I närheten av byn Boğazköy, i det som idag är Turkiet, omkring tjugo mil öster om Ankara, har man hittat lertavlor med skrifter från Gilgamesh­eposet. Traditionen med texter om en man som hette Gilgamesh har sitt ursprung i Mesopotamien, det område som nu är Irak, men den spreds också hit, till den lilla byn, för här låg under bronsåldern huvudstaden i ett stort rike. Det intressanta med den Gilgameshtext som vi kan läsa på dessa lertavlor är att den är, hur ska vi säga – hemlös.

Den där skriften ligger mellan kulturer och civilisationer, utan att nödvändigtvis höra hemma i någon av dem. Och den väcker viktiga frågor. Är det möjligt att förstå andra tider? Hur kan vi tolka ett konstverk som inte verkar höra hemma någonstans, eller på alltför många ställen samtidigt?

Gilgamesheposet har många hört talas om, och ganska många läst. Det är kort, vackert och tankeväckande. Gilgamesh är en ung besvärlig man i staden Uruk. Han trakasserar folk omkring sig, och gudarna bedömer att de måste skaffa en lekkamrat åt honom för att han ska folka sig, som man säger i Blekinge, alltså att det ska ”bli folk” av honom. Denne lekkamrat, som heter Enkidu, är ett stort, vilt naturbarn, vän med djuren. Gudarna ordnar fram en prostituerad åt honom, han faller för civilisationens lockelser, han möter Gilgamesh, de brottas och blir vänner.

Gilgamesh och Enkidu ger sig iväg till bergen, slår ihjäl cederträdens väktare, monstret Humbaba, hugger ned cederträden och tar med sig virket. Enkidu dör och Gilgamesh är otröstlig. Han vill övervinna döden och reser till världens ände för att träffa den mesopotamiska mytens Noakgestalt, Utnapishtim. Han lyckas få tag på en ört som ska göra honom odödlig, men när han badar tar en orm växten, och Gilgamesh är tillbaka där han började. Som dödlig. På slutet möter Gilgamesh Enkidu igen, och denne berättar för honom om dödsriket.

”Nere i jorden, på den anatoliska vischan, låg vår Gilgamesh och väntade. Han har något att säga
oss. Något för­bryllande.”

Så känner vi historien. Gilgamesheposet har älskats av den värld som fick återupptäcka det efter 1849, när man hittade delar av det i en utgrävning i norra Irak. Verket handlar om mänsklig storhet och tvivel, vänskap och högmod, förtvivlan inför döden, om uppgivenheten och insikten om alltings ändlighet. Men redan det jag nyss sade om att Gilgamesh möter Enkidu ”på slutet igen” påminner oss om att alla konstverk har en historia.

Den mest kända och viktigaste version av Gilgamesh som vi känner till är den utgåva i tolv tavlor som gjordes av den lärde mannen Sîn-lēqi-unninni, som tänks ha levt någon gång under den senare fjärdedelen av 1000-talet före Kristus, men vars historiska existens är fullständigt omstridd. Den utgåvan – som man kallar den standardbabyloniska och som alltså är skriven på ett sedan länge utdött semitiskt språk – är emellertid inte ”originalet”. Mesopotamien behärskades framförallt av två folk, sumererna och babylonierna, först de ena och sedan de andra. Ursprunget till berättelsen är äldre, och sumeriskt. Sumererna var alltså det folk som först skapade civilisationen i Mesopotamien, och deras språk verkar inte vara besläktat med något annat känt tungomål. Och Gilgamesh själv kan ha varit en historisk gestalt och kung i Uruk under den förra delen eller mitten av 2000-talet före Kristus.

Det vi uppfattar som den kanoniska utgåvan av Gilgamesh är alltså mycket gammal, och ändå sen. Den är också omstridd. Den sista, tolfte tavlan, där Gilgamesh möter Enkidu ”igen”, tillhör rimligen en helt annan version av ­berättelsen, varför det inte rör sig om något ”igen” i samma berättelse, utan egentligen är en helt annan variant.

Och det har funnits oerhört många versioner, lager på lager i olika historiska epoker. Forskare hittar regelbundet nya fragment. Gilgamesh-”texten” är som ett levande väsen, som utvecklas, nu liksom då. Det finns till och med spekulationer om att det har funnits tidiga varianter som tydligt sympatiserade med monstret Humbaba, inte med hans banemän Gilgamesh och Enkidu. Alla som vill bilda sig bör läsa Gilgamesh. Alla som vill bilda sig bör också tänka på att den Gilgamesh vi har bara är ett ämbar ur en flod av texter om kungen i Uruk.

