Den mest kända passagen i Lucius Apuleius (ca 125–180 e Kr) mysterieroman Den gyllene åsnan är den långa inskjutna novellen om Amor och Psyche. Berättelsen om flickan som var så vacker att kärleken själv, i form av Amor, förälskade sig i henne är ett av den klassiska litteraturens tidlösa arv. Sagan om hur hon lever i lyx och lycka med guden – samtidigt som hennes avundsjuka systrar driver henne att bryta det löfte som var själva villkoret för hennes liv med Amor, att hon aldrig skulle få se hans ansikte – påminner om andra myter. Jag tänker på förbudet för Orfeus att vända sig om och se sin Eurydike på vägen upp ur Hades; eller riddar Blåskägg, med alla de förbjudna dörrarna i den gamla borgen; Skönheten och Odjuret, med omaka kärlek som förvandlar och frälser; liksom styvsystrar i sagor som Askungen, alltid avundsjuka, alltid pådrivande för att ställa till skada under falska förespeglingar. Myten talar uppenbarligen till något djupt inom oss, längtan efter kärlek, och fruktan för att mista den.

Berättelsen om Amor och Psyche återberättas i sin helhet i Walter Paters delvis förklätt självbiografiska roman Marius the Epicurean (1885). Liksom hos Apuleius är berättelsen inskjuten som ett främmande element i romanen, en historia som skenbart inte har med resten av handlingen att göra. Den skapar verfremdung och accentuerar textens självreflekterande litterära kvaliteter, samtidigt som den åskådliggör de minnets och reflektionens mekanismer som var centrala för den utpräglade esteten Walter Pater, liksom för exempelvis Marcel Proust.

Det femte kapitlet i Marius the Epicurean inleds med en underbar skildring av hur de båda vännerna Marius och Flavian sitter tillsammans och läser Apuleius. De är omgivna av torkad säd inne i ett gammalt sädesmagasin. Solen silar in genom de breda springorna i fönsterluckorna. Med ett litet utrop ser de sig om och blir medvetna om att de faktiskt läser om just en sådan scen som de själva befinner sig i, och den litterära igenkänningens poetiska förhöjning gör så att solstrålarna förvandlar dammet och säden i de bruna skuggorna till högar av guld. I denna lilla scen sammanfattas på något sätt hela bokens anda: två vänner som läser tillsammans om sig själva i just den situation de råkar befinna sig i. Och Apuleius roman, som pojkarna läser, beskrivs i sin tur som en fjärran spegel av just den bok som den samtida läsaren håller i sin hand: berättelser inuti berättelser och plötsliga, oförutsebara vändningar, som i drömmen. Detta är bokens centrum, en livskänsla av oändlig regress i ögonblicket. Som också är ett klassiskt exempel på leken med askar i askar, eller speglar som reflekterar speglar, och en typ av litterärt raffinemang som nästan för tankarna till Borges.

Jag minns fortfarande då jag själv läste Walter Pater (1839–1894) första gången i de sena tonåren, under några år då jag levde i en våg av litte-rära upplevelser som var mognare och mera utmanande än barndomens entusiastiska bokslukande, men ännu inte så förankrade i beläsenhet och kunskaper att jag visste mer än jag kände och kunde placera allt på dess rätta plats i den litterära taxonomin. I min personliga läshistoria passar Walter Paters drömska roman Marius the Epicurean in någonstans mellan Thomas De Quinceys Confessionsof an English Opium Eater (1822), som också är en förvrängd form av självbiografi, filtrerad genom lärdom och opium, och Joris-Karl Huysmans A rebours (1884), vars extremt stegrade naturalism gör föremålen och perceptionerna av dem till berättandets huvudsak. I litteraturhistorien passar den kanske ännu bättre mellan John Ruskins romantiska konstkritik, med dess svärmiska, tunga perioder, och Marcel Prousts självreflekterande konstprosa med alla dess metalitterära reflektioner. Exakt plats är svår att utpeka, men någonstans där i skärningspunkten mellan den intensiva egna upplevelsen av språklig skönhet, självreflektion och metalitterärt raffinemang och den kulturhistoriska korsvägen mellan impressionism, symbolism och dekadens befinner sig Paters romerska roman, en roman som också är en självbiografi, återgiven som genom en fjärran, dunkel spegel. Denna roman är en av de valfrändskaper jag själv regelbundet återkommer till. Och varje gång jag läser om den hittar jag nya djup och förnyade läsmöjligheter.

