Bland de få som, vid sidan av Erich Auerbach och hans magistrala studie Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen (som den svenska titeln lyder), har lyckats med denna bedrift återfinns nestorn bland amerikanska kritiker, Harold Bloom. Hans 1994 utgivna The Western Canon (som också finns på svenska) väckte debatt om litterärt värde och tradition, och i böcker som Shakespeare. The Invention of the Human (1998), How to Read and Why(2000; på svenska nästa år) och Genius. A Mosaic ofOneHundredExemplaryCreativeMinds (2002) har han fortsatt att försvara den litteratur som kan göra anspråk på att vara av ett högre och bestående värde. The DaemonKnows. LiteraryGreatness and the American Sublime är hans senaste och av allt att döma sista bok om betydelsen av litterär storhet.

För sitt syfte har han valt ut tolv författare: Walt Whitman, Herman Melville, Ralph Waldo Emerson, Nathaniel Hawthorne, Emily Dickinson, Robert Frost, Henry James, Mark Twain, Wallace Stevens, William Faulkner, T S Eliot och Hart Crane. Författarna, och i stort sett också de verk som Bloom uppehåller sig vid, bildar en välkomponerad bukett vars sammansättning det är svårt att ha invändningar mot, även om man kan sakna författare som Toni Morrison och Thomas Pynchon, för att här nämna två levande författare.

Titel och undertitel sammanfattar konstellationen Författaren, Verket och Läsaren. Den daemon (inre röst) som det här är fråga om är den drivkraft som tar författaren i besittning och vars alstrande poetiska inspiration författaren, ibland omedvetet, måste ge efter för. Storhet handlar om de litterära kvaliteter som daemon ingjuter i verket, men hur detta går till ”vet bara demonen själv”. Det sublima, slutligen, skall förstås som en totalupplevelse av konstverket, vilken överväldigar läsaren. Bloom talar i detta sammanhang om sådana värdefulla litterära verk som ”sekulära heliga skrifter”.

Mer än några andra amerikanska författare inkarnerar Melville och Whitman litterär storhet för Bloom. Ingen annan roman, vare sig på amerikansk eller utländsk mark, har som Moby-Dick (1851) en så symboliskt övertygande gestaltning av människans hybris och metafysiska oro. I diktsamlingen Leavesof Grass (1855) – ett försök att ge amerikanerna en ny bibel – möts ”människomassorna”, och här omstöps hela tillvaron genom författarens visionära helhetssyn. Endast dessa två verk i den amerikanska litteraturen tål, hävdar Bloom, en jämförelse med den homeriska epiken.

Om Melville i prosans värld är en mystiker vars budskap vi fortfarande försöker uttyda, är Hawthorne en magiker vars konster vi beundrar. Den genomgång som Bloom gör av Den eldröda bokstaven och novellen Wakefield tillhör det bästa i boken och borde kunna locka många till läsning (eller omläsning). Wakefield är modern i sitt närmast kusligt asociala anslag. Berättelsen handlar om en man som lämnar sin familj, slår sig ned i ett närbeläget kvarter för att, efter 20 år, återvända hem. Varför han ger sig av och varför han återvänder får vi inte veta, inte heller vad som händer när han återser sin familj. Bloom, som genom årens lopp läst om berättelsen många gånger i hopp om att kunna avlocka den dess hemlighet, finner den desto märkligare då Hawthorne, såsom Bloom tolkar det biografiska materialet, levde i ett mycket lyckligt äktenskap, till skillnad från alla övriga författare i urvalet.

Den eldröda bokstaven, den första ”Stora amerikanska romanen”, handlar om det puritanska samhället på 1620-talet och om hur huvudpersonen, Hester Prynne, exkluderas och förnedras, när hon vägrar uppge vem som är far till hennes barn, men det samhälle som fördömer henne är, som Bloom skriver, ”obscent moraliserande” och felande. Blooms beskrivning av Hesters utstrålning och ”sexuella vitalitet” är övertygande. Hennes paradoxer och motsättningar till trots är hon för honom den ”renaste, skönaste och visaste”, hon är, kort sagt, det mest framstående kvinnoporträttet i den amerikanska litteraturen. I hennes nästan profetiska hållning kan hoppet om ett annorlunda förhållande mellan man och kvinna skönjas. Det är en självklarhet för Bloom att vi alla kan lära av henne och att den manlige läsaren ”blir förälskad i henne”. Hennes självständiga liv tvingar, enligt Bloom, Hawthorne att motvilligt skriva en viss typ av roman som passar just hennes vilja.

Man kan hålla med Bloom när han påstår att Hesters enda konkurrent i den amerikanska litteraturen är Isabel Archer i Henry James Porträtt av en dam. James prioritering av form över innehåll och hans tilltro till det intellektuella på bekostnad av känslor förhindrar dock en verklig närhet till gestalterna, och hans berättelser når inte upp till samma nivåer som det bästa av Dickens, Balzac eller Tolstoj – även i detta kan man ge Bloom rätt.

