År 1884 dömdes den 26-årige Richard Bernard Heldmann till arton månaders straffarbete för checkbedrägeri. Därmed tystnade han som skribent – bara för att fyra år senare återuppstå som författaren Richard Marsh. Under det namnet blev han vida läst och kunde skörda betydande framgångar fram till sin död 1915. Om han alls är ihågkommen idag är det för skräck­romanen Skalbaggen som publicerades 1897, samma år som Bram Stokers Dracula. Men tro inte att den hamnade i skuggan av den idag vida mer berömda vampyrhistorien. Faktum är att Skalbaggen sålde sex gånger bättre. Nu kan vi ta del av den på svenska, utgiven av Hastur förlag och i förträfflig översättning av KG Johansson, som också har bistått med ett efterord och omfattande, ibland nöjsamt personliga, kommentarer.

Precis som Stoker låter Marsh en främmande varelse anlända till London och hota den civiliserade ordningen, men berättartekniskt är Skalbaggen inte lika sinnrik som Dracula. Den är i alla fall uppdelad på fyra olika berättare med olika synvinklar och temperament och sätt att uttrycka sig, vilket ger variation. Och ingen kan säga annat än att Marsh kan kons­ten att skapa spänning.

Först möter vi den arbetslöse bokhållaren Robert Holt som förgäves försöker komma in på ett härbärge. Avvisad drar han vidare och hamnar på en ödslig gata i Londons utmarker. Till skydd för regn och kyla tar han sig in i ett som det verkar tomt hus. Där väntar fasan i form av en motbjudande skalbagge med lysande ögon och en vederstygglig gestalt som ligger utsträckt på en säng. Han, om det nu är en han, visar sig besitta hypnotiska krafter och förvandlar Holt till ett viljelöst verktyg med uppdrag att stjäla några brev hos den liberale parlamentsledamoten Paul Lessingham.

Efter utfört uppdrag lämnar Holt över ordet till uppfinnaren Sydney Atherton, som är en rolig bekantskap med ett yvigt och raljant sätt att uttrycka sig. Bisarrt nog är denne sympatiske man i full färd med att utveckla ett massförintelsevapen i form av en gasbomb. Den vill han testspränga i Brasilien för att visa hur effektivt den kommer att döda djuren i djungeln. Att det skulle kunna finnas människor där också tycks varken föresväva, eller bekomma, honom eller Marsh.

Vår föreställning om djurvänliga engelsmän får sig också en törn när Atherton obekymrat tar livet av en katt vid ett experiment. Man undrar vad The Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals – som firar 200-årsjubileum i år – skulle ha haft att anföra. Nu får vi nöja oss med att den närvarande miss Dora Grayling uttrycker sitt missnöje – samtidigt som hon paradoxalt nog är angelägen om att få finansiera Athertons storskaliga Brasilienbomb och därmed förvandla Amazonas till en djurkyrkogård. Sedan kan man undra hur Marsh skulle ha förhållit sig till gasvapnet om han hade skrivit sin roman 20 år senare efter att tusentals brittiska soldater utsatts för tysk senapsgas på västfronten. Intressant är annars att Athertons vapen förebådar neutronbomben som lanserades som ett sätt att släcka allt liv och samtidigt bevara infrastruktur och kulturella artefakter.

Efter atherton är det dags för Lessinghams viljestarka och självständiga fästmö Marjorie Lindon att ta över stafettpinnen, innan den korrekte och skarpsinnige kommissarien Augustus Champnell får föra fallet till ett slut. Det senare underlättas av de möjligheter som den moderna tiden kunde erbjuda i form av telegraf och järnvägsolyckor.

Det engelska originalet har den svåröversatta undertiteln ”A Mystery”. Enligt fiktionsteoretikern Noël Carroll betecknar mystery den spänning som uppstår när något i det förflutna ska klaras upp, som ett mord i en deckare, till skillnad från suspense, där spänningen gäller om någon ska klara sig eller inte. Skalbaggen inleds med en rad mystifikationer som väcker läsarens nyfikenhet. Vad har Lessingham varit med om för 20 år sedan, och varför blir han skräckslagen när han ser skalbaggar? Har de möjligen något med den forntida Isis-kulten att göra? Vem är den förskräckliga figuren med de fasaväckande ögonen, och varför har han, om det nu inte är en hon, kommit till England från Egypten för att hemsöka en brittisk politiker? Men i takt med att frågorna besvaras övergår mystery-­strukturen i suspense, då Marsh, för att hålla spänningen vid liv, förvandlar den arma Marjorie till en damsell in distress.

