En ny farao att störta
Bensinbomber mot presidentpalatset. En president som inte förmår ena landet. Invånare som skadeglatt trotsar utegångsförbud. Och en opposition som lever i illusionen att de ska kunna komma till makten utan att vinna val.
Och så ett galopperande budgetunderskott, en urgröpt valutareserv och en befolkning där drygt 40 procent lever på under två dollar om dagen men fått det betydligt sämre sedan ”revolutionen”.
Ytterst få har något hoppfullt att säga om Egyptens utveckling. Och för många blev ”den nakne mannen” en symbol för tillståndet i landet två år efter den stolta revolten då hela landet stämde in i talkören: ”Bär ditt huvud högt, du är egyptier.”
Den ”nakne mannen” heter Hamada Saber, och blev känd i Egypten och världen genom videoklippet där han misshandlas av svartklädd kravallpolis utanför presidentpalatset. Saber ligger avklädd på marken och blir slagen med batong. Poliserna släpar hans kropp mot en bepansrad polispiket. Man ser hur hans nakna rygg svärtats ner av gatusmuts.
Men den ”nakne mannen” fick ytterligare en dimension av tragikomisk såpoperakaraktär när den 48-årige yrkesmålaren från sin sjukhussäng påstod att polisen inte alls misshandlat honom, utan försökt rädda honom. Han blev motsagd – i direktsändning – av sin egen dotter som sa ”pappa är rädd, polisen hotade honom”. Och dagen därpå gjorde Hamada ett nytt uttalande där han gav dottern rätt.
Saber må vara en ynkrygg i många egyptiers ögon, men hans fall kastar en dyster skugga över ”mänsklig värdighet” – som var ett av revolutionens tre krav vid sidan av ”bröd och frihet”. Två år efter Mubaraks fall ser vi en egyptisk medborgare som verkar tro att förnedring är hans enda sätt att överleva.
Många kommentatorer i Egypten menar att Hamada Sabers fall i efterhand kommer att uppfattas som vändpunkten, ”början på slutet för Mursi”, att regimen inte kommer att överleva denna skandal. (När detta skrivs, i början av februari, har kulturministern just avgått i protest mot polisövergreppen.)
”Det är brottsligt att släpa en medborgare på marken, men att sen tvinga honom att ljuga inför tv-kamerorna för att skydda polisen – det är inget annat än tyranni”, sa den kände människorättsadvokaten Nasser Amin.
Sabers fall blev också en smärtsam påminnelse om det akuta behovat av reformer inom polisväsendet, och om att det faktiskt inte skett någon revolution i Egypten. Det som ägde rum var en folkresning. Farao störtades, men institutionerna står kvar.
Men parallellt med bottenlös förnedring: ett stolt egyptiskt trots som bland annat manifesterade sig i Suezkanalområdet i slutet av januari när invånarna i Suez, Port Said och Ismailiya vägrade att respektera president Mursis utegångsförbud.
Under tre våldsamma dagar efter tvåårsdagen av ”revolutionen” den 25 januari, dödades över 30 människor i Port Said. Den omedelbara orsaken var Port Said-bornas ursinne över 21 dödsdomar mot deras egna söner – anklagade för att året dessförinnan ha legat bakom våldet på Port Said-stadion då över 70 fotbollssupportrar dödades. Men sorgen övergick snabbt i en våldsam manifestation av politiskt missnöje.
Oroligheterna längs den ekonomiskt så viktiga Suezkanalen drev president Mursi att införa undantagstillstånd och nattligt utegångsförbud från kl 21.00. Men istället för att hålla sig inne gick folk ut på gatorna och protesterade i ilsken karnevalsyra. I Ismailiya spelades nattliga fotbollsmatcher i trots mot utegångsförbudet.
Efter ett par dagar såg sig guvernörerna i de tre kanalstäderna tvingade att mildra utegångsförbudet till att gälla från kl 2.00 till kl 5.00 på natten.
För president Mursi och Muslimska brödraskapet var detta andra gången man tvingats till neslig reträtt när folket vägrat att lyda. I höstas misslyckades ett annat försök till utegångsförbud: myndigheterna ville tvinga affärer, restauranger och kaféer att stänga kl 22.00.Att spara energi var då det officiella motivet, men flera av Brödraskapets ministrar uttalade sig samtidigt om det oförnuftiga i att arbeta på natten och sova på dagen. Denna folkuppfostringsiver föll inte egyptierna på läppen och förslaget fick skrinläggas när inte ens hot om böter tycktes hjälpa.
