1922 var året då den epok vi brukar kal­la modernismen fick sitt genombrott, med James Joyces Ulysses och T S Eliots 433 rader långa dikt The Waste Land. 100-års­jubileerna uppmärksammas över hela världen. De båda verken och deras författare hade flera och viktiga beröringspunkter, men här är fokus inriktat på Eliot. Var står han och hans livsverk idag? Ska hans mest berömda dikt främst ses som ett tidsdokument, eller har den något mer att ge dagens läsare?

När Thomas Stearns Eliot fick Nobelpriset i litteratur 1948 var hans ställning som den främs­ta levande poeten på engelska språket ohotad. Hans unika prestige, vars dimensioner man knappt kan föreställa sig idag, varade till hans död 1965. Därefter uppstod svåra sprickor i den, och fram emot förra sekelskiftet framstod han som en ideologiskt mer än tvivelaktig författare. Antisemitiska passager i hans dikter och prosaverk blottlades. En andra tung anklagelsepunkt var hans påstådda misogyni, bland annat manifesterad i hans beteende gent­emot sin första hustru. Eliots essäer om litteratur och kultur, vars kulturkonservativa inriktning och högdragna ton väckt förargelse redan under hans livstid, ägnades allt mindre uppmärksamhet, och den enorma akademiska litteraturen om hans författargärning fick allt färre tillskott i form av tunga volymer på ledande förlag.

Inget av detta hade förvånat Eliot själv. Han bekände att han aldrig kunde läsa sin egen prosa utan att bli djupt generad, och i hans verk återkommer ständigt känslor av skuld och skam över mänskliga svek. Det är ingen överdrift att säga att ingen har angripit Eliot så skoningslöst som han själv gjorde. I ett stycke ur den sista av de så kallade fyra kvartetterna, ”Little Gidding” II, talar han om ålderdomens smärtsamma insikter beträffande ”things ill done and done to others’ harm / Which once you took for exercise of virtue”, med tillägget att medvetenheten om dessa tillkortakommanden får hedersbetygelser att kännas som skamfläckar.

”Den som anser att T S Eliots poesi fortfarande förtjänar att läsas och studeras får finna sig i att argumentera i uppförsbacke.”

Men poesin då, den centrala dimensionen i hans livsverk? När allt kom omkring var det under Eliots livstid som den fortfarande relativt unga litteraturvetenskapen fick lära sig att det var orden på sidan som var det viktiga. Den så kallade nykritiken, som Eliots egna litteraturkritiska arbeten samspelade med, betonade att varken författarens biografi eller frågan om vad han eller hon kunde ha menat var av central betydelse för tolkningen av de litterära texterna. Här var han själv konsekvent; hans många essäer om klassisk litteratur lämnade författarnas liv åt sidan och fokuserade på genomgående teman, symbolik, motiv och teknik i sin strävan att klarlägga själva essensen i författarskapen.

Den som anser att T S Eliots poesi fortfarande förtjänar att läsas och studeras får finna sig i att argumentera i uppförsbacke även av andra skäl än de hittills nämnda. Först och främst har hans dikter redan från förs­ta början ansetts vara svåra. De mer eller mindre kryptiska mottona och lärda anspelningarna, som även bildade läsare behöver få förklarade för sig, kräver tålamod, och det är inte alltid det tålamodet ger speciellt mycket tillbaka. Man kan inte heller förneka att grundtonen i den Eliotska poetiska sfären är påfallande dyster. Från hans första mogna dikt, ”The Love Song of J. Alfred Pruf­rock” som han skrev under åren 1910–1911 som helt ung man, fram till de sena pjäserna ligger tonvikten på mänsklig ofullkomlighet av olika slag. Den amerikanske Eliotforskaren Jayme Stayer har med en träffsäker formulering kallat ”Prufrock” för en hymn till förloraren inom oss alla. Trots att Eliots poetiska verk genomgick ständig utveckling och förändring ljusnar anslaget endast sällan och kortvarigt.

The Waste Land illustrerar dessa potentiella bortstötningsmekanismer på flera sätt. Det inledande latinsk-grekiska mottot artikulerar visserligen en kombination av meningslöst liv och hjälplös dödslängtan och ger på så vis läsaren ett insteg i diktens levande-död-tematik. Men redan den första av dess fem underavdelningar formulerar den dimensionen på ett betydligt mer drabbande sätt. Den avslutande shantih-raden verkar påklistrad; den svarar inte upp mot något i själva dikten, och det hjälper inte att betrakta den som ett utslag av ironi, en välbekant utväg för konfunderade nykritiker. Som det nutida uttrycket lyder: den flyger inte, inte för den här läsaren i alla fall.

