Det sistnämnda förhållandet, att imperiet inrymde många nationallitteraturer, accentuerades i Sovjetunionens symbolpolitik, så i dess frimärksutgivning. Det finns en självkänsla i det brokiga bildgalleriet, en självkänsla som ger perspektiv på den stämning av att ha lidit förlust, nästan av att ha blivit amputerad, och av att vara kringränd som kan komma till uttryck i dagens Ryssland, en självkänsla som kontrasterar mot senare ressentiment.

Sovjetunionens frimärken lyfter fram estnisk, lettisk, litauisk, karelsk, ukrainsk, vitrysk, georgisk, grusisk, armenisk, ossetisk, azerbajdzjansk, uzbekisk, turkmenisk, tadzjikisk, kazakisk, tatarisk, kirgiszisk, dagestansk och annan litteratur. De starkaste författarnamnen förekommer på svärmar av frimärken, så georgiern Sjota Rustaveli (1172?–?1216), skapare av det georgiska nationaleposet Riddaren i tigerskrud, och ukrainaren Taras Sjevtjenko (1814?–?1861), en skildrare av kosackers levnadsideal och stäppbönders armod under främmande styre. Kort före sin ändalykt gav Sovjetunionen ut flera serier av frimärken över skilda, så att säga inhemska nationalepos, som det estniska Kalevipoeg, det armeniska Våghalsarna från Sassoun, det uzbekiska Alpamysh, det kazakiska Riddaren Koblandy och det kirgisiska Manas, vilket för övrigt har ett nästan ojämförligt stort omfång, mer än en halv miljon versrader.

Motiven och porträtten på de frimärken från Sovjetunionen som celebrerar skilda nationallitteraturer har föga förvånande ofta etniska eller kulturella markörer. Det kan gälla utseenden och klädedräkter. Brokighet och spännvidd ska ju illustreras, imperiet som en värld i sig, en värld rik och skiftande som ingen annanstans. Kring valet av framlyfta gestalter och verk går det annars att fundera åtskilligt. Redan omnämnandet av Taras Sjevtjenko antyder en problematik. En ukrainsk självständighetsivrare ter sig inte självklar som imperiellt festföremål.

I den manifesterade självkänslan finns kanske ett inslag av rädsla. Hur blidka folk som önskar stå på egna ben? Centralmakten i Sovjetunionen böjer sig stundom för periferins värderingar, bara för att i nästa ögonblick skapa motvikt. Förhållandet kan illustreras med ett exempel. Litauen representeras dels av nationalister eller patrioter som nationaleposskaparen Kristijonas Donelaitis (1714?–?1780) och folklivsskildraren Zemaite (1845?–?1921), dels av diktare med ett nära och vänskapligt förhållande till den centralmakt som i realiteten var en rysk ockupationsmakt: Salomeja Neris (1904?–?1945) och Petras Cvirka (1909?–?1947). Sida vid sida uppträder således å ena sidan nationellt identitetsstärkande, stora och beundrade skalder, gärna från äldre tid, och å andra sidan kommunistiska medlöpare.