Numera torde Peter Forsskål för många vara ett ganska okänt namn. Den som intresserar sig för den svenska frihetstiden skall emellertid finna att denna person är väl värd att minnas. Han var filosof och vetenskapsman, deltog med bitska pamfletter i den filosofiska och politiska debatten, han reste runt om i världen som naturforskare och han dog ung.

Forsskål levde kort och intensivt. Hans aktiva tid rymdes inom tio år, och när han avled var han redan bortglömd. För drygt 250 år sedan, sommaren 1763, gick han under i malaria i det land som kallades Lyckliga Arabien.

I den debatt som har pågått i flera decennier om huruvida vi hade en svensk upplysning spelar Forsskål en roll. Traditionellt sett brukar vi koppla ihop upplysningen med Olof von Dalin, Johan Henrik Kellgren och Nils von Rosenstein. Detta är väl inte fel i och för sig, men det är inte tillräckligt.

Peter Forsskål föddes 1732 i Helsingfors som son till en kyrkoherde. När pappan fick förflyttning till Uppland kom han nära Uppsala universitet, där han bevistade föreläsningar redan som tioåring. Det var inte ovanligt att skolpojkar skrevs in vid universitetet under ledning av en informator. Annars fick gossen Forsskål undervisning i hemmet, han läste teologi, filosofi och orientaliska språk (särskilt hebreiska) – ingen dålig utgångspunkt för hans kommande karriär. Efter ­ytterligare ett tiotal år återkom han till universitetet och läste för Linné, varför han tillika blev naturforskare.

Endast tjugoett år gammal kom Forsskål till Göttingen i Hannover. Han hade fått ett stipendium för utlandsstudier, och det var naturligt att han valde just Göttingen. Den staden kom att spela en viktig roll i upplysningen under andra hälften av 1700-talet. Genom släktskap med engelska kungahuset kom kurfursten av Hannover att väljas till kung av Storbritannien 1714 (med namnet George I). Under nästa furste (George II) grundades 1737 universitetet i Göttingen. Bland de olika tyska staterna kom Hannover att bilda en engelsk enklav med stor intellektuell självständighet. Det gjorde att man där kunde föra en filosofisk diskussion som i öppenhet vida översteg vad man kunde säga i Frankrike eller andra länder.

Även Sverige hade från början goda förbindelser med Göttingen. Här fanns några av tidens mest framstående filosofer och naturforskare, bland dem medicinaren Albrecht von Haller (också känd som poet för sin dikt Die Alpen, 1729) och orientalisten Johann David Michaelis. Det var därför ingen tillfällighet att Forsskål hamnade här. Redan 1756, tjugofyra år gammal, disputerade han på en avhandling som innehöll kritik av ”den nyare filosofins principer”. Det låter litet vagt och blygsamt, men i själva verket var det fråga om eldfängt stoff.

Oftast förklaras aldrig vad som menas med ”den nyare filosofin”, så är det till exempel i nyutgåvan av Forsskåls skrift om den borgerliga friheten. Men vet man inte vilken filosofi som avses kan man inte förstå Forsskåls kamp för den filosofiska och vetenskapliga friheten. Den nya filosofin utgjorde ett systembygge av matematikern och filosofen Christian Wolff, vars lära under flera decennier var dominerande på kontinenten. Även i Sverige hade Wolffs inflytande blivit ledande, framför allt vid Uppsala universitet under perioden 1720–1760.

Wolff var egentligen matematiker, men med tiden blev han alltmer filosof och som sådan starkt influerad av Leibniz. Han formulerade vad han kallade ”den matematiska metoden”, vilken innebar att man skulle bygga upp filosofiska resonemang enligt ett matematiskt arbetssätt, utifrån två axiomatiska principer, motsägelselagen och den tillräckliga grundens lag. (Den senare lagen innebär att det måste finnas en tillräcklig grund för att en sak skall existera.) Från dem skulle man sedan följa resonemanget precis som i matematiken, och så skulle man nå fram till ovedersägliga slutsatser. På så sätt skulle man få exakta resultat även i ämnen som etik och statslära. Område efter område betades av, logik, ontologi, kosmologi, teologi, psykologi, juridik etcetera. Vissa verk publicerade han på tyska, vissa på latin. Det är lätt att känna igen Wolffs skrifter, nästan alla på tyska började med orden Vernünfftige Gedancken; svenska epigoner började lika självklart med orden ”Förnuftiga Tankar om”.

