Den 6 november 2012 – årsdagen för slaget vid Lützen – skickade Svenska Dagbladets nye kulturchef, Martin Jönsson, och dess nya litteraturredaktör, Lina Kalmteg, ett brev till mig och ett flertal andra kulturskribenter i tidningen, häribland några av de mest kända och väletablerade. Vi underrättades där om att vi inte längre var välkomna att skriva litteraturkritik i tidningen, eftersom nya tider stundade och antalet frilansande kulturskribenter var för stort. Kulturredaktionen önskade sig ”en mindre grupp, som vi kommer att arbeta med, för en delvis annorlunda litteraturbevakning”.

Vad som hänt var att tidningsledningen av besparingsskäl beslutat minska budgeten för bokrecensioner och inrikta kultursidorna tydligare mot så kallad ”livsstil”, mediefrågor och mer lättviktigt gods. I konsekvens härmed vill man dra ner på recenserandet av akademisk facklitteratur, klassikerutgåvor och mer krävande skönlitteratur för att istället koncentrera sig på det mer lättillgängliga och populära. Fastän andra skäl anges är det främst därför man vill bli av med flertalet tunga kritiker och akademiker som annars befaras kunna protestera. Istället vill man satsa på yngre, mer journalistiska och lättmanövrerade förmågor som kan pressas att lojalt acceptera nyordningen. Brevets båda undertecknare hör själva till den kategorin.

Avskedandet av Svenska Dagbladets kulturskribenter är inte unikt utan en typisk följd av den internationella tidningskrisen. För att klara sig i konkurrens med internet och andra elektroniska medier anser sig tidningsledare tvungna – fast knappast med rätta – att dra ned på de intellektuella ambitionerna för att satsa på en bredare publik. Detta medför att krävande kulturskribenter sparkas eller marginaliseras och ersätts av reportrar som förväntas ”journalistisera” eller rentav ”metrofiera” kulturmaterialet till livsstilsreportage och annan snabbmat som lätt kan konsumeras på tunnelbanan eller i bussen. Det som nu sker i Svenska Dagbladet har länge varit på gång i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och tidningar världen över.

Samtidigt kan det inträffade tolkas som slutfasen i en lång klasskamp mellan två olika kategorier av medarbetare i dagspressen. Den ena består av journalistutbildade reportrar med förankring i medievärldens nyhets- och feature-redaktioner – traditionellt en ”underklass” som nu har tagit makten över kultursidorna. Den andra kategorin består av kulturskribenter med förankring i universitetsvärlden och/eller den litterära parnassen – traditionellt en ”överklass” som dock nu är på väg att motas bort från dagspressen.

När jag som ung litteraturforskare i slutet av 1950-talet började skriva tidningsartiklar, var det ännu självklart att inte bara kulturchefer utan också chefredaktörer borde ha starka akademiska meriter. Professor Tingsten regerade på Dagens Nyheter, professor Böök var Svenska Dagbladets mest berömde kulturskribent, och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning dominerades av akademiker som upprätthöll folkbildartraditionen från sin legendariske chefredaktör, professor Torgny Segerstedt. Till och med en kvällstidning som Expressen hade i början en licentiat i klassiska språk, Ivar Harrie, som chefredaktör. Också Sveriges Radio och Sveriges Television leddes i stor utsträckning av folkbildande professorer, docenter och licentiater i humanistiska ämnen.

Gradvis men ganska långsamt förändrades det mönstret under 1960- och 70-talen. Journalisterna fick mer att säga till om i pressen och i andra medier, men de främsta chefsposterna i kvalitetstidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet förbehölls ännu intellektuella akademiker. Tingstens efterträdare, Olof Lagercrantz, var själv filosofie doktor, känd författare och litteraturforskare, om än en utpräglat antiakademisk sådan. Under den vänsterradikala strömkantringens tid på 1970-talet rensade han med liv och lust ut borgerliga akademiker från DN:s kultursida. Dock ersatte han dem inte med journalister utan med vänstersinnade författare och kritiker från den icke-akademiska kulturvärlden – skribenter som också de i regel var akademiskt meriterade, hade skrivit flera böcker, var väl etablerade i offentligheten och minst lika intellektuellt exklusiva som sina utrensade föregångare. Lagercrantz efterträdare som chefredaktör med ansvar för kulturen blev Per Wästberg, känd romanförfattare, debattör och sedermera ledamot av Svenska Akademien.

