Johansson är framförallt upprörd över mitt sätt att framställa nyliberalismen. Mina framställningar om historiens stora liberala tänkare, Hobbes och Locke, Spencer och Mill, tycks inte uppröra honom. Desto mer förargad blir han över att jag tillskriver nyliberalerna idén om Homo oeconomicus, den ekonomiska människan. Jag kan bara fråga mig: Vad annat kan jag göra, när den befinner sig i centrum för deras teoretiska skrifter? Nyliberalerna utgår ifrån att individen är den enda kompetenta väljaren i de situationer som hon ställs i.

Det är här Gary S Becker, av Milton Friedman och andra framställd som en av de skarpaste knivarna i den nyliberala lådan, blir intressant. Becker följer tankegångarna till punkt, också när det gäller stora existentiella avgöranden som äktenskap och självmord.

Johansson hade hellre sett att jag behandlat en av de stora föregångarna till Becker, Friedrich Hayek, och jag kan bara säga: Ja, det vore en god möjlighet. Hayeks uppgörelse med Franklin D Roosevelts berömda tal om människans friheter 1941 är ett spännande tema (jag har tagit upp det i min bok Tankens lätthet, tingens tyngd. Om frihet (2004; 35ff och passim).

Särskilt upprörd är Johansson över att jag i en tidigare upplaga av min politiska idéhistoria tog upp Margaret Thatchers inställning till skolaga. Men det var just då ett exempel som diskuterades mycket och som förtjänade en plats. Till nästa tryckning tog jag bort stycket, helt enkelt för att saken förlorat sin aktualitet.

I övrigt tillskriver Johansson mig diverse historiefilosofiska föreställningar som jag inte känner igen mig i. Men det är ett mindre problem.

Mer anmärkningsvärt är det att han påstår att den akademiska världen behållit min bok av slentrian, kort sagt av ren slöhet. Det är en enorm förolämpning, inte mot mig utan mot alla de ämnen som fortfarande väljer just min bok.