Wolff var professor i Halle, en tid också rektor, men när han 1723 höll ett rektorstal om den kinesiska tänkaren Konfucius inträffade något sensationellt. Han hävdade att Konfucius försvarade en god moral, trots att han inte var kristen, och detta kunde inte tålas av pietisterna i Halle. Han blev avsatt och landsförvisad. Han tog då sin tillflykt till universitetet i Marburg, som tillhörde grevskapet Hessen-Kassel. Banden med Sverige stärktes ytterligare, eftersom den svenske kungen Fredrik I samtidigt var lantgreve i Hessen-Kassel. År 1740 uppsteg Fredrik den store på tronen i Preussen och i hans rike fick som bekant var och en bli salig på sin tro; han återkallade Wolff till Halle och öste ärebetygelser över honom; sålunda blev han adlad (med namnet von Wolff), professor i juridik, Geheimeråd och universitetskansler.

Wolffs läror hade kommit in i Sverige genom matematikerna Anders Celsius och Samuel Klingenstierna, för dem passade den matematiska filosofin perfekt. De presiderade båda för en rad avhandlingar enligt Wolffs mönster. Klingenstierna besökte på sin utlandsresa Wolff i Marburg och imponerade tydligen på sin lärare; när professuren i Uppsala blev ledig skrev Wolff till Fredrik I och rekommenderade Klingenstierna, vilken också fick tjänsten. Men åsikterna om Wolff varierade, även i Sverige.

År 1732 utfärdade universitetskanslern Gustaf Cronhielm förbud för professorerna att presidera för avhandlingar som berörde andra ämnesområden än deras eget. I praktiken var detta ett förbud för matematikerna Celsius och Klingenstierna att behandla filosofiska frågor, det vill säga att utlägga Wolffs filosofi. Men redan sex år senare, 1738, tillträdde en kansler med annan åsikt. Det var Gustaf Bonde, en märklig man på många sätt, matematiker, troende rudbeckian och alkemist. Vid sitt första besök i Uppsala förordade Bonde att professorerna skulle föreläsa om Wolff, framför allt om dennes försvar för den kristna läran. Wolff hade nämligen svängt i sin inställning vid mitten av 1730-talet (genom Theologia naturalis, 1736–37). Tidigare hade han försvarat det kritiska förnuftets rätt att diskutera religiösa frågor. Nu menade han att förnuftet skulle försvara den rätta tron, den skulle intaga en apologetisk attityd. Professorerna bugade sig omedelbart och lovade följa hans förmaningar. Samma år blev Wolff, efter förslag av Bonde, erbjuden att bli kallad till professor Skytteanus i Uppsala, men han avböjde.

En av de mest trogna wolffianerna var Nils Wallerius, först docent i fysik, sedan professor i teologi. Han hade som ung student disputerat för Klingenstierna på en avhandling om Wolffs metod, sedan hade han legat lågt efter Cronhielms förbud men kunde nu blomma upp efter Bondes anmodan. Wallerius fick så småningom en specialsydd professur i apologetik, vilken hade till uppgift att spåra och vederlägga kättare.

I detta getingbo hamnade Forsskål. Han hade i sin avhandling kritiserat wolffianerna hårt och oförskräckt i det han angrep själva förutsättningen för Wolffs tankebyggnad, de två principerna. Den tillräckliga grundens lag är inte universell, ty allt som sker kan inte förklaras ur en tillräcklig grund, eftersom det finns fria och moraliska handlingar som inte faller under den. Rätt och moral kräver frihet, annars kan man inte få beröm eller klander för en viss handling.

Således menar Forsskål att moraliska omdömen inte kan förklaras utifrån en matematisk bevisföring. Men det var högt i tak i Göttingen. En del av hans lärare var wolffianer eller åtminstone wolffianskt påverkade, men det hindrade inte att de tog diskussionen med gott humör. Forsskål fick synnerligen fina omdömen för sin avhandling och blev invald (som korresponderande ledamot) i Vetenskapsakademien i Göttingen.

Efter väl förrättat värv reste Forsskål hem till Uppsala för att göra akademisk karriär. Det gick inte så bra. Visserligen fick han bo hos Johan Ihre, språkprofessorn som var en av de verkligt liberala krafterna vid lärosätet, men det räckte inte. Apologeten Nils Wallerius var inte bara rättrogen wolffian utan också energisk som få. Med ursinnig kraft bekämpade han kättare av alla slag, av vilka de grövsta kallades ateister, materialister och naturalister. Alla som kunde falla inom en yttre ram av deism och fritänkeri utmålades som förhatliga. Forsskål var en utmärkt måltavla. I flera disputationer angrep Wallerius de resonemang som Forsskål framlagt, ibland kom det till öppen polemik mellan de två debattörerna. Vid ett tillfälle uppträdde Forsskål som extra opponent, och disputationen pågick i flera timmar. Man kan tänka sig situationen, en ung respektlös student mot en aktad teologie professor som fått till uppgift att spärra vägen för intellektuella nymodigheter. Det motstånd som Wallerius mobiliserade var tillräckligt för att stoppa Forsskåls karriär. Han blev visserligen docent i ekonomi (i juridiska fakulteten) men det var bara en titel. När han ville få rätt att undervisa avvisades han ganska bryskt.