Walter Pater själv levde ett stillsamt liv, åtminstone till det yttre. Liksom många i sin samtid fick han sitt liv tidigt präglat av dödens närhet. Hans far hade verkat som fattigläkare i London, men dog då Walter var liten. Modern gick bort när han var bara 14 år, och han och hans syskon växte upp hos en faster under rätt små omständigheter. Men de hade råd att skicka honom till en bra skola. Han blev fellow vid Brasenose college i Oxford redan vid 25 års ålder. Där var han känd som en dandy, alltid utstuderat välklädd, men socialt tillbakadragen.

Hans berömmelse och bestående kulturhistoriska inflytande vilar först och främst på hans insats som konsthistoriker, med storverket om renässansen Studies in the History of the Renaissance (1873) som det centrala verket. Det är där hans mest berömda citat förekommer: All art constantly aspires towards the condition of music. Detta skulle bli till ett motto för det sena 1800-talets dekadenter, för en poet som Stéphane Mallarmé (1842–1898) liksom det senare skulle leva vidare som en mer eller mindre medveten idé under mycket av 1900-talets abstrakta konst, vars uttryck länge stod i samklang med de samtida musikaliska rörelserna, åtminstone ända fram till 50-talets bebop och den abstrakta expressionismen. Allra mest känt är hans efterord, som han själv drog tillbaka för att han ansåg det farligt. Det skulle kunna missleda unga svärmiska män till ett omoraliskt leverne – ett, får man anta, av passiv konst- och skönhetsdyrkande kontemplation, alltså någon form av åtminstone intellektuell homosexualitet, om det går att föreställa sig något sådant. Efterordet hyllar, ironiskt nog om vi betänker hur indirekt och reflekterande hans egen konstprosa var, erfarenheten i sig som ett självändamål. Att förbrännas av ”extasens juvellika flamma” hyllar han som det högsta i livet. Återigen centrala formuleringar som hänger samman med den modernism som skulle framfödas ur det sena 1800-talets poetiska dekadens, som fortsättning lika mycket som reaktion på denna, alltifrån Aleksandr Skrjabins Poème de l’extase till Mishimas självmord.

Den stora bågen i Marius the Epicurean spänner mellan pojkens allvarliga deltagande i de traditionella gamla hedniska riterna och bokens slut, då han avlider som en ofrivillig martyr för en religion vars värde han ser, men vars tro han ändå inte kan ta steget över till att dela. Han blir aldrig förlöst, och det är en viktig del av den livskänsla som romanen förmedlar: estetikern når aldrig hela vägen fram, inte till det enkla folket, inte till den sanna tron, inte ens till det cyniska genomskådande som han förlägger hos den stoiske filosofkejsaren Marcus Aurelius (121–180) och samtidigt beundrar och tar avstånd ifrån, för att genomskådandet tycks utesluta medkänslan med det levande. Marius dväljs i skönheten, i drömmen om att bryta igenom till en sann upplevelse, men hela tiden med viljan tillbakahållen av ett estetiskt sinne som håller kvar honom i kontemplationen av formerna, ljuset, dofterna, ljuden, jaget, som enbart tycks manifestera sig i detta självreflekterande medvetande.

Det finns en spänning i romanen mellan det religiösa och det litterära allvaret. En ytterligare fördjupande studie skulle säkert kunna göras som mera systematiskt förbinder Paters synsätt här med Kierkegaards utläggningar om det estetiska, det etiska och det religiösa stadiet. Marius är i så fall en estetiker som är fullt medveten om sin livskänslas svagheter. Han är på väg att bli etiker, och ser möjligheten av kristendomen, den nya, underjordiska och ännu förbjudna religionen i den tid som skildras i romanen, som en förlösande kraft, men utan att själv nå fram till den. Han är en estetiker som når fram till etiken, men inte utan den distans och grundläggande skepsis till allt, som också kan höra till den estetiska positionen. Han övervinner mycket, men aldrig sig själv.

