År 2000 utkom Sebastian Haffners Geschichte eines Deutschen (En tysk mans hi­storia) postumt i Tyskland. Det är en gripande skildring som av författaren själv beskrivs som en ”duell mellan en hänsynslös stat och en liten, anonym, okänd privatperson” och som utspelas i Tyskland mellan 1914 och 1933. Boken blev en försäljningssuccé och fick stor medial uppmärksamhet; ett fåtal kritiska röster betvivlade manuskriptets äkthet. Det hade hänt förut att olika slags aktörer försökt slå mynt av det stora intresset för ögonvittnesskildringar från Tredje riket. Det fanns alltså skäl att vara på sin vakt, och var det inte något besynnerligt med den här boken? Tydligen hade det ofärdiga manuskriptet legat i en skrivbordslåda i 60 år och återfunnits först när författaren gick bort 1999. Och hur var det möjligt att någon redan 1939 kunde beskriva nazismen så klarsynt?

I efterkrigstidens Västtyskland var Haffner känd som politisk kolumnist. Efter att ha varit Observers utrikeskorrespondent i Berlin under 1950-talet skrev han senare för dagstidningen Welt innan han blev krönikör för veckomagasinet Stern. Hans livsöde var då okänt för många, mer än att han under lång tid hade levt i England.

”Tydligen hade det ofärdiga manuskriptet legat i en skrivbordslåda i 60 år och återfunnits först när författaren gick bort 1999.”

Bakgrunden till Haffners Englandsexil kan vi läsa om i En tysk mans historia. Den skildrar barn- och ungdomsåren i Berlin från första världskrigets utbrott till nazisternas maktövertagande. Haffner som egentligen heter Raimund Pretzel föds 1907 som sladdbarn i en bildad, borgerlig familj. Medan modern tidsenligt tar hand om hemmet gör fadern karriär som preussisk ämbetsman med Immanuel Kant och Fredrik den store som ledstjärnor. Han arbetar som lärare och rektor i Berlin innan han under Weimarrepubliken får en hög tjänst på kulturdepartementet. I Haffners föräldrahem finns ett bibliotek med över 10 000 band och vid middagsbordet diskuteras de stora författarna livligt. Den yngste familjemedlemmen får hänga med så gott han kan, han är brådmogen och skriver dagbok.

Första världskrigets utbrott 1914 kanaliseras i en enda känsla hos den unge Haffner: sorgen över att det härliga sommarlovet på ett gods i Hinterpommern måste avbrytas. Väl tillbaka i Berlin förvandlas han dock som så många jämnåriga till krigsbegeistrad patriot. Varje dag läser han krigskommunikéer på den lokala polisstationen och lär sig tolka krigets vokabulär kring reträtter, offensiver och mobilisering. Den stora massans krigsentusiasm utövar stor dragningskraft på sjuåringen. I En tysk mans hi­storia reflekterar den vuxne Haffner över att de som var födda 1900 till 1910 genom dessa krigsupplevelser blev särskilt mottagliga för nazismen (till skillnad från de lite äldre som hade front­erfarenhet).

Efter kriget präglas Tyskland av oroligheter. Revolutionen slås ner, men våldet fortsätter. Det är en kontinuerlig kamp mellan framför allt kommunister och de så kallade frikårerna, miliser som utgör förutsättningen för SA och NSDAP. Runt 1920 uppstår en rad nationella ungdomsförbund. Haffner är egentligen inte alls främmande för dessa idéer som ofta kombineras med ett flitigt idrottsutövande. Men antisemitismen är för honom motbjudande och obegriplig. Under sin skolgång har Haffner upplevt de judiska eleverna som representanter för det kultiverade Tyskland och den intellektuella eliten. Bland dessa skolkamrater fick han många vänner, medan den jämnårige Horst Wessel som senare skulle bli en av nazisternas stora martyrer inte hörde till hans favoriter på skolan.

Haffners skildring av Berlins 1920- och tidiga 30-tal innehåller många bekanta ingredienser och berättelser, men hans perspektiv – en alldeles vanlig tysk som egentligen inte behöver frukta nazismen på grund av sin härkomst eller politiska hållning – blir allt intressantare ju närmare maktövertagandet vi kommer. Till en början finns fortfarande tillräckligt med luft att andas, tillräckligt med ställen att vistas på, tillräckligt med studiekamrater och kolleger som ogillar nationalsocialisterna. Men så småningom skriver Haffner om ett ”vi” som hamnar alltmer i minoritet och om en rädsla som smyger sig in hos allt fler: ”Man började delta – först av rädsla. När man hade varit med en gång ville man inte göra det av rädsla längre – det hade ju varit simpelt och föraktligt. Så lade man sig efterhand till med den inställning som hörde dit. Detta är det själsliga grundmönstret i den nationalsocialistiska revolutionens seger.”