Forsskål gav sig inte. Han skrev en avhandling på latin, De libertatecivili, som han ville försvara inför fakulteten. Men fakulteten vågade inte ge sitt tillstånd, och när han överklagade hos Kanslikollegium blev det återigen stopp. Då utgav han skriften på svenska, Tankar om borgerliga friheten (1759), en djärvhet utan like. Vi får komma ihåg att censur inte bara tillämpades av Nils Wallerius och hans professorskolleger, utan även att hattarna genom sin politik utövade en stark inskränkning av press- och yttrandefriheten.

Vad var det då Forsskål skrev? Vi skulle nog kalla det för elementära krav på intellektuell frihet. ”Näst livet kan ingenting vara män-niskor kärare än friheten”, skrev han. Vi bör alla sträva efter en rätt borgerlig frihet. Farligaste motståndare mot denna frihet är mäktigast i landet genom sina ämbeten, stånd eller rikedom. De kan inte bara lätt missbruka den makt de äger utan de kan också ständigt utöka denna makt, så att de övriga medborgarna måste ”bäva för dem mer och mer”. Värst är naturligtvis envåldshärskaren. Idén om de kröntas helighet skyddar alltför mycket även de mest orättvisa furstar: ”Kungarna i Barbariet leka onäpst med sina undersåtars liv, eftersom de anses som helgon”, sägs det med en tillspetsad formulering.

Forsskål är till och med så djärv att han ger sig på Karl XII, som ännu hyllades som en nationell hjälte. Under denna kung var Sverige utarmat på folk, livsmedel och penningar, säger han, men likväl trodde folk att denna hjälte inte fördärvade utan försvarade sitt fosterland. Men även om undersåtarna är medvetna om regentens orättvisa, så är det inte lätt för dem att befria sig från en sådan överhet. En borgerlig frihet består i att regeringen har en ”inskränkt makt” och medborgarna ”en oinskränkt skrivfrihet”, det sistnämnda är hans ord för tryckfrihet: ”Skrivfriheten uppdriver vetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättvisa och är regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Den gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt.”

Frihet måste bevaras med frihet, sammanfattar Forsskål: ”En vis regering lämnar menigheten hellre lägenhet att yttra sitt missnöje med pennor än med andra gevär, vilket upplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.” Vidare säger Forsskål att rättssäkerheten är grunden för att vi skall leva i ett tryggt och rättvist samhälle. Ingen får bruka våld mot någon annan, alla måste få sin sak prövad, vi måste följa domstolens utslag, men det kräver också att vi har opartiska domare. Varje anklagad person måste få framlägga sitt försvar.

Många ämnen genomgås. Paragrafen om religionsfrihet ströks dock efter censorn Oelreichs beslut. Näringsfrihetens lov betonas på olika sätt. Samhällets ämbeten bör stå öppna för var och en efter kompetens; i första hand bör de tillfalla dem som visat egen flit och skicklighet, ty då kommer inte tjänsterna i ovärdiga händer, och då får inte ”hög släkt, penningar och gynnare” vara avgörande. Vidare skulle inrättas ”publike skolor” för att bidraga till utvecklingen av alla slags vetenskaper och hantverk. Antalet skolor skall anpassas efter samhällets behov och inte vara bestämda av skråväsenhets regler som bara uppmuntrade till lättja, tvång och fattigdom.

Till sist betonar Forsskål att alla medborgare borde få veta allt som rör det egna landet, utom en del försvarshemligheter som kunde komma fienden till godo. Detta kan endast ske genom tryckfrihet, då först kan allmänna rådslag styras av sanning och kärlek till fäderneslandet, vars gemensamma väl också gynnar den enskilde.