Ett drag som besvärade dåtida läsare mer än dagens är frånvaron av en berättelse, en så kallad fabel. Under de första årtiondena efter diktens publicering investerades mycken uppfinningsrikedom i försök att få The Waste Land att hänga ihop och beskriva någon typ av riktning. Man framförde olika scenarier och relaterade dem till gåtfulla uttalanden i de noter som Eliot hade fogat till dikten. Bland annat påstods tarokkorten i avsnitt 1 utgöra en sorts stomme till en intrig, och siaren Tiresias i avsnitt 3 fick tjänstgöra som ett slags genom­gående berättare. Att vi i dag har lättare att hantera fragmentariska texter med öppna slut, presenterade med en form av collageteknik, beror till inte ringa del på att The Waste Land har påverkat generationerna närmast före oss.

Befriad från nödvändigheten att få varje rad att sjunga i ett sammanhållet litterärt körverk med ett definierbart ärende kan dagens läsare söka sin egen ingång i texten, som med fördel kan läsas högt. Man kan lyssna på någon av de många inspelningarna som gjorts under åren – Alec Guinness är fortfarande svårslagen som uppläsare av Eliot – med texten på bordet framför sig. The Waste Land är idealisk för en studiecirkel vars deltagare läser dikten för varandra och samtalar om den. Under sådana samtal kan varje deltagare finna passager att stå på, som brohuvuden, medan de låter utforskandet av andra stycken få ta sin tid, eller helt enkelt få vara.

Under ett sådant engagemang i texten försvinner de 100 åren, och man konstaterar att 1900-talets mest omskrivna dikt på engelska språket är ”news that STAYS news”, som Ezra Pound definierade litteraturen i ABC of Reading. Diktens bilder av sammanfallande civilisationer och flyktingströmmar över östeuropeiska slätter är lika aktuella i dag, och människor har lika svårt att nå fram till varandra nu som då. Den desperata kvinnan som försöker provocera mannen till någon sorts gensvar på hennes förtvivlan har systrar i detta nu: ”Stay with me. / Speak to me. Why do you never speak. Speak. / What are you thinking of? What thinking? What? / I never know what you are thinking. Think. […] Do / You know nothing? Do you see nothing? Do you remember / Nothing? […] Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”

De så kallade Thamesdöttrarnas trötta konstaterande att mäns svek bara är vad man kunde vänta sig förmedlas i ord som släcker varje hopp om något bättre innan det ens har hunnit börja gro. Den feniciske sjömannens kropp plockas ren av havet som dränkte honom alltmedan hans identitet löses upp; så var det för årtusenden sedan, och så är det nu. Och när åskan förkunnar vad vi människor är skyldiga livet och varandra kan vi bara konstatera att vi inte heller höll måttet; vi skulle ha vågat ta steget till underkastelse under krafter större än våra egna, men nu är det för sent.

Finns det ingenting som sänder en stråle av ljus genom det kompakta mörker som vilar över det öde landet? Jo, i en enda av diktens strofer ingår mänsklig verksamhet för ett ögonblick en förening med mänskligt varseblivande, en för­ening som tillåts vara vacker: fiskförsäljarnas pladdrande röster ackompanjeras av tonerna från en mandolin invid citykyrkan Magnus Martyrs vitgyllene skönhet. Men ögonblicket är snart över. Och den beskrivning av ett bättre liv som åskan ger i det sista avsnittet – ”The sea was calm, your heart would have responded / Gaily, when invited, beating obedient / To controlling hands” – förmedlas karakteristiskt nog i konditionalis 2, de missade chansernas tempus.

Vart tog då Eliot och hans poesi vägen efter The Waste Lands förödande vidräkning med mänsklighetens oförmåga att resa sig till medkänsla och ansvarstagande? Fanns det överhuvudtaget någonstans att ta vägen? För att citera en tidigare dikt av Eliot: ”After such knowledge, what forgiveness?” Det hade varit naturligt att betrakta The Waste Land som den absoluta nollpunkten, men dit nådde Eliot först tre år senare i den drygt 100 rader långa The Hollow Men. Där The Waste Land hade skildrat ett känslospektrum, hur negativt det än må vara, är känslan i The Hollow Men bara en, önskan att slippa undan konfrontationen med det lidande man har vållat. Raderna är kortare; här lämnar Eliot den jambiska pentameter som annars dominerar hans poesi och dramatik likt ”the ghost of a metre”, som han själv uttryckte det. Mödosamma som andetagen hos en dödssjuk patient bär de fram en längtan att fly från det man eventuellt kan ha kvar som mänskligt subjekt: hellre vara en viljelös halmdocka, som svängs hit och dit av vinden.

