Varför utvecklades Finland till en egen nation? Frågan är relevantare än man kunde tro. När det svenska riket tog form på 1100- och 1200-talen var sydvästra Finland redan en del av detta. Så fortsatte det i över sex sekler, vilket gjorde att landets kultur och samhällssystem i allt väsentligt formades i samma riktning som i rikets övriga delar.

Över 85 procent av befolkningen i Finland talade i slutet av landets svenska tid alltjämt finska. Men eftersom de utgjorde endast en femtedel av hela rikets folkmängd och levde utspridda över dess nordöstra regioner bildade de ingen egen gemenskap, även om äldre finsknationalistisk historieskrivning gärna beskriver saken så. Precis som i andra delar av det svenska riket var det inte språket utan lojalitet gentemot kyrka och regent som var den förenande länken. Eller tror någon att de svenskspråkiga tornedalingarna under den svenska tiden kände större gemenskap med smålänningar än med sina finskspråkiga grannar?

Så kunde det ha fortsatt om inte Rysslands expansion västerut hade börjat ändra på Östersjöregionens geopolitiska dynamik. En avgörande vändpunkt var S:t Petersburgs grundande 1703. Varje gång krig utbröt mellan Sverige och Ryssland utkämpades en stor del av bataljerna i Finland. Under första hälften av 1700-talet drabbades Finland av två ryska ockupationer, som vardera gången utmynnade i att gränsen försköts västerut.

För att stoppa denna reträtt inleddes 1748 byggnationen av svenska rikets genom tiderna största sjöfortifikation, Sveaborg, utanför den då ännu lilla hamnstaden Helsingfors. Det skedde med stöd av franska subsidier men räckte inte för att uppdämma Rysslands expansion och växande behov att skydda S:t Petersburg, vars befolkning på blott hundra år hade vuxit till 220 000 personer och låg bara några hundra kilometer från den svenska östgränsen i Finland.

Under Napoleonkrigen ockuperade Ryssland för tredje gången Finland för att tvinga Sverige med i en handelsblockad mot Storbritannien. I september 1809 slöt länderna en fred i vilken de svenska länen öster om Östersjön, det vill säga det nuvarande Finland, anslöts till det ryska imperiet som autonomt storfurstendöme.

Finland fick behålla sina svenska lagar och sin lutherska tro. Ändå antog de flesta att landet i längden skulle förryskas. Inte minst eftersom Ryssland under första hälften 1800-talet var den dominerande stormakten i det kontinentala Europa och vars imperium började sträcka sig även allt längre in i Asien.

Dessutom öppnade anslutningen till Ryssland strålande karriärer och lukrativa marknader för driftiga finländare. De återkommande svensk-ryska krigen i Finland tog också slut. Till förnöjsamheten bidrog även att storfurstendömets nya huvudstad Helsingfors omvandlades till en arkitektonisk miniatyr av S:t Petersburg som en manifestation över det ryska väldets kraft och beständighet.

Samtidigt skedde något som de ryska kejsarna inte hade räknat med. Finlands då ännu helt svenskspråkiga samhällselit undvek nogsamt separatistiska meningsyttringar men började medvetet konstruera en nationell identitet kring tanken om att Finland på grund av sin administrativa autonomi och sitt finska folk var en egen stat och nation. Här hade man stor nytta av sitt svenska kulturarv, som gjorde det lätt att ta intryck från Sverige och förutsatte att ”land skall med lag byggas”.

Efter Rysslands förlust i Krimkriget gick kejsaren 1863 med på att Finlands ståndslantdag fick börja sammanträda regelbundet och stifta lagar, vilket ytterligare utvecklade storfurstendömet i annan riktning än det övriga imperiet. Skiftet från en svensk- till en övervägande finskspråkig offentlighet drevs således igenom på laglig väg och med bred uppbackning i civilsamhället. En språkstrid blossade upp, som tynade bort först under andra världskriget, men den rubbade inte övertygelsen om Finland var en nation med egen konstitution.

Detta framgick med önskvärd tydlighet när de ryska myndigheterna på 1890-talet gick in för att binda Finland starkare till imperiet. En bred nationell front uppstod mot förryskningsåtgärderna och efter att Ryssland hade förlorat i kriget mot Japan gick den ryske kejsaren 1906 med på att Finland fick en demokratiskt vald lantdag.

