En republik i kris

Marine Le Pen väntar på sin chans. FOTO: ALAMY

Den nya politiska kartan gör Frankrike alltmer ostyrbart. President Macron får allt svårare att driva igenom sin vilja, skriver Karin Stensdotter.

En reform där den lagliga pensionsåldern höjs från 62 år till närmast blygsamma 64 tycks vara i hamn i Frankrike. Åtminstone på papperet – för den protesterande delen av befolkningen har inte gett upp, trots att reformen är godkänd via omröstning i senaten och via så kallat dekret i nationalförsamlingen och slutligen antagen av presidenten. För närvarande ordnas så kallade”kastrullkonserter” på platser där presidenten eller ministrar visar sig, ett tydligt om än odemokratiskt sätt att protestera, men fler strejk och demonstrationsdagar planeras också. Här kan man trots allt förvänta sig att leden tunnas ut framöver, vilket inte alls behöver betyda att folk är redo att ”vända blad”, något som däremot president Emanuel Macron och hans regering verkar högst angelägna om att göra så snart som möjligt.

”Det kan tolkas som att systemet kommit till vägs ände, i synnerhet som befolkningen ännu mindre än förut accepterar den politik som förs.”

Macron vill fortsätta reformarbetet och genomföra de förändringar han gick till val på. Åtminstone några av dem. Men just nu ser det svårt ut. Problemet, åtminstone rent tekniskt, är att Macrons parti, La République en Marche (LREM) och deras stödpartier, inte har egen majoritet i nationalförsamlingen. Den situationen är ny för den ”femte republiken” som fransmännen kallar sin konstitution.

Femte republiken kom snabbt på plats i samband med Algerietkrisen år 1958 med general Charles de Gaulle som upphovsman. I konstitutionen stärks presidentmakten till förmån för parlamentets och även presidenten väljs i direkta val. Valsystemet – personval i två omgångar i enmansvalkretsar – skapar incitament till stora partier eller koalitioner, då de små partiernas representanter åtminstone historiskt har slagits ut i den andra omgången. Länge styrde de Gaulles anhängare, gaullisterna (också kallade republikanerna), eftersom vänstern var splittrad. Maktskiftet kom 1981 när socialisten François Mitterrand slutligen lyckatdes samla vänstern. Men under hans fjorton år vid makten skulle också Jean-Marie Le Pens ­nationalistiska högerpopulistiska parti, Front National, komma att växa vid varje val, vilket inledningsvis ingen tog på särskilt stort allvar.

Skrällen kom i 2002 års presidentval när Le Pen gick vidare till andra valomgången mot Jacques Chirac. Då fick både socialisterna och republikanerna skrämselhicka och partiledarna uppmanade sina väljare att rösta ”hygieniskt” eller att skapa ”en republikansk fördämning” mot extremhögern. Och på den vägen är det. För varje val har allt fler väljare lagt sin röst på Front National som bytt ledare till dottern Marine­ Le Pen och namn till Nationell samling. Och i och med detta har allt fler väljare blivit utan representation i nationalförsamlingen, fram till det senaste valet.

Då, 2022, släppte den vana eller informella regel som sade att när presidenten väl var vald skulle han ha sin majoritet för att kunna genomföra den politik han gått till val på. Men när Macron omvaldes fick hans parti med stödpartier alltså inte egen majoritet. Det största oppositionspartiet är nu Nationell samling, sedan kommer en vänsterkoalition företrädd av populisten och före detta socialisten Jean-Luc Mélenchon, och kvar av de gamla stats­bärande partierna finns även en liten rest av Republikanerna, politiskt inklämd mellan Marine Le Pens nationalister och Macrons breda mitt.

Situationen är som sagt ny, och verkar det som, fortfarande förvirrande för både Macron och hans regering. Det som är normalläget för många parlamentariska demokratier – att man måste förhandla ihop sig på olika sätt – har hittills inte fungerat. Pensionsreformen är ett tydligt exempel. Premiärminister Elisabeth Borne­ försökte verkligen få ihop en majoritet i nationalförsamlingen, framförallt tillsammans med republikanerna vars röster skulle ha gjort att reformen hade gått igenom med råge. Men inte ens alla republikaner (som under många år gått till val på högre pensionsålder) tänkte rösta ja.