Det är nästan som en romantisk ironi att Marius i romanen efter sin död hyllas som kristen martyr, fast han själv aldrig nådde fram till tron utan bara sympatiserade med den på grund av sin svärmiska vänskap med Cornelius och en liten grupp kristna. Han var kanske en martyr för vänskapen, eller till och med för den jordiska kärleken – en kärlek som ännu inte kunde skildras helt oförblommerat vid denna tid – men han upphöjs till martyr för kristendomen, som är en religion som, åtminstone i teorin, alltid satt kärleken i centrum. Det är slående i Marius the Epicurean att det inte förekommer några omskakande kärleksupplevelser i denna berättelse om en ung mans livsbana, däremot är två viktiga och rätt svärmiska vänskaper framträdande, alltifrån ungdomens med studiekamraten Lucian, som drömmer om att bli författare som Apuleius, och vuxenårens med den kristne Cornelius. Jag anser att det är anakronistiskt att reducera dessa svärmiska vänskaper till homosexualitet i modern mening, men visst är det i det spänningsfältet känslorna i boken tycks spela.

Tidigt inser Marius att hans öde är att vara en åskådare. Han deltar i allt, behärskar ceremonierna och fullföljer traditionerna, liksom han leker med sina jämnåriga. Men alltid med en känsla av att först och främst vara en betraktare. Det faller sig naturligt då att han ska ställa sin håg till litteraturen, till ett liv i reflektionernas, minnets och simuleringens tjänst. Säkert har Pater här speglat sin egen livskänsla i den unge Marius. Han är egentligen inte världsfrånvänd, men på något sätt inte heller en aktiv deltagare i världens strider och fröjder. Det är först när han reflekterat över sakerna, skrivit om dem, och sedan gått igenom det skrivna, som i sin tur ger upphov till ytterligare reflektioner, som verkligheten manifesteras för honom, och den gör det då egentligen endast som minne, som förlust. Marius the Epicurean är en av de mest melankoliska böcker som skrivits. På sin sköna engelska prosa skriver Pater i denna bok egentligen om hur omöjligt det är att hålla kvar något: livet, skönheten, kärleken, vänskapen… Det är ett stämningsläge som väl fångats också av hans vän och elev under många år, poeten Gerard Manley Hopkins (1844–1889), i inledningsorden till dikten ”The Leaden Echo and the Golden Echo”: ”How to keep – is there any any, is there none such, nowhere known some, bow or brooch or braid or brace, lace, latch or catch or key to keep/ Back beauty, keep it, beauty, beauty, beauty, … from vanishing away?/ […] / No there’s none, there’s none, O no there’s none.”

Stilistiskt kännetecknas Paters prosa av långa och flödande meningar, som på ett märkligt sätt samtidigt för sin läsare vidare och är språkligt odynamiska. Här finns ingen tydlig rytm, inga spektakulära effekter, utan texten glider fram som en glittrande ström, som impressionistisk musik, utan chockande accenter, men likväl tydlig, klar ända ner till botten. Storytelling är inte det centrala i denna prosa, utan tonen, stilen. Redan en samtida kritiker, Max Beerbohm, menade att han behandlade engelskan som ett dött språk. Men det var säkert en typ av klander som Pater själv skulle ha uppfattat som högsta beröm. Enligt andra uppfattningar har den engelskspråkiga prosan aldrig nått högre än i Paters verk, och Marius the Epicurean anses av flera som den vackraste romanen på engelska.

Slutet på den romerska storheten anas i romanen ironiskt nog i språket. Avståndet växte mellan de lärdes alltmer artificiella och överlastade språk och gatans många fräcka uttryck. Snart skulle varken de lärda eller vanligt folk förstå Ciceros talekonst längre medan Marius litterära idol, Apuleius, fångade upp gatans språk och skrev sin roman Den gyllene åsnan för det vanliga romerska folket. Vännen Flavian i romanen har också ett litterärt program som går ut på att fånga upp och utvärdera folkspråket, gatans latin, och återge den döende romerska litteraturen dess nerv genom att vitalisera språket och återknyta den direkta kontakten mellan tanke och uttryck som en gång varit dess styrka. Ironin i detta är att Paters egen stil knappast låg i linje med samtidens engelska gatuslang, utan var upphöjd, artificiell, med lärda citat i original på grekiska och latin. Också fulländningen av dess konst var, i romanen, bevis för att Rom mognat och snart skulle falla.

