En episk strid
Kampen mellan president Uhuru Kenyatta och utmanaren Raila Odinga är mycket mer än en kraftmätning mellan Kenyas två mest profilerade politiker. Det är en episk strid som innefattar nationens hela historia och utgången kommer att prägla Kenya under mycket lång tid. Den bräckliga demokratin kan antingen stärkas eller krossas.
Det är graden av valfusk i det aviserade nyvalet som kommer att bestämma landets öde, eftersom fusk alltid förekommer på olika sätt. Där utbredd analfabetism och traditionell tilltro till släktöverhuvuden råder kan stora väljargrupper tubbas till att rösta på en kandidat som de saknar egen kunskap om. Röster köps ofta helt ogenerat med utdelning av mat eller kontanter, men sedan rösträkningen datoriserades för ett antal år sedan har nya möjligheter öppnats för att manipulera resultaten. Det som nu i år drev högsta domstolen att underkänna utgången av valet den 8 augusti och kräva nyval var djupa misstankar om att rapporteringen från de olika valdistrikten hade justerats till president Kenyattas fördel.
I Kenya är etnisk identitet en nyckelfaktor i politik och samhällsliv. Det kallas tribalism och innebär att en individs stamtillhörighet har avgörande betydelse för dennes chanser att lyckas i livet. Alla kenyanska presidenter, från nationens grundare Jomo Kenyatta till sonen Uhuru, har i varierande grad använts sig av tribalistverktyget för att uppnå sina politiska mål. Detta är mycket medvetet, olika stammar spelas ut mot varandra genom att gynnas eller missgynnas och därmed hålls etnisk konflikt vid liv.
Det finns ett fyrtiotal folkgrupper i landet som alla definierar sig som distinkta stammar. Mellan dem råder ömsom solidaritet, ömsom animositet. Det var den största stammen kikuyu som utgjorde stommen i Mau Mau-upproret som ledde till Kenyas självständighet 1963, och det var kikuyuen Jomo Kenyatta som blev republikens förste president.
För att kunna regera måste han ha de andra dominerande stammarna i Kenya med sig. Luofolket, hemmahörande vid Victoriasjön bjöds in att delta i det förment demokratiska systemet, men utan att någonsin erhålla verklig makt. Relationen mellan kikuyu och luo har ända sedan självständigheten präglats av dominans och underkastelse, beroende och rivalitet. Luofolkets hemtrakter har systematiskt diskriminerats, skillnaden i levnadsstandard mellan luo och kikuyu är slående.
I trakterna runt staden Kisumu vid Victoriasjön där luo dominerar är vägarna sämre, skolorna fattigare och sjukvården uslare än i centrala Kenya. Flera luopolitiker som har försökt hävda sitt folks intressen har på olika sätt eliminerats av makten. Tom Mboya, känd fackföreningsman och politiker som ingick i Jomo Kenyattas regering, mördades 1969. Än idag hävdar många kenyaner att presidenten själv låg bakom mordet. Oginga Odinga, luofolkets mest prominente politiker, var en ständig nagel i ögat på Kenyatta. 1982 sattes han och sonen Raila i husarrest av president nummer två, Daniel arap Moi. De anklagades båda för att ligga bakom det misslyckade kuppförsöket mot Moi samma år.
Moi, tillhörande stammen kalenjin, förfinade tribalistverktyget. Kikuyupolitikerna manövrerades ut, kalenjinfolk tog deras plats. Kenya blev under Moi känt som en kleptokrati, en plundrarstat, vars höga politiker och tjänstemän satte i system att stjäla ur statskassan. Mellan 1991 och 1997 försnillades motsvarande omkring 50 miljarder kronor.
Trots sitt despotiska styre tvingades Moi till eftergifter, av vilka den viktigaste var införandet av flerpartidemokrati. Inför presidentvalet 2002 deklarerade han dessutom att han skulle följa de demokratiska spelreglerna som stipulerade att han inte fick ställa upp för ytterligare en mandatperiod. Då trädde kikuyuen och tidigare finansministern Mwai Kibaki fram som kandidat och vann över Mois handplockade kronprins Uhuru Kenyatta.