Året var 1925, och den inte längre helt unge amerikan som hade tvingats försörja sig och sin sjukliga hustru på en anställning i Lloyd’s Bank var allmänt erkänd som den ledande avantgardistiska poeten. En samlad utgåva av hans poesi kom hösten 1925, och anställning hos förlagshuset Faber & Gwyer, sedermera Faber & Faber, gav honom en bättre position i den litterära världen, en position som han befäste genom sitt litteratur- och kulturkritiska författarskap. Samtidigt var hans privatliv särdeles disharmoniskt och hans litterära skapande förmåga uttömd. Efter två år av existentiell kris hade han letat sig fram till ett slags fotfäste i tillvaron, fick brittiskt medborgarskap och blev medlem i den anglikanska statskyrkan. Under tiden hade han prövat olika poetiska genrer som ett sätt att ta sig ur det kreativa dödläget. Bland dem återfinns författandet av strofer som så småningom kom att sammanföras till en helhet (liksom ursprungligen var fallet med The Hollow Men).

Under 1926–1927 experimenterade Eliot också med versdramatik, mest intressant i den ofullbordade Swee­ney Agonistes. Senare, under 1940- och 50-talen, skrev han flera pjäser på vers och gladde sig åt att de mestadels blev väl mottagna. De har dock inte hållit sig särskilt bra, även om en uppsättning av The Family Reunion på Donmar Warehouse i London drog fulla hus 2008 delvis på grund av det utsökta skådespeleriet, med Sam West och Penelope Wilton i ledande roller.

Den första längre dikt som Eliot publicerade efter att han börjat sitt nya liv, Ash-Wednesday (1930), är så olik The Waste Land och The Hollow Men att den sedvanliga uppdelningen av hans poesi i ”tidig” (till och med The Hollow Men) och ”sen” framstår som naturlig. Borta är den tidiga poesins vasshet och skärpa, stramheten hos de fyrradiga stroferna i dikter som ”Whispers of Immortality” och inslagen av avskalat direkt tal, så genomträngande i The Waste Land liksom i de rader i ”Prufrock” där berättaren föreställer sig hur en besviken kvinna kommer att svara: ” That is not it at all, / That is not what I meant, at all.” I Ash-Wednesday är tonen en annan: bön och besvärjelse riktad mot en dyrkad kvinnogestalt vävs samman med avståndstagande från allt som drev, rörde och stimulerade den människa man har varit. Det är religiös poesi med ett genomgående drag av stränghet: kristen förtröstan och Guds förlåtande kärlek känns avlägsna.

I Eliots jämförelsevis sena storverk Four Quartets, som skrevs under åren från 1935 till och med 1942, möter läsaren samma kärvhet i det religiösa anslaget: endast genom att lämna den icke-reformerade ”gamla människan” bakom sig och villigt foga sig i Guds vilja kan man hoppas på frälsning. Den poet som påbörjade den första av kvartetterna var intensivt engagerad i teologiska spörsmål. Han hade fått i uppdrag att skriva en pjäs på vers för den årliga festivalen i Canterbury, och arbetet med vad som blev Murder in the Cathedral avsatte material som inte passade in i berättelsen om mordet på Thomas Becket. Detta material fogades samman med frågor kring det litterära och konstnärliga skapandets karaktär och ett oavlåtligt djupborrande i människans existensvillkor, som alltid mot en fond av självrannsakan.

De fyra dikterna fick namn efter platser som betytt mycket för Eliot: Burnt Norton är en egendom i Gloucestershire som han besökte 1935 i sällskap med en ungdomskärlek från Amerika, Emily Hale. East Coker är namnet på den by hans engelska anfäder lämnade på 1600-talet för att bygga en ny tillvaro i Amerika. The Dry Salvages är en klippformation ute i havet två distansminuter från vad som var Eliots hemmahamn under ungdomens seglingssomrar. Och Little Gidding är en plats inte långt från Cambridge där en speciell religiös gemenskap blomstrade på 1600-talet. Alla kvartetterna innehåller skarpa bilder från de olika platserna, bilder som den nutida besökaren genast känner igen.