Detta kan tyckas vara ganska försiktiga formuleringar, men i hattarnas kulturklimat kunde allting misstänkliggöras. Samma dag som skriften publicerades sammanträdde Kanslikollegium och drog in den. Universitetets rektor, som det halvåret råkade vara Linné, fick i uppdrag att samla in de exemplar han kunde få tag i. Sammanlagt blev det bara 79 exemplar av sammanlagt 500 som kunde skickas in. Forsskål hade hämtat hela upplagan direkt från tryckeriet och delat ut så många han kunde till vänner och bekanta. Skriften hade en strykande åtgång.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Eftersom den akademiska karriären var stoppad måste Forsskål söka sig fram på andra vägar. Han antog 1759, efter rekommendation av Linné och sin lärare Michaelis i Göttingen, ett anbud att deltaga i en dansk expedition till Lyckliga Arabien (nuvarande Jemen). Avresan skedde först i januari 1761, mellantiden använde Forsskål till vidare studier i olika österländska språk och till att förkovra sig i naturalhistoria för Linné. Expeditionen, som bestod av fem vetenskapsmän, gjorde ett kortare uppehåll i Konstantinopel och ett längre i Egypten, innan de anlände till Sydarabien i slutet av december 1762. Forsskål samlade växter och djur, samtidigt som han gjorde uppteckningar av olika arabiska dialekter. Nu fick han också för första gången se balsamträdet, en länge närd önskan hos honom själv och hos Linné. Han bröt en kvist och sammanställde en beskrivning som han skickade till mästaren i Uppsala.

Under våren 1763 fortsatte expeditionen med sikte på Sana, huvudort för imanen av Jemen och fortfarande huvudstad. Påfrestningarna var stora, hettan förlamande, minst 38 grader Celsius, malarian gjorde sig snart påmind. Även Forsskål drabbades. Han fick ideliga feberattacker men gav sig inte, ibland fick han surras fast på en kamel för att förflytta sig. Snart blev han helt sängliggande, och på morgonen den 11 juli slutade hans hjärta att slå. Kamraterna fick begrava honom i hemlighet, eftersom araberna inte ville hysa en otrogens lik på sin mark. De övriga expeditionsmedlemmarna dog successivt. Den enda överlevande var tysken Carsten Niebuhr, astronom och matematiker, som i slutet av november 1767 red in i Köpenhamn, anonym och bortglömd. Det gick samma väg med Forsskåls samlingar, de glömdes bort och vanvårdades, ingen var längre intresserad.

Hur skall då Peter Forsskål och hans insatser bedömas? Var han en ensam upplysningsman eller en del av den stora europeiska strömningen? Förvisso var han bådadera. Genom sin utbildning i Göttingen hade han blivit en europeisk upplysningsfilosof, men hemma i Sverige stod han alldeles ensam. Han motarbetades, han motades ut. I Sverige fanns ingen upplysning; universitetet, kyrkan och staten samverkade i kampen mot den fria tanken. I ett annat perspektiv kan man säga att Forsskål befann sig i samma läge som filosoferna i Frankrike: de kämpade i underläge. Skillnaden var dock den att i Frankrike var upplysningsmännen så många flera, de kämpade tillsammans, de skrev sina pamfletter, de utgav Encyklopedien, de träffades i salongerna. Forsskål var ensam.

Hos eftervärlden har Forsskål däremot blivit upphöjd. Enligt vissa historiker påverkade han filosofen Immanuel Kant, när denne i en skrift 1763 (Untersuchung über die Deutlichkeit der Grundsätze der natürlichen Theologie und der Moral) gjorde processen kort med Wolff. Argumenteringen ligger onekligen i linje med Forsskåls, nämligen att moraliska frågor inte kan behandlas med exakta matematiska metoder, men något direkt samband finns inte belagt.

Andra har hävdat att skriften om borgerlig frihet beredde marken för den svenska tryckfrihetsförordningen 1766, även om det låg sju år däremellan. Inte heller här finns något uttalat samband. Det innebär inte att man kan förneka en påverkan åt ena eller andra hållet. Det fanns ingen utbildad praxis i fråga om källhänvisningar, och en del av de idéer som framfördes var inte unika i samtiden.

Man får vara försiktig med en typ av anakronistiska resonemang, det som i England kallas Whig interpretation. Det innebär att man lyfter upp det som pekar fram mot vår egen tid, snarare än att bedöma vad som hade betydelse i samtiden.

Forsskål var utan tvivel en skarp intellektuell filosof och debattör, egentligen den enda riktiga upplysningsman vi hade i Sverige på 1700-talet, men någon egentlig betydelse i samtiden fick han knappast. Han kämpade förgäves i en tid då det kulturella och politiska mörkret ännu härskade. Desto starkare skäl har vi för att beundra hans klarsynthet och hans moraliska mod.