År 2010 klev den före detta lobbyisten Jack Abramoff åter ut som en fri man från den öppna anstalt där han sedan 2008 ägnat sig åt att baka kosherpizza. År 2006 dömdes Abramoff, ”Mannen som köpte Washington”, till sex års fängelse för bland annat mut- och skattebrott. Skandalen hade förgreningar in i Bushadministrationen och kongressen. Flera republikanska politiker använde hans tjänster för att finansiera sina individuella valkampanjer. I gengäld utlovades bidragsgivarna att deras särintressen skulle behandlas väl. Skatteutdrag visar att Abramoff under en fyraårsperiod drog in 40 miljoner dollar från sina klienter. Lobbyister – eller bedragare – som Jack Abramoff kastar en lång skugga över allt det vardagliga och fullt lagliga påverkansarbete som faller under begreppet lobbying.

I Sverige får vi med jämna mellanrum en debatt om behovet av reglering av lobbying eftersom lobbyisterna blir allt fler och att politiker byter sida till pr-branschen.

Det finns en kärna av intressanta och relevanta frågor som förtjänar att diskuteras mitt i all svartmålning av branschen. Självfallet är inte lobbying oproblematiskt (vad är?). Men för att debatten ska landa i rätt slutsatser bör vi dock diskutera rätt saker.

Mycket av dagens lobbying består av konsekvensanalyser av politiska förslag. Riksdag och regering driver det regulatoriska och lagstiftande arbetet medan näringsliv och andra intressen reagerar på förslagen som kommer ut ur det politiska systemet. Min erfarenhet är att många tjänstemän och företroendevalda är tacksamma för att de aktörer som kommer att påverkas av en ny reglering försöker beskriva tänkbara konsekvenser redan på förslagsstadiet. I en alltmer komplex värld blir dialogen med omvärlden allt viktigare för beslutens kvalitet. Vilka synpunkter tjänstemännen och beslutsfattarna till sist väljer att beakta ligger faktiskt bortom lobbyistens kontroll.

Men, kan någon invända, problemet är ju när lobbyister sätter agendan. Det är väl ändå förkastligt?

I eu finns det tusentals lobbyister. En av de mest kända grupperingarna är ERT – European Roundtable of Industrialists. ERT bildades i början av 1980-talet som en reaktion på Europas stagnation, eurosclerosis. Deras lobbying anses bidragit till ett antal stora europeiska infrastrukturprojekt och även sått fröet till vitboken för den inre marknaden. Är deras inflytande på europeisk politik bra eller dåligt? Svaret beror antagligen på vilken politisk åskådning man bekänner sig till.

En annan aspekt av lobbyingen handlar om ”hemlighetsmakeriet” kring lobbyfirmor och deras kunder. Frågan om öppenhet är viktig, men ligger inte sökarljuset på fel ställe? Det naturliga vore att ha offentlighet kring mötet med offentliga företrädare. Till exempel så måste alla besökare i riksdagen registrera sig med ID-handling i vakten. Registret är offentligt och kan publiceras. Detta har dock riksdagens två största partier försökt ändra med hänvisning till att vissa besök är känsliga och kan medföra säkerhetsrisker för besökarna. Så vilken lobbying ska vara offentlig och vilken ska vara sluten? Ska den kurdiska aktionsgruppen vara hemligstämplad medan det privata medieföretagets besök vara offentligt?

De system som bygger på lobbyistregister, bland andra i EU-parlamentet och kongressen i Washington, har alla sina brister. EU:s system anses vara för mjukt, bygger på självreglering och sanktioner saknas om man inte följer regelverket. I andra änden finns det amerikanska systemet som har väldigt tydliga krav på registrering av alla aspekter av lobbying: vilka kunder lobbyisten företräder, hur stor budget de har för uppdraget, vilka man träffar. All information är offentlig och brott mot reglerna är straffbara. Trots detta sker övertramp, som i hög grad hänger samman med det amerikanska systemets karaktär –?varje politiker måste finansiera sin egen valkampanj.

Det är också naivt att tro att inte starka särintressen finns på insidan av riksdagens väggar. Till exempel så har decennier av facklig-politisk samverkan inneburit att det av tradition finns en stark facklig representation i socialdemokratins riksdagsgrupp, liksom i partiledning och i statsrådskretsen vid en socialdemokratisk regering. Är fackens oproportionerligt stora inflytande ett mindre problem än att vissa intressegrupper har råd att hålla sig med konsulter som försöker påverka lagar och regler?

Innan Sverige gick från ett korporativistiskt system till mer av en öppen intressekamp på maktens olika arenor var lobbying förbehållen de välorganiserade särintressena: fack, arbetsgivare, bönder och ett fåtal andra idébaserade rörelser med stark representation i riksdagen, som nykterhetsrörelsen och kyrkan. Korporativismen var en viktig del av den svenska modellen under efterkrigstiden – men ledde till ett instängt samhällsklimat och i kombination med socialdemokratins långa maktinnehav kantrade även ämbetsmannakulturen. De krafter som borde stått för opposition mot den stagnerande utvecklingen var delvis delaktiga i beslutsfattandet. I början av 1990-talet tågade SAF ensidigt ut ur den korporativa modellen. Med modellens sammanbrott etablerades en sundare princip kring debatt och påverkan, med – faktiskt – större öppenhet och debatt som följd.

Sedan finns frågan om ledande politiker borde ha en karenstid mellan sina uppdrag och en ny tillvaro som lobbyist. De flesta artiklar som skildrar lobbying beskriver politikens ebb, när politiker söker sig bort från maktens korridorer till privat verksamhet. Mindre problematiserat är läget vid flod, när nya regeringar tillträder. Varifrån flödar ledamöter och tjänstemän in? Svaret är att de i hög grad kommer från starka intresseorganisationer och företag: fack, arbetsgivarorganisationer, banker, energiföretag. Är inte det ett lika stort, eller kanske större problem, att särintressenas bästa tjänstemän kliver rakt in i den lagstiftande maktens korridorer? Eller är det rent av bra – att de som tillträder behärskar materian?

Det är också svårt att bedöma vad som är en rimlig karantän, och vad den ska avse. Ska en statssekreterare som får gå på dagen när ministern sparkas eller avgår ha näringsförbud inom sina kompetensområden i ett år? Och vad ska karantänen avse för typ av tjänster? Bara anställning på pr-byrå, eller också om man blir lobbyist på en biståndsorganisation?

En sista kritik är att lobbying innebär att pengar tar över det demokratiska inflytandet. I lobbyingens värld är det dock långt ifrån säkert att stora ekonomiska resurser ger resultat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sveriges mest imponerande lobbyarbete de senaste decennierna är den lilla ideella organisationen som lyckades ändra den svenska grundlagen 2011. Med små resurser men stor uthållighet bidrog Ecpat, (End Child Prostitution and Pornography and Trafficking) till att Sverige inte bara skärpte lagen om barnpornografibrott, utan faktiskt genomförde ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Exemplet illustrerar egentligen bara att de mest framgångsrika lobbyisterna är de som har ett stort (verkligt eller uppfattat) samhällsproblem i sikte, medierna med på vagnen och arbetar med stor uthållighet för att vinna både opinion och beslutsfattande.

Och det är väl så demokrati ska fungera?

Gunnar Sonesson är grundare och partner i Diplomat Communications, med en bakgrund i Folkpartiet och på SAF.