Även om förryskningsåtgärderna snart vidtog på nytt var de sista decennierna som ett ryskt storfurstendöme på många andra sätt framgångsrika för Finland. Ekonomin och samhället utvecklades gynnsamt tack vare de förbättrade kommunikationerna och den gryende industrialiseringen, som gav ytterligare näring åt finländska krav på politiska och nationella rättigheter. Det var ingen slump att många av Finlands genom tiderna mest glänsande bildkonstnärer och kompositörer just då stod på toppen av sin kreativitet.

Vid första världskrigets utbrott hade Finland administrativt sett fått statliga former och var i kulturell bemärkelse redan en självmedveten nation. Men ekonomiskt och militärt var landet fortfarande starkt bundet till Ryssland. Fram till hösten 1916 tydde inget på att banden till imperiet höll på att luckrats upp. Fronten gick långt söder om Finska viken och finländarna hade på grund av sin separatistiska hållning och opålitlighet befriats från värnplikt. Finlands ekonomi gynnades i realiteten av kriget. Västmarknaderna var blockerade och allt som landets industri och lantbruk förmådde producera gick åt på den ryska marknaden.

”Finland fick behålla sina svenska lagar och sin lutherska tro. Ändå antog de flesta att landet i längden skulle förryskas.”

Vårvintern 1917 ledde den tilltagande livsmedelsbristen och krigströttheten till att en revolution bröt ut på den ryska hemmafronten. Kejsarväldet föll och makten togs över av en tillfällig regering, som lättade på censuren och tillät politisk verksamhet överallt i imperiet. Finland fick nu helt andra möjligheter att driva sina nationella intressen och efter att bolsjevikerna gripit makten i Petrograd förklarade landet sig självständigt den 6 december 1917.

Men därmed var bekymren långtifrån över. Maktvakuumet och kaoset i Ryssland spred sig även till Finland och gav upphov till vita och röda ordningsgarden som i januari 1918 drabbade samman efter att en revolutionär falang av finländska socialdemokrater på uppmaning av de ryska bolsjevikerna gripit makten i södra Finland. 2000-talets finländare beskriver denna konflikt vanligtvis som ett inbördeskrig trots att allting i hög grad styrdes och avgjordes av utländska makter.

De vita skyddskårerna fick vapen och militärt flankstöd från Tyskland, de röda beväpnades i sin tur av bolsjevikregeringen i Petrograd samt av kvarblivna ryska trupper i Finland. Både tyskarna och bolsjevikerna ville få kontroll över Finland. I början av mars 1918 tvingade Tyskland bolsjevikregeringen till en fred i Brest-Litovsk, där man enades om att de ryska trupperna i Finland skulle lämna landet. En månad senare landsteg en tysk division i sydvästra Finland och avgjorde kriget i de vita styrkornas favör.

Under det följande halvåret fungerade Finland i praktiken som en tysk vasallstat och hann till och med att välja en tysk prins till sin monark. Det vita Finlands politiska ledning såg kopplingen till Tyskland som den enda chansen att undvika att återigen uppslukas av Ryssland. Men precis som under de tidigare dramatiska skedena av Finlands självständighetsprocess sveptes alla dessa kalkyler snart åt sidan när världskriget tog slut.

Efter Tysklands kapitulation i november 1918 fick man lov att snabbt byta spår för att landets självständighet skulle accepteras av segrarmakterna. Fyra månader senare arrangerades demokratiska parlamentsval. Socialdemokraterna blev återigen landets största parti och drev tillsammans med liberala krafter igenom en republikansk regeringsform som stadfästes i juli 1919 och var i kraft ända fram till våren 2000, då den ersattes av en ny grundlag i vilken står inskrivet att finska och svenska är landets två nationalspråk.

Förbittringen mellan de forna kontrahenterna i 1918 års krig kastade en lång skugga över den nyblivna republiken. Inte minst som upprorsmakarna straffades hårt och utsattes för summariska rättegångar, arkebuseringar och usla fångläger. Därtill fortsatte de vita skyddskårerna fram till andra världskriget som ett hemvärn, vilket på vänsterhåll inte utan anledning uppfattades som en utomparlamentarisk påtryckningsgrupp. Men faktum är att Finlands utveckling i de flesta avseenden ändå blev mer lyckosam än i alla de andra randstater som uppstod ur ruinerna av de fyra imperier som gick under i första världskriget.

Redan senhösten 1918 verkställdes flera viktiga samhällsreformer som dämpade de politiska motsättningarna och med tiden fick en socialt utjämnande effekt. De viktigaste av dem hade beretts redan innan konflikten bröt ut: lagen om åtta timmars arbetsdag, demokratiska kommunalval och torparnas rätt att mot ett skäligt pris inlösa sina arrendemarker. I mitten av 1920-talet började man skönja en försoning i det politiska klimatet och allmän acceptans av demokratins spelregler.