Från svensk horisont kan det kanske förvåna att Huckleberry Finns äventyr har en så stark, om än omstridd, ställning i den amerikanska kanon. Romanen kan visserligen betraktas som en äventyrsberättelse skriven för unga läsare, men för en mognare publik handlar den om utanförskap och sökande efter frihet som går bortom frågan om sydstatsslaveriet ty, som Toni Morrison har poängterat, förhållandet mellan Huck och slaven Jim kan inte ha en fortsättning bortom samvaron på flotten nedför Mississippifloden.

Många vänner och diskussionspartner är nu döda och saknade av Bloom, som vid 84 års ålder ”undervisar, läser och skriver mot klockan”. Guidningen genom den amerikanska litteraturens landskap kantas av omnämnanden av tidigare kritikerkolleger som inte längre kan följa med på resan. The DaemonKnows är ett bokslut och dess viktigaste undertext är en meditation över temat Ars longa, vita brevis. Hos Bloom, som hos alla angelägna kritiker, leder därutöver estetiska observationer över till etiska reflektioner, därför att, som han skriver apropå en dikt av Frost, skönlitteratur betyder något om vi som människor betyder något. Upptäckten av estetisk storhet liknar han vid att bli förälskad, då, för ett tag, ”alla perspektiv skiftar”.

Att umgås med litteratur innebär att ständigt läsa om den på nytt för att finna samma eller nya upplevelser eller, till och med, samma besvikelser. Bloom erkänner att han även efter upprepade försök finner Melvilles egensinniga men ofullgångna roman Pierre oläsbar. Att tränga genom det motstånd som Dickinsons poetiska produktion erbjuder är givande som hos få andra poeter, men det är en njutning som är ansträngande och att undervisa om ”den främsta kvinnliga poeten i den västerländska traditionen” ger även efter 60 år Bloom huvudvärk. Sina tidigare invändningar mot T S Eliot är han dock beredd att nu revidera. Dennes fördomar, negativa kvinnosyn och antisemitism får, menar han, ses i det försonande ljuset från Det öde landet och Fyra kvartetter. Trots detta noterar Bloom att vi inte bara läser som esteter, även om vi borde läsa så, utan även som ansvariga individer och givet ett sådant kriterium förblir Eliot, trots allt, oacceptabel.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Bloom använder genomgående mer eller mindre långa citat för att låta texterna själva komma till tals. I avsnitten om poesi fångar citaten dikternas skönhet och pregnans – och sammantaget formar de sig till en liten amerikansk diktantologi – under det att kommentarerna här inte alltid förmår att sätta in dem i en förklarande kontext. Bäst fungerar denna teknik med några av Stevens mest centrala dikter, under det att Bloom i avsnittet om Frost i stort sett uppehåller sig vid samma dikter som Tim Kendalls i studien The Art of Robert Frost (2012) – som Bloom också refererar till – men han saknar Kendalls förmåga till klar översikt. Citaten ur romaner, noveller och essäer däremot verkar inte nödvändiga för Blooms nästan alltid tankeväckande kommentarer till författarnas prosakonst.

Trogen sin ansats från tidigare studier bygger Bloom sina läsningar på ett intrikat system av mer eller mindre tydliga kopplingar mellan författare. I denna inte så sällan tumultartade intertextualitet relaterar författarna till varandra i termer av litterära storheter, som om de befann sig i ett koordinatsystem med Shakespeare som den yttersta referenspunkten, ty ”det finns bara en Gud och hans namn är Shakespeare”. Om alla författare refererar till Shakespeare, kan deras inbördes hierarki bestämmas. Denna metod tillämpas också mellan fiktiva gestalter även om relationerna inte alltid är uppenbara, eftersom de litterära gestalternas namn kan vara bärare av så många betydelser, som när Bloom om Hester Prynne och Isabel Archer menar att de är ”döttrar” till Emerson (samtidigt som Isabel är ”dotter” till Hester).

Till vad tjänar en bok som The DaemonKnows? Enligt Birgitta Trotzig har kritikern ”en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv: att genom att visa exempel på en reaktion, exempel på ett personligt förhållande till ett konstverk bana väg för andra reaktioner, lika personliga.” När Bloom förlitar sig på citat eller relationsbestämningar, fjärmar han sig från detta ideal, det räcker helt enkelt inte med att säga att en text är stor litteratur, konstaterandet måste peka fram mot ett engagemang som skulle kunna bli läsarens eget. I de avsnitt, däremot, där han ger oss personligt färgade glimtar av litteraturens betydelse närmar han sig Trotzigs beskrivning. Men, det skall avslutningsvis sägas, läsupplevelsen av The DaemonKnowsförhöjs avsevärt om läsaren åtminstone har viss kännedom om de verk som Bloom behandlar. Först då kan han eller hon gå i närkamp med honom och först då går det att ta ställning till inte bara varför och hur vi skall läsa utan även vad.