Det ligger något djupt mänskligt i meningen ”Det var en gång”. Uttrycket finns på många språk och fängslar oss ögonblickligen för ingenting är så mäktigt som människans förmåga att berätta en historia för andra. Under decennier såg teoretiska ämnen i svensk skola ut just så: en ämneskunnig, utbildad yrkesperson berättade en ämneshistoria för en grupp noviser i en sorts muntlig tradering som banade väg för intellektuell bearbetning och inläsning av det skrivna ordet i läroböckerna.

Undervisning i klassisk mening består av en lärare som just berättar, visar och förklarar och leder en grupp adepter genom ett nytt ämnesområde.

2011 publicerades Maciej Zarembas reportageserie ”Hem till skolan”, i vilken han skildrade ett skolsystem i kris och en avprofessionaliserad lärarkår. En av delarna inleds med en beskrivning av en lektion där en erfaren lärare leder en högstadieklass genom ett komplext och utmanande ämnesstoff – en lärarroll som redan då var ifrågasatt. Läraren börjar med att kasta ut frågan om vad litteratur är och vilka litterära genrer det finns och ledsagar sedan klassen igenom den isländska sagans dramatiska men snårigt formulerade skildringar – ”Gunnars sista strid, den brustna bågsträngen och hämnden för örfilen” – med hjälp av en klassgemensam, lärarledd högläsning.

Jag vill stanna upp vid orden lärarledd och klassgemensam. För i dessa ord döljer sig en förklaring till det pedagogiska moras vi ser i skolan idag.

I Jonas Linderoths bok Lärarens återkomst. Från förvirring till upprättelse. (Natur och Kultur, 2016) beskriver han sönderfallet de senaste 30 åren – för det som skett i svensk skola går faktiskt inte att benämna på annat sätt. Linderoth förklarar hur de pedagogiska idéer som lanserades i Sverige på 1990-talet bildade ”en motpol till vad som uppfattades vara en samling traditionella, föråldrade sätt att bedriva undervisning.”

För istället för att värna den kollektiva undervisningen – ja undervisningen! – genom ord som lärarledd och klassgemensam, har svensk skola gått åt fundamentalt motsatt håll. Idag ordineras elevcentrerade arbetsformer med vackra värdegrundsdeviser om inkludering, individualisering, differentiering och extra anpassningar. Istället för undervisning pratar vi om elever som ska ”nå mål” och ”äga sitt eget lärande”.

I dagens skola dominerar kursplaner, metoder och påtvingade fortbildningsinsatser som splittrar sönder det gemensamma lärandet och omöjliggör för lärare att guida alla elever samtidigt genom ett i förväg utvalt ämnesstoff. Individens ”behov” sätts främst. Jaget före laget. (Eller jagen före laget snarare, för vi pratar om många jag i en och samma lektionssal. ”Vad vill du lära dig, lille vän? Hur lär du dig bäst?”) Det som förr var undervisning – ja undervisning! – motarbetas från alla håll, av både ekonomiska och ideologiska skäl.

En skola där eleverna står och faller vid gränsen för godkänt har nämligen inte råd med den klassiska undervisningens vindlande kunskapsstigar. Styrningen och marknadskrafterna tillåter inte denna dyra historia. Undervisningen i sig blir en in­effektiv omväg mot målet och kräver dess­utom utbildade lärare med planeringstid, vilket är mer kostsamt för ett aktiebolag eller en kommun än om Theo, 23, passar barn på lektionerna med sin ”vuxennärvaro”, delar ut uppgifter och sätter glädjebetyg. Svenska skolor idag sparar tre miljarder om året genom att anställa obehöriga lärare.

Men även värdegrunden och den individualistiska, elevcentrerade ideologin spelar in. En skola med målet att låta ”varje enskild elev finna sin unika egenart” (ett citat som man tror hör hemma i en sjaskig amerikansk självhjälpsbok men är hämtat ur vår läroplan) med en undervisning som ”ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov” omöjliggör lärarledd, kollektiv helklassundervisning med gruppen i fokus.

Lärare som försöker utöva helklassundervisning har under lång tid motarbetats. Av politiker. Av skolforskare. Av lärarfack. Av lärarutbildare. Av huvudmän med ideologiska övertygelser och/eller besparingskrav. Jonas Linderoth kallar det som hänt för en ”demonisering av den klassiska, traditionella lärarrollen”. En demonisering som inneburit att läraryrkets själva essens gjorts till något fult och oönskat.