En av de starkaste scenerna i En tysk mans historia är när de judiska medarbetarna tvingas att lämna Kammarrätten där juriststudenten Haffner tjänstgör som notarie. Han beskriver skräcken och oförmågan att protestera mot det orättfärdiga som sker. Istället för att opponera sig accepterar han förutsättningarna för interaktionen genom att bejaka frågan att han är arier: ”Jag hade inte ljugit. Jag hade bara låtit något mycket värre hända. Vilken förödmjukelse att på förfrågan lydigt förklara för obehöriga att jag var arier – något som jag för övrigt inte fäste någon vikt vid. Vilken skam att på det sättet köpa sig till att bli lämnad i fred här bland mina aktstycken! Överrumplad, nu! Misslyckad vid första prövningen! Jag skulle ha kunnat örfila upp mig själv.”

Gränsen mellan medlöperi, tigande acceptans och inre migration är svår att dra. Livet under våren 1933 innebär en märklig kombination av normalitet och surrealism. Visst finns det fortfarande möjlighet att hålla sig undan och leva sitt liv i skuggan av nazismen, men gränsen mellan det privata och det politiska suddas allt mer ut. Haffner skildrar en utflykt i Grunewald där han sitter med sin judiska flickvän Charlie i det vackra vårvädret. Då och då tågar en skolklass förbi, deras glada rop skallar genom naturen: ”Död åt judarna!” Syftar de på kärleksparet som sitter där på kullen? Eller är det en kampparoll de lagt sig till med för alla lägen? Oklart, men lika illavarslande oavsett vad.

Mitt i detta oroliga omvärldsläge slutar boken En tysk mans historia abrupt sommaren 1933. Som läsare blir man både snopen och otålig. Visserligen vet vi det mesta om Tysklands öde de kommande åren, men hur gick det för den då 25-årige Raimund Pretzel, som han fortfarande hette?

Haffner fick sin juristexamen 1933. Han hade utbildat sig till jurist med tanken att få en tjänst inom förvaltning och myndigheter, kanske så småningom kunna arbeta vid något ministerium, men det var otänkbart med nazisterna vid makten. Haffner tillbringade en tid i Paris där han fortfarande försörjd av föräldrarna skrev sin doktorsavhandling. Tillbaka i Berlin tjänstgjorde han en tid i domstolen, men det blev i längden omöjligt då han förväntades tillämpa de raslagar som hade införts 1935. Det var lagar han personligen bröt mot genom sin relation till frånskilda Erika Landry, som var judinna.

Den nio år äldre Landry hade Haffner lärt känna i konstnärskolonin på Laubenheimer Platz i Berlin-Wilmersdorf, där författare, målare och filmfolk umgicks. Att Landrys tysk-judiska familj hade konverterat till protestantismen hade ingen betydelse för nazisterna. I likhet med de judiska juristerna på Kammarrätten förlorade hon sitt arbete på Hochschule für Politik på grund av den så kallade arierparagrafen. För att försörja familjen, som också bestod av en son från Erikas första äktenskap, arbetade Haffner som journalist. Sedan länge hade han skrivardrömmar och hade färdigställt två romaner innan nazisterna tog makten. Nu skrev han reportage för olika modemagasin på förlaget Ullstein med titlar som Dame, Koralle eller Neue Modenwelt. Vid den här tiden fanns fortfarande vissa frizoner i Joseph Goebbels propagandastat, även om det gällde att väga sina ord på guldvåg.

År 1938 blev läget ohållbart. Relationen sågs som illegal, familjen väntade tillökning och det blev allt tydligare att ett krig väntade – ett krig Haffner inte ville utkämpa för Tyskland, inte heller med pennan. Att gå i exil 1938 var inte helt enkelt, då många länder inte längre tog emot judiska medborgare. Erikas Landrys familj befann sig redan i England, där hennes bror fått en tillfällig anställning som matematiker vid Cambridge College. Haffner behövde dock ett skäl för att få visum och hans arbetsgivare Ullstein skapade ett fiktivt reportageuppdrag i England. I augusti återförenades han med Erika som rest i förväg, kort senare gifte de sig i Cambridge och i slutet av året föddes deras son. De fick ytterligare en dotter 1940.