Mwai Kibaki sågs som en befrielse efter Mois brutala styre och ansågs länge vara rättskaffens och okorrumperad. När hans första presidentperiod var till ända och valet 2007 stod för dörren presenterade oppositionspartiet Orange Democratic Movement sin kandidat Raila Odinga. Han fick massivt stöd bland luofolket.
Raila odinga har ett brokigt förflutet i kenyansk politik och har fått känna på maktens hårdhandskar många gånger. Han har suttit fängslad sammanlagt åtta år och tvingades under en period att söka skydd i Norge efter ett mordhot. Under hösten 2007 bars han dock fram på luofolkets axlar som ledare för utmanarpartiet. Redan tidigt under valkampanjen spåddes han seger mot president Kibaki. Han kunde påräkna stöd från i stort sett varenda luo i Kenya.
Det som varken Odinga eller det kenyanska folket då kände till var att Kibakis hantlangare som ville ha denne kvar vid makten, under lång tid hade ägnat sig åt ett mycket raffinerat svindleri av statliga medel, den så kallade Anglo Leasing-affären. Flera hundra miljoner kenyanska shilling hade förts över till Kibakis kampanjkassa och användes för att köpa röster och muta valfunktionärer.
Hoppet fanns att valet 2007 skulle bli en milstolpe i kampen för ett demokratiskt Afrika. Men när resultatet tillkännagavs anklagade utmanaren Raila Odinga den sittande presidenten Mwai Kibaki för att ha fuskat till sig segern. Luofolket, som hade förväntat sig ökat inflytande i landets affärer och en materiell upprustning av sin del av Kenya, stod med lång näsa. Deras höga politiker kokade av raseri och uppmuntrade de landsomfattande kravaller som följde. Landet exploderade i ett våld som till största del riktade sig mot kikuyerna.
Omkring 1 200 människor dödades, 600 000 blev hemlösa. Människor låstes in och brändes ihjäl, de mördades med knivar och spjut. Minnet av folkmordet i Rwanda steg fram som ett spöke ur de politiska kulisserna. Omvärlden betraktade det hela som irrationella stammotsättningar, men i ett system där stamtillhörighet avgör individens möjligheter till avancemang är stammotsättningar fullständigt rationella. Om alla kenyaner hade levt i tron att de hade likvärdig tillgång till statens resurser, då hade våldet aldrig brutit ut.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
När de värsta kravallerna hade bedarrat vidtog en avancerad politisk kohandel under ledning av förre FN-chefen Kofi Annan. Den slutade med att Kibaki satt kvar som president, men med Raila Odinga vid sin sida som premiärminister. En maktdelning som innebar att Kenya inte längre hade någon politiskt opposition värd namnet.
Den internationella brottmålsdomstolen ICC bestämde sig för att åtala Uhuru Kenyatta, som då var vice premiärminister, för hans delaktighet i det motvåld som hade organiserats av kikuyer. Han anklagades för brott mot mänskligheten inklusive mord och våldtäkt. De som trodde att detta skulle stäcka hans politiska karriär fick helt fel. Istället kom ICC att svartmålas i hela Afrika, utpekad som ett verktyg för neokoloniala krafter med underliggande rasistiska motiv.
När valet 2013 närmade sig kände luofolket och deras allierade återigen segervittring. Nu trädde Uhuru Kenyatta och Raila Odinga fram som huvudkandidater. Två söner till nationens mest prominenta portalfigurer. Kenyatta vann och översköljdes av anklagelser om valfusk. Han ruskade av sig allt och lyckades dessutom med konststycket att året därpå få ICC att lägga ned sitt åtal. Förklaringen till det var lika enkel som brutal. Människor som skulle vittna mot Kenyatta hade skrämts eller mutats till tystnad. Åklagaren blev stående utan hållbara bevis. Det var ett nederlag för ICC som har påverkat domstolens totala trovärdighet och starkt bidragit till den kris den nu befinner sig i.
Nu står de där igen, Kenyatta och Odinga, som två ärrade boxare i varsin ringhörna. Första ronden avgjordes av domarna. Nu väntar nästa rond och oavsett utgången så kommer förloraren att anklaga sin motståndare för fusk. Sådant har tidigare lett till omfattande blodsutgjutelse och risken är stor att det ska hända igen.
Journalist och författare.