Barn och unga kommer till skolan för att få uppgifter och instruktioner, testas mot mål och få betyg – inte för att undervisas. Det som en gång var lärarens kärnuppdrag har blästrats bort och gått förlorat. Expertråden uppifrån är tydliga:

”Barn med diagnoser orkar inte lyssna, därför ska lärares genomgångar vara korta och koncentrerade, absolut inte längre än 20 minuter. Annars blir barnen uttråkade och tappar intresset. Och det som är bra för barn med behov är bra för alla barn.”

Bilden av en lärare som står och mal och elever som svävar bort i tankarna och sakta förtvinar inombords är en vanlig föreställning i Sverige. (Vi ser nu Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän? framför oss, gärna kompletterad av den sadistiske latinläraren Caligula från filmen Hets.) Det är så vi i Sverige ser på undervisning – ja, undervisning!

Men en föreläsning om franska revolutionen är helt beroende av dem som lyssnar till den. Elevernas respons och deltagande bär lärarens ämnesberättelse. Det här vet alla som någon gång berättat en hi­storia med målet att nå fram till sina lyssnare, till exempel:

– Notera ordet ”renässans”. Vad betyder det i det här sammanhanget?

– Hur kan vi sammanfatta stycket vi just läste?

– Om jag illustrerar revolutionens olika steg så här, vad saknas då i modellen?

Lärarledd, klassgemensam undervisning. På utdöende, precis som den lärarroll Zaremba beskrev i sitt reportage och Linderoth i Lärarens återkomst. En återkomst som efter sju år ännu lyser med sin frånvaro.

För det går inte att undervisa sammanhållet och enhetligt i ett klassrum där några elever inte kan läsa och skriva ålders­adekvat och andra har som anpassning att ta en ”kunskapspaus” var tjugonde minut. Det går inte att leda en klass genom ett gemensamt ämnesstoff när hälften ska ha individanpassade uppgifter, kortare genomgångar, få inläst material och personliga uppstarter.

Vad blir då alternativet till klassisk undervisning? Att eleverna sätts framför varsin skärm, googlar efter information och låter en slumpmässig nätkälla berätta för dem om celldelning eller parlamentarism.

Men varför skulle det vara mer pedagogiskt att låta en Wikipediaartikel beskriva hinduismen för en 14-åring, än att en närvarande lärare gör det, genom att definiera begrepp på tavlan och besvara alla de frågor som uppkommer när noviser möter ett nytt ämne för första gången? Varför anses det mer själadödande att lyssna på en utbildad lärares ämnesberättelse än att sätta på en dokumentär från Utbildningsradion? Varför anses en elev bli mer passiv och rastlös av att få en ämnesberättelse skildrad för sig av sin lärare än när hon lyssnar på en framgooglad podd?

(Jag säger nu inte att artikeln, filmklippet eller podden är dåliga alternativ – jag undrar bara varför de anses vara bättre alternativ?)

Någonstans ifrån måste ju ny information komma?

Det ligger ett illa dolt lärarförakt i påståen­det att elever är ”passiva mottagare” när läraren föreläser – men absolut inte annars.

I stället för att försöka beskära lärares möjligheter att undervisa – ja undervisa! – borde man skapa möjligheter för lärare att ägna tid åt att förbereda föreläsningar på bästa sätt. Vilka exempel och aktuella kopplingar kan man ta upp när man beskriver människokroppens dna eller berättar om rösträttsrörelsen vid förra sekelskiftet? Hur kan man inleda en föreläsning om kemiska föreningar och vilka språkliga aspekter är relevanta när man talar om engelska dialekter? Hur fångar man upp de mer lågmälda elevrösterna i klassrummet? Hur skapar man engagemang genom elevaktiva inslag runt ämnesberättelsen?

Där borde den pedagogiska diskussionen ligga. Inte i hur många minuter läraren har rätt att tala i sitteget klassrum.

”Kan det vara så att denna enkla struktur – att den som kan något berättar detta för den som inte kan något – har överlevt i århundraden eftersom det är ett överlägset sätt att organisera undervisning?” skriver Linderoth i sin bok och fortsätter: ”För den som deltar i den svenska skoldebatten är det en hisnande tanke. Om det vore så skulle ju flera av de reformer och pedagogiska arbetsformer som lanserats i svensk skola de senaste decennierna snarare ha varit till skada än nytta.”

Året var 2016. Och hans ord är sorgligt nog lika aktuella nu som då.