Som kanske redan framgått hör Skalbaggen hemma inom vad man brukar kalla imperial gothic, en genre där skräcken och ondskan lurar i kolonialväldets mörka hjärta. Den präglas av den fascination och fasa som ett främmande och hemlighetsfullt Egypten kunde väcka hos en prydlig och pryd viktorian. När den orientaliska kvinnan hotar att befläcka den euro­peiske mannens renhet med sin liderlighet utlöses det djupaste äckel – som pikant nog rymmer en kittlande lockelse. Så blir romanen ett typiskt exempel på vad vi efter Edward Saïd brukar benämna ”orientalism”: Egypten är för Marsh en projektionsyta för förträngda och förbjudna drifter och för de sidor av tillvaron som vår moderna och rationella självuppfattning inte vill kännas vid och därför räds och måste underkuva.

Egypten var runt sekelskiftet 1900 ak­tuellt på många sätt. För att säkra sina koloniala intressen hade britterna 1882 tagit militär kontroll över Suezkanalen, och egyptologin hade etablerats som vetenskap. Teosofer och andra med esoterisk läggning talade om landets urgamla och dolda visdom; det var ingen slump att Madame Blavatsky kallade sitt stora verk från 1877 för Isis unveiled och att Gustav Meyrink använde sig av Osirismyten i sin roman Golem (1914) – eller att Conan Doyle i novellen ”Thoths ring” (1890) lät en egyptolog uppleva sällsamma ting bland mumierna i ett nattligt Louvren. Men Marsh var inte lagd åt mystik av det slaget. Hos honom förknippas Isis med urgamla fasansfulla riter och med lugubra präs­tinnor som kan förvandlas till skalbaggar och som avundas människor med vit hy. Av lite oklar anledning har sekten dess­utom ett speciellt gott, eller ont, öga till ärbara engelskor som mer än andra riskerar att kidnappas och utsättas för ”ett öde värre än döden” innan de bränns levande. Det är som om Marsh skräckslaget anat, men inte förstått, de antikoloniala våldsmekanismer som Frantz Fanon femtio år senare i Svart hud, vita masker skulle se som nödvändiga och befriande.

Så blir skalbaggen intressant som både medveten och, kanske än mer, omedveten exponent för den senviktorianska världsbilden. Här finns motsättningen mellan stockkonservativa aristokrater och reform­inriktade liberaler som vill skapa en välfärdsstat, och här anas den begynnande kampen för kvinnans frigörelse som snart skulle ge upphov till suffragettrörelsen. De unga kvinnor som förekommer i romanen är överraskande självständiga och handlingskraftiga och så långt från enfaldiga våp man kan komma. Marsh är också uppenbart fascinerad av tidens vetenskap och teknik, liksom av aktuella psykiska fenomen som hysteri och hypnotism. Originellt nog är det en man, självaste Lessingham, som får uppvisa hysteriska drag – till den maskuline Athertons förfäran. Man slås även av romanens homo­erotiska undertoner och av den demoniska främlingens könsöverskridande framtoning.

Genom att röra sig mellan Londons societetsbaler och ruffiga utkantskvarter tar romanen plats bland 1800-talets storstadsskildringar, låt vara att Marsh inte är någon Dickens, Balzac eller Dostojevskij utan snarare bör jämföras med Conan Doyle. Men man ska trots allt inte förvänta sig samma påtagliga London-atmosfär som när Sherlock Holmes och doktor Watson i gaslyktans matta sken tar plats i en cab medan dimman kryper upp ur Themsen.

Skalbaggen är i högsta grad läsvärd som uttryck för en epok och dess värderingar och, inte minst, rädslor. Men den går också utmärkt att läsa för sitt eget höga nöjes skull. Richard Marsh var en driven underhållningsförfattare. Dessutom visar han att skräck kan kryddas med en torr, ibland nästan uppsluppen, brittisk humor där det figurerar rena P G Wodehouse-­aristokrater.