”Man kan lyssna på någon av de många inspelningarna som gjorts under åren – Alec Guinness är fortfarande svårslagen som uppläsare av Eliot – med texten på bordet framför sig. ”

Som ung man hade Eliot hävdat att poeten måste eftersträva en sträng opersonlighet i den snarast kliniska hanteringen av det material hans erfarenheter hade avsatt. Mycken forskarmöda har ägnats åt Eliots opersonlighetsteori, artikulerad i vad som fortfarande är hans mest kända prosaverk, essän ”Tradition and the Individual Talent” från 1919. Mot bakgrund av hans avståndstagande från föreställningen att diktaren ger utlopp åt sina egna känslor i sitt skapande kan det verka förvånande att Four Quartets är så öppet förankrade i Eliots­ liv. Men dels innehåller hans essäer gott om självmotsägelser och inkonsekvenser, dels lyckades försöket att uppföra en skyddsmur mellan det sårbara jaget och den snokande omvärlden ganska dåligt i praktiken.

Det mest minnesvärda angreppet på det respektfulla tassande kring människan T S Eliots känsloliv, som kännetecknade Eliotkritiken i flera årtionden, formulerades 1963 av den amerikanske poeten och kritikern Randall Jarrell. Vänd till sina kolleger vid ett arrangemang ordnat av John F Kennedys administration uttalade Jarrell sin häpnad över att de hade låtit sig vilseledas av Eliots försök att dölja de personliga kval ur vilka hans dikter hade kommit till. Resultatet, sade han, var tonvis av exegetiska förklaringar, källutredningar med mera som dränkte texterna i allehanda invecklade tolkningsresonemang. Slutklämmen är värd att citera: ”And yet how bravely and personally [his poetry] survived, its eyes neither coral nor mother-or-pearl but plainly human, full of human anguish!”

En liknande hyllning till det djupt mänskliga hos TS Eliot­ framfördes i en dikt till hans 60-årsdag författad av ett av förlagshuset Faber & Fabers enfants terribles, poeten George Barker. Efter att ha beskrivit hur han ser ”this gentle and gothic man / Tame Apollyon [Abaddon, ’Förstöraren’ i Nya Testamentet] with a pen” tecknar Barker Eliots diktarpersonlighet med medkänsla och respekt för denne man som har lidit så mycket.

Med tanke på hur starkt Jarrell och Barker betonar det ångestladdade hos Eliot slås man av att många av dem som älskar hans poesi och bär den med sig genom livet är ganska gladlynta personer, som inte skulle komma på tanken att enda chansen till frälsning skulle bestå i att kasta bort allt som gav substans åt det egna jaget. Under ett halv­sekels umgänge med Eliotentusiaster har jag inte träffat en enda som delat Eliots pessimistiska livssyn. Vad är det då som har fängslat dem?

En anekdot berättad av en brittisk kollega ger en del av svaret. Han hade hållit ett föredrag för Chaucerforskare en varm dag, medan åhörarna satt och fläktade sig och skruvade sig på stolarna och tittade ut genom fönstren. Så började han läsa upp ett stycke ur ”Little Gidding” på temat pilgrimsfärd, och strax var det knäpptyst i salen. Efteråt sade en av dem som hade lyssnat: ”Do you realise what kind of magic you worked when you read that Eliot?” Och då var det ändå, som kollegan uttryckte det, inte en av hans bästa passager, ”but a pretty good bit of Eliot”. En annan Eliotspecialist berättade om ett möte på en bar i Berlin, där bartendern svarade på hennes omnämnande av Eliot med att citera några rader ur ”Prufrock” och visa på den gåshud de hade framkallat på hans bara underarm.

Eliot var en språkets magiker med en osviklig precision och ett register som omfattade allt från pubskvaller med cockneyinslag till filosofiska resonemang på hög nivå. De tvära kasten från en språklig-stilistisk variant till en annan går genom hela hans poesi. Mellan skål och vägg brukar eliotianer bekänna att de föredrar de tidigare dikterna. Förutom The Waste Land är ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” storfavoriten. Men Four Quartets innehåller stycken som man kan hålla sig fast i under prövningarna i livet, koncentrat av visdom som plötsligt simmar upp till ytan i ens medvetande när man behöver dem.

The Waste Land är en annan sorts diktverk, och det engagerar läsaren på andra plan. Men när man väl låtit det komma in i sitt liv släpper det inte taget om en. Den berömde litteraturvetaren Frank Kermode sade en gång: ”To have Eliot’s great poem in one’s life involves an irrevocable but repeated act of love.” Det känns inte som något man skulle ha råd att avstå från. 

”Den så kallade nykritiken, som Eliots egna litteraturkritiska arbeten samspelade med, betonade att varken författarens biografi eller frågan om vad han eller hon kunde ha menat var av central betydelse för tolkningen av de litterära texterna.”