Tillbaka till den lilla byn i Turkiet, där man alltså hittade ett antal Gilgameshtexter. Här låg en gång Hattusa, huvudstad i hettiternas rike. Hettiterna var ett folk som under ett antal hundra år kontrollerade denna del av Anatolien. Det ledande skiktet ägnade stor energi åt att utmanövrera och lönnmörda varandra för att erövra kungatronen. De talade ett indoeuropeiskt språk och använde kilskrift, det mycket komplicerade skriftsystem som hade uppfunnits i Mesopotamien. När man efter förra sekelskiftet upptäckte Hattusa insåg man snabbt att detta måste vara hettiternas rike, och språkforskare, främst en begåvad tjeck vid namn Bedřich Hrozný, lyckades snart komma fram till att det rörde sig om ett indoeuropeiskt språk.

Vid bronsålderns utgång, under 1100-talet före Kristus, gick hettiternas rike under. Huvudstaden övergavs. Den lämnades åt vinden, det eviga dammet, jordhöjning och glömska. Kvar låg lertavlorna. Under tretusen år kunde ingen läsa dem, under nästan lika lång tid inte heller deras språk.

Nere i jorden, på den anatoliska vischan, låg vår Gilgamesh och väntade. Han har något att säga oss. Något förbryllande. De texter om Gilgamesh som hittades i hettiterrikets huvudstad är på flera olika språk. Och de skrifter som är på hettitiska rymmer en mycket intressant komplikation.

Gilgamesh trakasserar, som jag sade, till en början män och kvinnor i sin hemstad. Han är en ”profil”, som kvällspressen skulle säga, i staden Uruk. Och han utövar där rätten att ha sex med alla kvinnor i samband med deras bröllop, in­nan de får ha det med sina män. En sådan institution brukar kallas ius primae noctis eller droit de seigneur. Redan i en av de äldsta bevarade Gilgameshtexterna, som nu finns i Pennsylvania och är skriven på gammalbabyloniska, hör vi att Gilgamesh hade detta privilegium, liksom att det var ett gudomligt påbud. Det är mycket oklart om någon kung faktiskt hade sådana rättigheter bland sumererna eller babylonierna, men det är i alla händelser ett mytiskt och litterärt ”faktum”.

Den hettitiske författaren, eller skribenten eller vad vi ska säga, verkar intressant nog ha invändningar. I den hettitiska texten lägger han till en formulering om hur Gilgameshs könsmonopol utövas. Det är inte glasklart hur vi ska tolka orden, men en forskare gör gällande att det handlar om att hela affären döljs för de blivande brudgummarna. Texten är skadad och uttrycket dunkelt, men tolkningen är möjlig. I texten används orden appan arha, som betyder ”bakom”, ”efter” respektive ”bort”, vilket i så fall bör tolkas som att det sker bakom männens rygg, alltså ”fördolt” eller diskret. Och det skulle i sin tur innebära att författaren inte kan tänka sig att denna sorts sexuellt tvång skulle kunna utövas om det gjordes offentligt.

Man kan ju förstå vår hettitiske skrivkarl. Och till saken hör väl att redan i några av de äldsta bevarade texterna blir Enkidu upprörd när han hör talas om Gilgameshs krav på tillgång till alla brudar. En forskare säger att redan den gammalbabyloniska publiken troligen uppfattade det som en konstig sedvänja. Icke desto mindre är detta en av de iögonenfallande skillnader som denna text uppvisar gentemot de äldre mesopotamiska versionerna.

Ett litet inskott, bara, och tolkat på detta sätt är det en protest mot den texttradition som skrivaren arbetar med. En forskare talar om författarens ”okunnighet” om den mesopotamiska traditionen.

Så kan vi se på det. Men frågan blir vad detta innebär för hur vi ska tolka texten. Är detta en del av Gilgameshtraditionen, där dennes sexuella monopol på jungfrur helt enkelt hörde till? Ska det alltså läsas som en mesopotamisk text? Eller ska den läsas som en del av den hettitiska kulturen, som hade en strängare sexualmoral?

Problemet är att Gilgameshs ställning i hettiterriket är mycket oklar. Vissa menar att Gilgameshtraditionen bara hade importerats till Hattusa som en del i utbildningen av skrivare, och att det inte finns några tecken alls på att ”hettiten på gatan” kände till den litterära figuren från Uruk. Så är detta bara en skrivövning, en liten litterär blindtarm?

”Är det möjligt att förstå andra tider? Hur kan vi tolka ett konstverk som inte verkar höra hemma någonstans, eller på alltför många ställen samtidigt?”

Vi vet inte heller varifrån hettiterna fick den Gilgameshversion som de sedan ändrade. Vissa menar att de fick den direkt från Mesopotamien, skriven på gammalbabyloniska. Andra menar att den eller de som arbetade med texterna hade en version på hurritiska framför sig, muntlig eller skriftlig. Hurriterna var det folk som tidigare hade behärskat hettiterrikets område, och hettiterna tillägnade sig stora viktiga delar av deras kultur. En fransk kollega som kan hettitiska ordentligt och på riktigt upplyser mig om att vissa passager med stor sannolikhet kommer från en hurritisk förlaga eftersom satsbyggnaden är så avvikande och antyder att just en hurritisk formulering ligger bakom meningen. Så är detta en del av den mesopotamiska traditionen? Eller den hurritiska?

