vill att vi ska döva den just med konsumtion?