Haffner har sagt i en intervju att det egentligen var helt galet det han företog sig: ”jag emigrerade och skaffade familj i ett land där jag inte behärskade språket och där jag inte ens hade ett permanent uppehållstillstånd”. Förhoppningen att kunna undervisa juridik i Cambridge kom snabbt på skam: skillnaden i de båda rättssystemen var så stor att en tysk examen inte dög. Skrivandet blev återigen en räddningsplanka och det är vid den här tiden som Raimund Pretzel valde synonymen Sebastian Haffner – en produkt av hans kulturella arv – förnamnet hämtades från Johann Sebastian Bach och efternamnet från Mozarts Haffnersymfoni. Arbetet med manuskriptet för det som 60 år senare skulle bli En tysk mans historia påbörjades våren 1939 då Haffner fått ett förskott på två pund i veckan av förläggaren Warburg som trodde på boken. Idén var att förklara för engelsmännen vad som egentligen höll på att hända i Tyskland. Men när kriget bröt ut i september 1939 insåg både Haffner och förläggaren att det inte var en personlig betraktelse som behövdes, utan något som kunde användas i det psykologiska propagandakriget mot Tyskland. Manuskriptet lades åt sidan och istället skrev Haffner den politiska boken Germany. Jekyll and Hyde. Titeln anspelar på Tyskland som kulturnation å ena sidan och förbrytarregim å den andra.

Haffner beskriver den nazistiska apparaten, maktövertagandet och försöker utforska tyskarnas inställning till regimen. I efterhand menade Haffner själv att många av hans iakttagelser var korrekta och analysen någorlunda nyanserad, men att han hade varit alltför optimistisk när det gällde motståndet mot nazismen. Inte ens häften av befolkningen hade ju röstat på Hitler 1933, men 1939 hade oppositionen marginaliserats på ett sätt som Haffner inte kunde överblicka. Värt att notera är att två viktiga förebilder för Haffner – Winston Churchill och Thomas Mann – imponerades av boken. Mann berömde den utmärkta analysen och tog initiativ till en amerikansk utgåva. Churchill ska ha varit så begeistrad att han uppdrog åt alla sina ministrar att läsa den.

Boken skaffade inte bara Haffner ett gott rykte som politisk skribent, utan räddade honom också från frihetsberövande. I februari 1940 internerades Haffner i samband med en kartläggning av de migranter som befann sig i England. Brittiska myndigheter betraktade Haffner med misstro: han var varken jude eller politiskt förföljd i Tyskland och saknade dessutom fast anställning. Det kunde röra sig om en tysk agent. Haffners förläggare såg till att han frigavs med motiveringen att hans penna behövdes i kampen mot Tyskland.

Haffner hade nu etablerat sig som politisk skribent i England. Han var med och startade den tyskspråkiga tidningen Die Zeitung som skulle vara en samlande kraft för exiltyskar av olika politisk uppfattning, något som visade sig vara ett utsiktslöst företag. Istället började Haffner skriva för The Observer 1942 där han hade George Orwell som kollega. Förutom ledarartiklar skrev han artiklar om alla möjliga ämnen, endast på sportsidorna saknades hans signatur. Om hans böcker och tidiga artiklar hade översatts från tyskan, lärde han sig nu att behärska journalistisk prosa på engelska. Här finns en intressant parallell till Hannah Arendt som liksom Haffner hade haft franska som första främmande språk och som tillägnade sig engelska i vuxen ålder när hon anlände till New York 1940. Naturligtvis åtnjöt de vad man inom språkinlärningen brukar kalla språkbad (immersion), men båda gav sig också i kast med en omfattande lektyr som så småningom på ett imponerande sätt gjorde dem till drivna skribenter på ett främmande akademiskt språk. Haffner startade med Churchills samlade verk och kunde senare citera Shakespeare när det behövdes.

År 1954 återvände Haffner till Västtyskland som Observers Berlinkorrespondent. Det var ett slags konflikthantering, då han i politiska frågor inte längre drog jämnt med chefredaktören David Astor. Samarbetet upphörde till sist helt och Haffner var från och med 1961 kolumnist i Welt och senare i veckomagasinet Stern. Haffner blev en viktig röst i det offentliga samtalet, men hamnade inte sällan i konflikt med sina arbetsgivare för att han inte följde tidningens politiska linje. Till exempel pläderade han tidigt för tysk återförening och var en försvarare av Brandts östpolitik utan att för den skull sympatisera med Socialdemokraterna i andra frågor. Trots detta acklimatiserade sig Haffner väl i det nygamla hemlandet till skillnad från hustrun som saknade barnen och vänkretsen i England.