Socialdemokraterna tog tydligt avstånd från kommunisternas revolutionära socialism och lyckades tillsammans med de politiska mittenpartierna i början av 1930-talet avvärja den högerpopulistiska Lapporörelsens försök att inskränka på demokratin. En nyckelroll i denna kamp spelade också det liberala Framstegspartiet, ur vars led steg många av landets ledande politiker och ämbetsmän. Våren 1937 följde Finland de skandinaviska ländernas exempel och fick sin första blocköverskridande majoritetsregering.

I slutet av 1930-talet var Finland den enda nya randstaten som hade lyckats bibehålla sin parlamentariska demokrati. Ett skäl därtill var utan tvekan att landets gynnsamma ekonomiska tillväxt. Men minst lika viktigt var att rättsstaten höll för både det vänster- och högerradikala trycket och stärkte medborgarnas tillit till statsmaktens förmåga att leverera välfärd och säkerhet.

Det sistnämnda behovet förblev akut genom hela mellankrigstiden på grund av den misstänksamhet som rådde mellan Finland och Sovjetunionen, trots att länderna hösten 1920 hade slutit ett fredsavtal och Finland i likhet med de skandinaviska länderna försökte bedriva en strikt neutralitetspolitik. Moskva stödde finländska kommunisters underjordiska agitation samtidigt som ultranationalistiska äktfinnar talade öppet om att man eftersträvade en anslutning av Fjärr-Karelen till Finland.

Hösten 1939 var det återigen grannskapet med Ryssland och närhet till miljonstaden vid Nevafloden mynning som ledde till att Finland blev indraget i andra världskriget. Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen till västmakternas förvåning en nonaggressionspakt, i vars hemliga tilläggsprotokoll de enades om att dela upp östra Europa i var sin intressesfär. Finland, de baltiska länderna och östra Polen föll inom den sovjetiska sfären och en vecka senare tågade Tyskland in i Polen.

I motsats till de baltiska länderna vägrade Finland att gå med på Sovjetunionens krav på gränsjusteringar och inrättandet av en militärbas på dess territorium. Hade den finska regering gjort det kunde det 105 dagar långa vinterkriget 1939–1940 ha undvikits, men då skulle Finland ha gått samma grymma öde till mötes som balterna, polackerna och resten av östra Europa. Finland förlorade kriget och tvingades till de av Sovjetunionen krävda eftergifterna men lyckades osannolikt nog avvärja en invasion. Det är antagligen förklaringen till att finländarna alltjämt anser att en egen värnpliktsarmé är det enda som man verkligen kan lita på.

Vinterkrigets lärdom var nämligen att ingen stormakt skulle riskera sin egen säkerhet och ingripa militärt om frågan gällde endast Finlands självständighet. Trots översvallande empatiyttringar, smärre vapenleveranser och vaga löften om militärt stöd tvingades Finland försvara sig ensamt med undantag av 8 000 frivilliga från Sverige som tappert deltog i avvärjningsstriderna i norra Finland.

Den finska statsledningen såg sig därför tvungen att reagera positivt på Hitlers hemliga sonderingar om Finlands intresse av att delta i Tysklands kommande krig mot Sovjetunionen. Varken Tyskland eller Sovjetunionen accepterade planerna på ett svensk-finskt försvarsförbund. Samtidigt skärpte Sovjetunionen sina strävanden att få ett fastare grepp om Finland, vilket gjorde att försöken att bedriva en neutralitetspolitik var dömda att misslyckas.

Förberedelserna för det gemensamma anfallskriget inleddes vårvintern 1941 och när det bröt ut försommaren samma år var den finska armén i klart bättre slagkraft än i vinterkriget tack vare tyskarnas vapenleveranser och frontansvar för norra hälften av landet. Trots att mycket få finländare bejakade den nazistiska ideologin hoppades de flesta i början av kriget på att Hitler skulle krossa Sovjetunionen. Och eftersom Tyskland behandlade Finland klart bättre än sina övriga allierade fortsatte vapenbrödraskapet utan större svårigheter även om den finska statsledningen vägrade att ingå en formell militärallians.

Efter att ha avancerat långt in i Fjärr-Karelen gjorde den finska armén senhösten 1941 halt och höll dessa ställningar fram till juni 1944, då Röda armén på en månad återerövrade samma territorier. Detta påskyndade försöken att sluta en separatfred med Sovjetunionen som fram till dess hade förhindrats av tyskarnas grepp om Baltikum och norra Finland. Vapenstilleståndsavtalet i september 1944 blev hårt för Finland, men än en gång räddades landet från en sovjetisk invasion.