Och inte nog med det. Själva värderingen av den hettitiska Gilgameshtextens självständighet, ställning och värde är omstridd. Ett antal forskare har sagt att den bara är en ”parafras” eller ”ett blygsamt återberättande” av den mesopotamiska urberättelsen. Andra har sagt att den är ”en raffinerad kulturell och litterär operation” av kulturell appropriation, ett konstverk som står på egna ben – hettitiska sådana.

så var hör texten hemma? I den mesopotamiska litteraturen (och då både sumerernas och babyloniernas litteraturer, eller i olika grad?), eller i hettiternas, eller i hurriternas skriftvärld? Jag förstår att namnen på folken och språken kan göra läsaren snurrig. Och kanske frågar sig någon om det alls spelar någon roll var texten hör hemma. För att förstå något behöver vi känna till sammanhanget. Bara i ett sådant sammanhang – ett språk, en kultur, ett folk, i kommunikationen mellan olika folk – kan något ha en mening. Fast hur gör vi då med vår hettitiske Gilgamesh, som verkar befinna sig mellan sådana sammanhang?

Någon skulle kunna bli lite högtidlig och tala hymniskt om att all litteratur, och vi själva, alltid är hemlösa och i ”exil” eller något sådant. Eller att stor konst suveränt svävar ovanför sådant som platser och kulturer. Men vi kan bara tolka något på ett förnuftigt och rättvist sätt genom att förhålla det till ett sammanhang.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Och det måste finnas sammanhang som är irrelevanta. Läser vi en grekisk text och hittar ord som hopla (som betyder ”vapen”) eller heisan (”de kastade”) bör vi som svenskar helst inte tolka orden som det svenska ”hoppla” eller ”hejsan”. Om vi säger att vi inte bryr oss om det sammanhang som ett konstverk har uppstått i, att det inte spelar roll för vår tolkning, säger vi också att vi egentligen inte är intresserade av att tolka detta konstverk. Kanske söker vi i så fall bara bekräftelse på våra egna åsikter och nycker. Och det förefaller egocentriskt och otacksamt – mot historien och mot andra kulturer. En sorts kulturell funktionsvariation. Därför behöver vi förstå konstverkets sammanhang, sätta det i samband med vårt eget, låta dem mötas.

Allt detta borde vara självklart. Men det självklara blir till ett problem när vi möter en text som faktiskt samtidigt är historiskt viktig och hemlös. Den hettitiska Gilgameshtexten är viktig av en massa skäl. Den har inte bara hjälpt forskare att förstå äldre mesopotamiska versioner som inte finns bevarade. Den har dessutom givit oss inblick – en möjlig inblick, om tolkningen av hemlighållandet av Gilgameshs polyamorösa sexualitet är riktig – i en hel värld, så som den tar sig uttryck när en skrivare på 1300-talet före Kristus måste dikta om texten för att få ihop sin världsbild.

Och ändå finns det något besvärande obestämt i den där Gilgameshtexten, och i vår förståelse för den, och i själva utgångspunkten för att förstå den. Vi behöver känna till det kulturella sammanhanget, veta var konstverket hör hemma. Är det fortfarande en del av den sumeriska litteraturen? Den babyloniska? Den ­hettitiska? Den hurritiska? Det är mycket mer frestande att bestämma sig för att den är hettitisk eller mesopotamisk eftersom vi vet så lite om hurriterna och deras kultur, och förstår deras språk i så begränsad utsträckning – man söker hellre där det är ljust än där det är mörkt. Men framförallt så verkar det på något sätt obestämbart.

Vi vet inte ens om det bara är en liten slaggprodukt, ett slumpmässigt skrivprojekt utan något högre eller allvarligt syfte. Och kanske spelar det syftet inte så stor roll för om det ändå blir något högt och allvarligt. ”Om mässingen vaknar som trumpet så är det inte mässingens fel”, sade Arthur Rimbaud, och det hade han rätt i. Ibland kan något sofistikerat uppstå ur något enkelt utan att det var meningen. Som en liten skrivövning på en utbildningsanstalt.

Så vi vet inte. Det är inte bara så att vi inte känner till kontexten. Det verkar vara så att vår hettitiske Gilgamesh svävar där, flyter, mellan kulturer, civilisationer, sammanhang, utan någon självklar tillhörighet i någon av dem.

Jag är inte riktigt säker på vad konsekvenserna av detta är. Men är inte insikten om den hettitiske Gilgameshs hemlöshet lite besvärande, i förhållande till hur vi tänker oss att det går till när man tolkar ett konstverk? Och omvänt: Är det inte lite fascinerande att dessa lertavlor, som har räddats ur jorden ute i provinsen, både hör till ett visst historiskt ögonblick och samtidigt på ett oroande sätt flyter mellan epoker och kulturer?