Statschefer världen över stuvade ögonblickligen om i sina kalendrar och for till det heliga landet för att ta farväl. Karavaner av svarta Mercedesbilar lamslog trafiken mellan Tel Aviv och Jerusalem. Inte helt olikt den så kallade fredsprocessen. Dödläge råder trots, eller kanske på grund av, många goda viljor. Och lika mycket som man sörjer sin världsberömde, Nobelprisbelönte diplomat och politiker sörjs viljan till den tvåstatslösning som han vigde senare delen av sitt liv till.

Peres började inte sin karriär som fredsduva. 1948, 24 år gammal, fick han uppdraget att snabbt inhandla vapen till den nybildade staten. Han uppfattades som ett stjärnskott av premiärminister Ben Gurion. Fem år senare utsågs han till biträdande minister för Försvarsministeriet som han förvandlade till ett industriellt och vetenskapligt lokomotiv. Kronan på verket var kärnvapenprogrammet i Dimona.

Men det var inte genom att bygga en egen reaktor från grunden som man skulle skaffa sig atombomben. Det var enligt Peres för dyrt och skulle ta för långt tid. Dessutom var stora delar av det vetenskapliga etablissemanget i Israel emot kärnvapen och litade inte på Peres som ansågs sakna militär erfarenhet. Kostnaden för ett kärnprogram fick heller inte betunga försvarsbudgeten. Stora summor slussades in via hemliga privata donationer. Varken USA eller Storbritannien ville hjälpa till.

Istället erbjöd Suezkrisen, som fyller 60 i år, en historisk möjlighet för Peres – och Israel. Det fanns plötsligt en fransk regering att köpslå med. Och Peres hade goda kontakter inom fransk försvarsindustri. I tv-intervjuer har Peres vittnat om hur försvarsministern Christian Pineau före krisen frågat honom: ”Har ni någonsin funderat på att storma Sinai?” Historiken Avner Cohen, en av de främsta kännarna av Israels kärnvapen, beskriver hur Peres skickligt övertygade Moshe Dayan att, trots viss tvekan, gå med på att inkludera en kärnreaktor (utan brittisk kännedom) som ett av kraven på fransmännen för att attackera Egypten.

Den erkänt vaga parollen ”Vi kommer ej att vara först med att introducera kärnvapen till regionen” levererade Peres under ett möte med president Kennedy i april 1963 och kom sedan att användas flitigt, inte minst av Peres själv som var mästare på att inte svara rakt på frågor. Cohen berättar också att Peres, bakom kulisserna, uppmanat dåvarande försvarsminister Dayan att utföra ett kärnvapenprov i syfte att avskräcka och förhindra sexdagarskriget. Dayan förde förslaget vidare, lyckligtvis utan att få gehör.

Shimon Peres var en dubbelnatur, både hök och duva. Han hävdade alltid att Osloavtalet skrevs tack vare Dimona. Hade han fått sin vilja igenom 1967 skulle han antagligen aldrig belönats med något fredspris. Vid Peres begravning fångades hans väsen väl med Obamas ord: ”Peres var essensen av Israel.” På gott och ont.