I ett sådant läge finns i konstitutionen en möjlighet för en svag regering att få igenom reformer inom vissa områden samt budgeten med ”dekret”, alltså utan omröstning, vilket Borne utnyttjade med protester och upplopp som följd.

Macron och hans regering lär alltså få stora svårigheter att genomföra sina reformer under de återstående fyra åren av mandatperioden.

Under våren har sedvanliga strejker och demonstrationer regelbundet organiserats. De senare har lika regelmässigt urartat då så kallade black blocs, oftast vänsterextrema och våldsbejakande aktivister, tagit över för att slåss mot polisen. Strejker och demonstrationer har hyggligt folkligt stöd enligt opinionsmätningar, våldet däremot inte.

I parlamentet har det också varit kaotiskt. Vänsterkoalitionen buade, skrålade Marseljäsen och stampade då premiär­ministern talade om pensionsreformen – också något nytt för femte republiken – att ”gatans” metoder tar sig in i parlamentet. De enda som sköter sig är Marine Le Pens trupper som har blivit tillsagda att ta på sig slips och att respektera institutionerna. Något som ger medvind i opinionen.

Det vi bevittnar är en politisk kris där de stora, under efterkrigstiden statsbärande partierna, republikanerna och socialisterna är borta ur leken och vi istället har fått den politiska mitt som Macron lockat till sig ur båda dessa partier. Men samtidigt har extremismen vunnit mark och uppslukat andra delar av de gamla partiernas väljare. Den politiska kartan ritas om – och det bygger rimligen på en förändrad verklighet eller terräng.

Men det kan också vara en institutionernas kris. Det demokratiska underskott, bestående av minskande valdeltagande och röster på Nationell samling som inte gav något utfall i nationalförsamlingen, tar till slut ut sin rätt, men på ett befängt och slumpartat vis i det senaste valet, ett ­resultat politiken inte klarar av att hantera. Det kan tolkas som att systemet kommit till vägs ände, i synnerhet som befolkningen ännu mindre än förut accepterar den politik som förs.

Macron har i sitt program ett förslag till ändringar i konstitutionen Han vill minska antalet ledamöter i Nationalförsamlingen och göra en större del av dem proportionellt valda, men hittills har ingenting hänt. Marine Le Pen vill styra genom folkomröstningar i alla viktiga frågor och Mélenchon vill utreda en ny konstitution, den så kallade sjätte republiken, som ska vara betydligt mer ”horisontell”.

Populärt

Dags att göra rätt

Molenbeek gör en nystart. Men för Europas "jihadist-fäste" väntar en mödosam uppförsbacke.

Samtidigt är det osäkert om det hjälper att göra om institutionerna. En del av problemet tycks ju vara att få de våldsamt protesterande delarna av befolkningen att acceptera att obehagliga beslut måste fattas. Pensionssystemet höll inte ekonomiskt. Statsskulden har, till skillnad från vad Macron lovade, ökat dramatiskt under pandemins generösa utgiftspolitik. Ett av de stora kreditvärderingsinstituten nedgraderade Frankrike till följd av vårens rabalder. Allt pekar på att än fler åtstramningar och/eller skattehöjningar kommer att bli nödvändiga.

Kan Macron och hans regering fixa det?

Jag tvivlar. En orsak är att förhållandevis stora delar av det franska folket har låga löner och lever med ytterst små ekonomiska marginaler. Det handlar inte bara om de vanliga grupperna som ensamstående föräldrar och fattigpensionärer utan fler än så – de som visade sig som ”de gula västarna”. Ju fler de blir, och ju mer de hörs och omfattas av förståelse från resten av befolkningen, desto närmare kommer vi en valseger för Marine Le Pen om fyra år. Det är åtminstone vad som ligger i de långa tendensernas riktning.

En politik som både stramar upp statens finanser och håller stora delar av fransmännen under armarna, det är vad åtminstone jag skulle kalla en tulipanaros. Qui vivra verra.

Karin Stensdotter

Arkitekt och författare.

Mer från Karin Stensdotter

Läs vidare