En teaterchef har fått avgå och en ny kommer att tillträda. Den nya chefen står inför ett vägval: att göra på samma sätt som företrädarna och hoppas på ett nytt resultat eller att slå in på en helt ny väg.

Många hävdar att det alltid kommer att vara problematiskt att arbeta med skådespelare. De har sina känslor som arbetsredskap och behöver hålla dessa nära under ytan. Men då och då kommer känslorna att explodera.

Detta resonemang ger också en del människor en fantastisk ursäkt för att helt enkelt bete sig illa.

Hur ogärna man än vill erkänna det, så styrs teatern idag av marknaden. Stora namn drar publik, publiken genererar intäkter, intäkter genererar fler föreställningar. Det är enda förklaringen till att vissa beteenden har tillåtits att fortsätta.

Min uppmaning till den nya Dramatenchefen: Välj den nya vägen! En väg utan rädsla för stora konstnärsegon. En helt ny väg baserad på den respekt som konstformen och hantverket kräver!

Under det förra seklet verkade regissören och teaterfilosofen Jerzy Grotowski i Polen. Han myntade begreppet ”den fattiga teatern”. Teatern, menade Grotowski, var en kleptomanisk konstform som stal från andra konstarter. Man stal musik, man stal kostym, man stal ljussättning. Men det var först när man skalat av allt detta som man kunde hitta teaterns själva kärna: mötet mellan skådespelaren och publiken.

Jag önskar mig en Jerzy Grotowski på Dramaten idag. Vad får vi kvar utan musik, kostymer, smink och kända skådespelarnamn? Är det värt att spela för en publik? Det är först när teatern klarar av att vara naken och klarar det testet som man vet att man har skapat något stort.

Antonin Artaud, verkade före Grotowski. Hans bild av teatern var den motsatta. Artaud sökte ”grymhetens teater”, en teater som påverkade publiken så mycket som möjligt, gärna med hjälp av störande ljud och blinkande ljus.

Jag önskar mig också en Antonin Artaud till Dramaten. Att söka sig tillbaka till teatern som rit, tillbaka till en tid då gränserna mellan religion och teater var flytande och teatern därmed livsviktig i det ögonblicket publiken såg den.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag önskar mig även en Magdalena Ribbing att undervisa i hur vanlig vänlighet är något grundläggande för att människor ska kunna samexistera – och att den som inte klarar av att förhålla sig till det kan krypa tillbaka under sin sten.

Kort sagt – förstå teatern som konstform, tro på att den är viktig i sig själv och kräv normalt hyfs av medarbetarna. Det skulle kunna vara en formel att städa det fula ur Dramaten och ge plats för något nytt.

Låt resten vara tystnad.