Den vassa kvinnliga kolumnisten Nawara Negm konstaterade nyligen att Brödraskapet saknar egyptiernas humor och talang för att leva i kaos – det är en välorganiserad, disciplinerad och lydig klan som försöker styra ett folk som enbart parkerar på ”förbjuden parkering”.
Människorättsaktivisten Gasser Abdel Razek går ännu längre i beskrivningen av protesterna, demonstrationerna och vägran att lyda. I början av december, ett par dagar efter de första våldsamma sammandrabbningarna utanför presidentpalatset i samband med Mursis maktdekret, sade hon till mig:
–Jag visste redan när de vann parlamentsvalet att en konfrontation med Brödraskapet skulle bli oundviklig. Men jag kunde inte drömma om att det skulle ske så snart. Det är bara att gratulera, även om vi står inför en svår tid, så är detta Arabvärldens första folkliga uppror mot ett islamistiskt styre.
Ändå hör hon till dem som ”höll för näsan och” röstade på Muhammad Mursi i presidentvalet. Eller som man säger i Egypten: ”pressade den sura citronen över huvudet”. Detta talesätt användes i protesterna mot konstitutionen och Mursis maktdekret i form av bilder på citroner med texten: ”49 procent av befolkningen röstade inte på dig!” Men Mursi, som lovade att bli hela Egyptens president, har gång på gång vägrat att söka konsensus och demokratiskt samarbete med de andra grupperna i samhället, utan istället hållit sig till sin snäva tolkning av demokrati som majoritetsstyre.
En annan som pressade den sura citronen över huvudet är Hossam Bahgat, 33-årig chef för EIPR – Egyptian Initiative for Personal Rights. Han har ägnat många år åt att försvara islamister som gripits av Mubarakregimen. Efter de blodiga sammanstötningarna utanför presidentpalatset i december, då Brödraskapet kallade in sin egen milis att förhöra och tortera demonstranter, sa Bahgat:
–Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag sagt att islamisterna kommer att bli pragmatiska och moderata om de kommer till makten. Jag hade fel.
När jag undrar om han känner sig besviken svarar han:
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
–Nej, jag vet inte om jag kan kalla det besviken, det är mer en känsla av att vara förrådd.
Och det som gjort att han tappat tron på Mursi är inte bara den kuppartade behandlingen av konstitutionen utan snarare chocken att det styrande Brödraskapet använde sin egen milis mot demonstranter i december. Brödraskapets anhängare upprättade också ett provisoriskt förhörsläger utanför presidentpalatset på natten. Där förhördes och torterades bland andra den förre diplomaten Yehia Negm.
Med två stora blåtiror, svullet ansikte och blåmärken över hela kroppen berättade Yehia Negm för mig att han misshandlats, sparkats, släpats i marken och anklagats för att vara förrädare och ateist. ”Du har en davidsstjärna intatuerad på vaden”, utbrast en av torterarna plötsligt.
Det första folkliga upproret mot islamistiskt styre i arabvärlden? Ja, kanske. Men det innebär inte att Brödraskapet kommer att röstas bort i parlamentsvalet i april. Motståndet är ett urbant fenomen. På landsbygden är det bröder och salafister man går till när staten inte sköter sina åtaganden i form av sjukvård och infrastruktur.
Därför ligger det en hel del önsketänkande i vissa av de tvärsäkra spådomarna kring Brödraskapets nära förestående fall, för att inte säga skrämmande förakt för de val och folkomröstningar Brödraskapet vunnit gång på gång de senaste två åren, medan den egyptiska oppositionen – liberaler, socialdemokrater, sekulära och kristna – fullkomligt misslyckats med att förvandla missnöjet med Brödraskapet till egna framgångar i vallokalerna. Vissa liberaler verkar leva i illusionen att de ska kunna komma till makten ändå – med hjälp av demonstrationer, påtryckningar eller kanske militären.
Många egyptier är upprörda över oppositionens politiska omogenhet och handlingsförlamning. ”Om vi nu skulle lyckas störta också Mursi”, sa en kvinna i en demonstration till mig, ”då skulle vi återigen stå där med en punktering där vi har lyckats få av det trasiga däcket – bara för att upptäcka att: hoppsan, vi hade visst inget reservdäck”.