Först på 1980-talet inleddes en försiktig journalistifiering av dagspressens kulturmaterial under ledning av chefredaktörer som Arne Ruth på Dagens Nyheter och Bertil Torekull på Svenska Dagbladet – båda hade, typiskt nog, sina rötter i journalistiken men hade samtidigt respekt för skribenter från universiteten och akademierna. Mot slutet av 1990-talet slogs kulturen samman med nöjesjournalistiken i båda tidningarna, varvid också ett antal reportrar överfördes från allmänna reportaget till den numera sammanslagna Kultur & Nöje-bilagan. Förändringen motiverades delvis med ekonomiska argument men också med folkbildarargument, och de intellektuella ambitionerna sänktes inte. Den publik man vände sig till var fortfarande det bildade borgerskapet, och det var ännu inte tal om att skära ner kulturmaterialet eller ersätta det med livsstilsreportage eller krönikor om mediefrågor.

Den verkliga nedgången för kultursidorna började först på allvar kring millennieskiftet men genomdrevs då efter ungefär samma mönster i alla de stora dagstidningarna, sedan allt fler tidningsläsare slutat prenumerera på papperstidningar och övergått till att istället läsa dem gratis i elektroniska versioner på nätet. Svenska Dagbladets kultursidor klarade sig länge bäst, trots tidningens dåliga ekonomi, huvudsakligen tack vare trofasta kulturmedarbetare och dito läsare ur det äldre bildade borgerskapet. Men snart krävde tidningens nya ägare, Schibsted, drastiska nedskärningar och en rejäl omläggning av kursen. De utpräglat intellektuella cheferna Mats Svegfors och Peter Luthersson avgick och ersattes av mer kommersiellt inriktade chefer från journalistsidan. Flera av de bästa kulturmedarbetarna – inklusive flera kunniga kulturreportrar – försvann redan då, och sedan har det gått raskt utför. Kulturbilagan har alltmer kommit att likna traditionella damtidningar med texter om mode, filmstjärnor och liknande.

Så länge den ambitiöse Kaj Schueler ännu fanns kvar som litteraturredaktör och senare kulturchef på SvD kunde man ändå räkna med fortsatt hög standard på bokrecensioner och artiklar, numera ofta skrivna av unga och begåvade men grovt underbetalda frilansar utan fasta inkomster. Under 2012 har Schueler dock lämnat tidningen, liksom ett stort antal andra fast anställda, och efterträtts av den smarte men hänsynslöse och på kulturområdet föga meriterade redaktionschefen Martin Jönsson. Knappt hade han sett Schueler lämna tidningshuset förrän han avskedade de gamla kulturskribenterna och genomdrev, i samförstånd med Kalmteg och tidningsledningen, en mer ”journalistisk” nyordning av samma typ som tidigare införts på Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten.

Vilka följder kommer då detta att få för tidningens prenumeranter? Eftersom unga och hungriga frilansar är billiga i drift, är det kanske på kort sikt möjligt att spara en del pengar och möjligen vinna en och annan ny läsare ur den yngre generation som man hoppas skall uppskatta tidningens nya och mer livsstilsinriktade linje med större tonvikt på mode, inredning, resor, underhållning och bästsäljare. Men samtidigt är det risk för att det bildade borgerskap, som hittills varit trofasta läsare, nu kommer att säga upp prenumerationen. Sannolikheten är också stor för att flertalet yngre läsare av det livsstilsinriktade slaget i fortsättningen kommer att strunta helt i papperstidningar och istället hämta sin information från internet och andra elektroniska medier. Den utvecklingen är redan långt gången. Kräsna akademiska läsare kommer å andra sidan att söka sig till intellektuella tidskrifter.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Starka kulturskribenter med gott renommé kommer också med stor sannolikhet att klara sig bra i framtiden, även om dagstidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet inte längre har råd att betala dem vad deras texter är värda. Redan nu har flera av dem upprättat egna hemsidor på internet och bloggar med vars hjälp de kan nå ut till läsarna. Sannolikt kan de också i det långa loppet räkna med hyggliga inkomster både från akademier, kulturstiftelser och den intellektuellt ambitiösa delen av bokmarknaden.

Dagstidningsjournalisternas nyvunna triumf över kultursidorna kommer nog därför att visa sig vara en pyrrhusseger. Antagligen är det just bland dem, och bland yngre frilansar, som arbetslösheten kommer att breda ut sig mest, inte bland kvalificerade litteraturkritiker eller andra skribenter med det som i kulturvärlden gäller som ”starka varumärken”.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap och var kulturchef på Svenska Dagbladet 1991–93.