Samtidigt som bokens fortsatta existens som fysiskt föremål tycks bli en allt öppnare fråga är det hundraårsjubileum för det verk som mer än något annat tänjt gränserna för hur mycket en bok kan breda ut sig i tiden och rummet, ett verk som samtidigt vältaligt hyllar och försvarar bokens materiella aspekt. År 1913 utkom den första volymen av På spaning efter den tid som flytt på det nystartade förlaget Grasset i Paris.

Då visste ingen, inte ens författaren, hur omfattande detta utgivningsäventyr till sist skulle bli. Marcel Proust (1871–1922) trodde hela tiden att han nästan var klar. År 1913 hade han arbetat medvetet på sin roman i fem år – omedvetet mycket längre, eftersom den färdiga romantexten innehåller betydligt äldre material – och de senaste tio månaderna hade han i sin jakt på förläggare blivit refuserad tre gånger, trots sitt erbjudande att stå för tryckkostnaderna själv. Proust hade nästan gett upp när han genom Léon Blums bror Renés förmedling fick kontakt med den unge förläggaren Bernard Grasset, som förklarade sig intresserad. Den 24 februari 2013 skickade Proust över en utskrift av första volymen till Grasset, som föreslog en lyxupplaga till priset av 10 francs.

Proust hade gett ut sin första bok, den lilla prosavolymen Les plaisirs et les jours (Nöjen och dagar), i lyxutförande och var livrädd för att än en gång bli sedd som en rik dilettant med litteraturen som exklusiv hobby. Han krävde att båda volymerna (han trodde ännu att det bara skulle bli två delar!) skulle kosta max 3,50. I gengäld gick han med på lägre royalty än vanligt. Man kom överens om att trycka tolv hundra exemplar, och den 11 mars betalade Proust 1 750 franc för tryckkostnaderna. Långt senare erkände Bernard Grasset att han skrev på kontraktet utan att överhuvudtaget ha läst boken. Proust läste korrektur under en intensiv tvåveckorsperiod i maj och gjorde så många tillägg att han fick betala 595 franc extra.

I november 1913 annonserades boken ut och recenserades, mestadels välvilligt men helt utan förståelse för verkets övergripande komposition. (Proust hade velat döpa delarna efter katedralens arkitektoniska beståndsdelar, men förläggaren inlade sitt veto.) Följande år avbröts utgivningen naturligtvis av första världskriget: när den återupptogs hade världen och litteraturen i viss mån hunnit ikapp Prousts vision, bokförlagen slogs om att få ge ut honom och han fann sig berömd. Under krigsåren hade verket också svällt i omfattning: trots att den arkitektoniska utformningen var klar från början – första och sista sidan skrevs i stort sett samtidigt, och han var hela tiden klar över hur varje tema skulle genomföras – tillät krigsårens inställda bokutgivning Proust att utöka verket med detaljer och essäistiska utvikningar. Först fjorton år senare, 1927, utkom sista volymen. Då hade författaren själv varit död i fem år redan.

Ironiskt och passande nog tog Prousts privata förhoppningar slut samtidigt som hans litterära infriades. I november 1913, samtidigt som romanen utkom av trycket, lämnade hans chaufför och älskare Alfred Agostinelli – förebilden till romanens Albertine – honom och flyttade till Rivieran för att utbilda sig till pilot. Proust, som var van vid att betala för Agostinellis umgänge på mer eller mindre omständliga sätt – alla som läst På spaning efter den tid som flytt känner igen köpslåendet mellan berättaren och Albertine, eller Swann och Odette – köpte ett flygplan för 23 000 franc till Agostinelli, men den 30 maj 1914 störtade denne utanför Nice och omkom.

Proust iscensatte en veritabel kampanj för att sprida sitt verk, med extremt detaljerade instruktioner om omslagspapperets färg och kvalitet lät han skicka ut det till alla läskunniga vänner med smickrande dedikationer. Temat för kampanjen var, lustigt nog, att skilja ut det litterära verket från hans person. Han var livrädd för att romanen skulle bli läst som hans egna privata minnen – ”berättaren, som säger jag men som inte är jag”, lyder hans standardformulering – och han kanske dessutom var rädd för att berörda parter skulle känna igen sig i de ibland mindre smickrande porträtten. Det var inte en memoarbok utan annan organisation än livets slumpartade, utan en formsträng katedral. Så här i efterhand kan man tycka att det var lite mycket begärt att samtiden skulle se katedralens form redan i första delen av ett verk som faktiskt, om man ska vara ärlig, växte som om dess skapare använt sagans trolldeg.

Till det som bokläsarna i november 1913 kunde tillgodogöra sig hörde, som sades inledningsvis, en ojämförlig hyllning till själva boken som föremål. När mamma i början läser högt för berättaren smälter den rödaktiga pärmen samman med innehållet på ett magiskt sätt: när vi läser, säger Proust, så läser vi inte en text utan en enskild bok, och i just detta exemplar lägger vi ner lika mycket som vi själva hämtar upp; vi kommer alltid efteråt att kunna återskapa oss själva sådana vi var vid läsögonblicket ifall vi senare i livet råkar slå upp samma bok igen.

Inte så tidigt som 1913 men tidigt ändå upptäckte Eyvind Johnson Prousts stora roman. Detta jubileumsår publicerar Magnus Bergh och Birgit Munkhammar (i Litteraturens arbetare. En vänbok till Per-Olof Mattsson) ett viktigt dokument i den svenska Proustreceptionens historia. Det är ett tidigare okänt brev från Johnson till Rudolf Värnlund från november 1926, där han ingående redogör för sina första intryck av den författare som skulle sätta så djupa spår i hans författarskap. Johnson har hunnit läsa cirka sex hundra sidor av den bok som han översätter ”På sökan efter den förlorade tiden” och som han utnämner till den ”mest tunglästa och svårlästa bok jag någonsin haft i händerna; men samtidigt den rikaste och djupaste”. Klarsynt karakteriserar Johnson, som senare närde vissa förhoppningar att översätta Proust tillsammans med Victor Vinde, verket som ”en studie i grått om drömmen”. Det skulle komma att dröja ytterligare 55 år innan hela På spaning efter den tid som flytt fanns på svenska.

Proust är epokgörande genom sin djupa förståelse för hur medskapande vi är i våra upplevelser – vi ser, med andra ord, det vi förväntar oss att se, det vi har lärt oss att se. Han visar att även den enkla processen att se och identifiera en annan människas ansikte egentligen är en intellektuell process, som bygger på den förkunskap man har om denna människa. På samma sätt, menar Proust, lämnar den kloke författaren i sina beskrivningar abstrakta mellanrum där läsarens medskapande kan träda i verkets tjänst: det vill säga den kloke författaren tvingar inte på verket sin egen personlighet. Därför finns det en poetisk rättvisa i att texten avancerat i samma takt som dess författare retirerat. Samma dag som På spaning efter den tid som flytt blev allmän egendom i juridisk mening såg i Frankrike inte mindre än tre lågprisutgåvor dagens ljus. Det skulle Proust själv nog ha glatt sig åt.