Marius är egentligen inte främst en roman om det antika Rom utan en intellektuell självbiografi, en skildring av tillvaron som enslig lärd i 1800-talets viktorianska Storbritannien. Han skriver själv i kapitel XVI: ”That age and our have much in common – many difficulties and hopes. Let the reader pardon me if here and there I seem to be passing from Marius to his modern representatives – from Rome, to Paris or London.” Denna dubbelprojicering av tiderna fördjupar romanens melankoliska stämningar. Den gamla värld han skildrar har redan gått under, det vet vi, och det är just imperiets sena tid då kristendomen sakta men säkert trängde ut de gamla gudarna som skildras, som en spegel för det brittiska imperium som naturligtvis också en dag måste gå under.

Den livskänsla Pater uttrycker är raka motsatsen till den samtida brittiska imperieentusiasmen. Han är ingen erövrare. Han sitter hemma i imperiets hjärta, på sin studerkammare. Han läser, skriver och betraktar. Synen är hans viktigaste sinne, och hans seende är på många sätt passivt. Han låter sig genomträngas via ögonen, tar in konstens skönhet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Marius the Epicurean är en essäroman, med endast skissartad gestaltning. Huvuddelen av all handling utspelar sig i gestalternas inre, i deras tankevärld, i reflektionerna över tiden, världen, människans lott. Detta beskrivs med en prosa som är så rik, så mättad att den tenderar mot det poetiska – och naturligtvis det musikaliska – trots sin saklighet i beskrivningarna. Och allt försiggår på något märkligt sätt inne i författarens medvetande, som är skilt från huvudpersonens, men följer detta så tätt att de sammanfaller, men bara nästan: de skuggar varandra, speglar varandra, och författarens medvetande och Marius medvetande blir som ett dubbelt centrum i och kring vilket romanen utspelar sig.

Det är nog vad som gör denna bok så särskilt lockande för mig själv är författare. Få andra förmår som Pater i Marius the Epicurean återge känslan av de membran som finns mellan oss och vår upplevelse av världen. Detta svåra – att aldrig nå fram till verkligheten i sig utan bara uppleva den förmedlad – är det egentliga ämnet för Marius the Epicurean. Och genom detta blir hans roman också ett exempel på den konst som frodades i hans tid, mellan symbolisternas upptagenhet av tecknens hemliga innebörder och impressionisternas uttolkningar av perceptionernas subtiliteter, och inte minst då också de förvrängningar som ögat själv projicerar på världen som vi ser den.

Inledningsvis skildrar romanen hur Marius som pojke med största allvar deltar i kulten kring de gamla gudarna. Genom hans livsresa fördjupar han sina reflektioner, blir alltmer kritisk mot filosofierna och genomskådar också idoler som Lucius Apuleius och filosofkejsaren Marcus Aurelius. Men han tar aldrig det Kierkegaardska steget vidare från estetik via etik till kristendomen. Ändå dör han som martyr för den nya religionen, utan att själv tro på mer än dess kraft att förändra världen och gjuta nytt hopp i människornas liv. Det är en rätt vacker men också smått ironisk romandöd. Den kan också på något sätt sägas återspegla hur Walter Pater själv, som levde i reflekterande över antiken och renässansen, kom att bli en av dem som gav impulser till en förnyelse av romankonsten. Den kom att föra långt in på abstraktionens och reflektionens spår, så långt att själva berättandet många gånger riskerat att försvinna under teorier, tankar och detaljer.

Men det är ett spår som jag själv tror är ytterligt viktigt, ett som kanske fjärmat delar av den moderna litteraturen från massmarknaden, men som i gengäld skänkt den en rikedom som gör att dess främsta verk kommer att överleva långt in i framtiden. Bland dessa verk finns Walter Paters egen Marius the Epicurean. Det är inte en roman som någonsin kommer att älskas av många. Men en som alltid kommer att läsas, och läsas om, av några som upplever hur världen speglar sig och dem själva i texten. Henry James kallade Walter Pater för en mask utan ansikte. Men problemet är inte alls att det inte skulle finnas något ansikte, alltså ett ”jag”, bakom denna litterära mask, utan snarare att detta jagmedvetande är så mångskiftande självreflekterande att det nästan verkar lösas upp i solglitter, som den dammande säden inne i det gamla magasinet i bokens femte kapitel.