Efter sin återkomst till Tyskland författade Haffner också ett antal böcker som delvis går tillbaka på hans artiklar. Böckerna vittnar om hans historiska intressen och behandlar personer och händelser från Bismarck och framåt. Förutom världskrigen ägnade Haffner flera skrifter åt de tyska revolutionerna 1918/19. Hans huvudtema förblev dock Tredje riket och den största publikframgången kom med boken Anteckningar om Hitler (1978), som är en lågmäld och skarpsinnig analys av nationalsocialismens protagonist. Vissa delar finns redan i Germany. Jekyll & Hyde, men Haffner har i en intervju sagt att det historiska avståndet fick honom att skruva ner tonläget. Stilen är anmärkningsvärt nykter och resonerande: Haffner ägnar också en del plats åt Hitlers framgångar och hans ”psykologiska mästarprestation” vid sidan av hans illdåd.

Försöket att förstå nazismens framgångar och det ”miljonfaldiga nervsammanbrott” som drabbade tyskarna under 1930-talet ledsagar Haffner hela hans liv. Hans politiska analyser präglas alltid av en misstro mot stormaktsvisioner och försvar för rättsstaten. Hans starka integritet, att alltid stå upp för sin åsikt i alla lägen, skapade som sagt en del problem, men rädslan för motsatsen – att böja sig av opportunism – var starkare. Hans skildringar från 1933 kan läsas som tidlösa påminnelser om att stå emot kamratskapets ”vi” när det är andra som drabbas: ” ’Vi’ var inte nödvändigtvis antisemitiska, men heller inte beredda att envist hålla fast vid detta”, skriver han i slutet av En tysk mans historia. Allra mest fördömande är Haffner dock när det handlar om hur de andra riksdagspartierna bereder vägen för nazisterna genom arrogans, ignorans och allmän dilettantism: ”Det fruktansvärda moraliska tillkortakommandet hos regimens motståndare.”

När En tysk mans historia kom ut i Tyskland betvivlade historikern Henning Köhler och konsthistorikern Jürgen Paul bokens autenticitet. De hävdade det omöjliga i att Haffner 1939 kunde veta allt som skildras i boken samtidigt som de anmärkte på språkliga anakronismer och förmenta faktafel. Belackarna överbevisades på alla punkter genom faktagranskning och brev som kunde belägga Haffners resonemang och språkbruk från 1939. Anklagelserna var illa underbyggda och tycktes ha en agenda. Haffners biograf, Uwe Soukup, konstaterade 2002 att det fanns en obehaglig tysknationell underton i Köhlers kritik om att vissa landsmän tycktes njuta av att skapa ressentiment gentemot det egna folket och den egna historien. Soukup frågade retoriskt hur man annars ska handskas med arvet från nazismen. Ett par decennier senare återfinns Köhlers argumentation hos det högernationalistiska partiet Alternative für Deutschland som vill reducera skolundervisningen om Tysklands roll i andra världskriget och Förintelsen.

Även i sverige uppmärksammades En tysk mans historia när den kom ut 2002. Att den populära Historiepodden för ett par år sedan ägnade boken ett helt (och mycket underhållande) avsnitt visar att Haffner fortfarande är aktuell och läsvärd. I svensk översättning finns också Anteckningar om Hitler (1980) och Revolutionen 1918/1919 (2005).

Haffner tillhör en lång rad av krönikörer från en tid som vi nu mer än någonsin behöver erinras om. Hans historia är inte det förföljda offrets som inte kunde välja, utan den skildrar en ”vanlig tysk” som genom medvetna val blev ”statens fiende”. Utan nazisterna hade Haffners liv utvecklat sig annorlunda. Han ville bli en romanskrivande jurist, men i En tysk mans historia kan läsaren följa hur han istället växer in i rollen som politisk journalist. Haffner har kallats för den kanske mest fascinerande och irriterande journalisten i den gamla Förbundsrepubliken. Det beror sannolikt på att han aldrig kunde placeras in i något läger, trots en konservativ grundhållning. Han kunde uttrycka sympati för Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg samtidigt som han beklagade monarkins fall i Tyskland. Han lät sig inte styras av partifärg eller organisationstillhörighet, han argumenterade alltid i sak. Sådana röster är det relativt ont om i dagens offentliga samtal.