Nästan 95 000 soldater hade stupat i kriget, men civiloffren (2 000 personer) var avgjort färre än i något annat krigförande land. Därför uppfattar finländarna än idag sin överlevnadskamp under andra världskriget som nationens stora mandomsprov som var nödvändig att klara av för att man senare skulle kunna utvecklas till en nordisk välfärdsstat.

I takt med att landet började återhämta sig och relationerna med Sovjetunionen hade stabiliserats genom ett säkerhetspolitiskt avtal 1948, i vilket finländarna förband sig att försvara sitt territorium även mot anfall riktade mot Sovjetunionen, vidtog en snabb tillväxtperiod och omvandling till ett modernt industrisamhälle.

”Vinterkrigets lärdom var nämligen att ingen stormakt skulle riskera sin egen säkerhet och ingripa militärt om frågan gällde endast Finlands självständighet.”

De stora landreformerna efter första och andra världskriget hade fyllt sin inkomstöverförande och socialt förlikande effekt. Men de bidrog också till att landet industrialiserades klart senare och mycket snabbare än till exempel Sverige. Allra snabbast var denna strukturomvandling åren 1965—1975 och eftersom Finland efter kriget hade upplevt Europas häftigaste baby boom emigrerade många som tillhörde denna generation till Sverige.

Hitler och andra världskriget hade gjort européerna starkt allergiska mot nationalistisk retorik men ändå kom kalla krigets Europa att präglas av de starka nationalstaterna. Och detta trots att de kapitalistiska och socialistiska hälfterna av kontinenten samtidigt integrerades ekonomiskt på var sin sida av järnridån. Nationalstaterna axlade nämligen då ett större ansvar för samhällsekonomin, socialpolitiken och kulturen än någonsin förr eller senare i Europas historia och som smörjmedel fungerade kontinentens rekordsnabba tillväxt.

Finland följde i det flesta avseenden den nordiska välfärdsmodellen. Ofta har reformer som genomförts i Sverige och Danmark med några års fördröjning och justering drivits igenom också i Finland. Vissa reformer har bibehållits till och med bättre än i Sverige, såsom den kommunala grundskolan. Andra har likhet med de övriga nordiska länderna stegvis avvecklats, såsom det statliga radio- och tv-monopolet, nationalstatens effektivare redskap i konstruktionen av en ”föreställd gemenskap”.

Något som också gjorde att Finland var som ”finskast” under kalla kriget var landets omedelbara närhet till Sovjetunionen och balansering mellan militärblocken. Vi glömmer ofta att den kommunistiska diktaturen i Moskva behärskade nästan två tredjedelar av vår kontinent. I Finland påmindes man om det sovjetiska trycket varje gång säkerhetspolitiska spänningar uppstod i Europa. Det väckte obehagliga minnen från andra världskriget. Om något gick galet i Europa skulle Finland återigen stå ensamt.

Statsledningen övervakade därför att pressen bedrev en viss självcensur i frågor som gällde Sovjetväldet. Samtidigt underlättade de långa och förmånliga handelsavtalen med Sovjetunionen Finlands omvandling till en industristat, vilket tillsammans med den växande turismen i österled dämpade misstron mot ryssarna. Samma pragmatiska skepticism präglar än idag finländarnas inställning till Ryssland och dess framtid. Man tager vad man haver.

Just därför var anslutningen till Europeiska unionen 1995 en större sak för finländarna än för svenskarna. De flesta röstade för ett medlemskap för att de insåg att det skulle stärka säkerhetspolitiken även om politikerna hellre betonade att det handlade om att trygga landets ekonomi och europeiska identitet.

I praktiken har Finland därefter följt Sveriges exempel genom att förbli formellt militärt alliansfritt men samtidigt i det tysta fördjupa samarbetet med Nato och USA i all synnerhet. Det intensifierade finsk-svenska försvarssamarbetet beskrivs gärna som ett alternativ till en Natokoppling. I realiteten handlar det om en arbetsfördelning i deras samarbete med Nato.

Nu när det redan har förflutit ett kvartsekel sedan Finlands, Sveriges och Österrikes EU-anslutning är det lätt att konstatera att många av de storstilade EU-visionerna ännu är ofullbordade. Men lika uppenbart är att unionen fortsättningsvis är ett stort freds- och stabiliseringsprojekt som trots alla utmaningar och interna motsättningar har gjort livet mycket lättare och bättre för flera hundra miljoner européer. Även för Finlands folk.