Det finns litteratur av många sorter, och ett slag som ofta väcker intresse är självbiografier. En mycket inflytelserik sådan i modern tid är Benjamin Franklins, den amerikanske boktryckaren, uppfinnaren, grundlagsfadern, diplomaten och mycket annat. Under en tid var han faktiskt sändebud i Sverige.

Franklins självbiografi handlar i hög grad om hur man bygger sin karaktär, inte olikt hur Richard V Reeves diskuterar i sin artikel i detta nummer. Franklin har en lista på tretton vägar för att bygga en god karaktär, bland annat måttfullhet, ordning, rättvisa, renlighet och företagsamhet. Franklin har också ett appendix där han ger råd om hur man kan komma ur fattigdom och nå välstånd genom att odla vissa aspekter av sin karaktär.

Både Reeves och Franklin lämnar intressanta förslag till lösningar av aktuella problem. Vid en omläsning av den tyske sociologen Max Webers studie om protestantismens roll för kapitalismens framväxt får vi ett annorlunda perspektiv på detta slags etik, detta slags program för karaktärsdanande och vilken psykologi som låg bakom. Frågan är om den mentalitet som där odlades finns kvar ännu idag i våra post-protestantiska länder, och hur den i så fall tar sig uttryck i dagens mer pluralistiska samhälle.

Franklins memoarer utkom 1791 och är fascinerande men prövande läsning. En känsla infinner sig lätt, som den en son kan känna inför en alltför förmanande fader. Hans skrift är fylld av förnumstiga råd om hur livet bör levas för att optimera nytta och framgång, och inte minst hur man bäst hushållar med tid, pengar och kredit.

Flera av hans råd har blivit klassiska:

Kom ihåg att tid är pengar. Den som kunde tjäna tio shilling om dagen genom sitt arbete och går ut och går, eller sitter sysslolös halva dagen, även om han gör av med endast sex pence under sin sysslolöshet, bör inte räkna endast dessa som utgift. Han har i själva verket gjort av med, eller snarare kastat bort, ytterligare fem shilling. […]

Kom ihåg att kredit är pengar. Om någon låter sina pengar vara kvar hos mig efter att de förfallit till betalning ger han mig räntan, eller så mycket som jag får ut av dem under den tiden. Det uppgår till en avsevärd summa om man har god kredit och använder den på ett bra sätt. […]

Även de mest obetydliga handlingar som påverkar ens kredit måste beaktas. Ljudet från din hammare klockan fem på morgonen eller klockan åtta på kvällen gör din fordringsägare nöjd sex månader framåt, men om han ser dig vid ett biljardbord eller hör din röst i ett värdshus då du borde varit i arbete, så begär han nästa morgon tillbaka sina pengar och kräver alltsammans innan du har dem tillgängliga.

Det är givet att den kulturella eliten och aristokratin i Europa inte tog emot detta slags uttalanden nådigt. Franklins puritanska, kalvinistiska anda var väsensskild från allt det som ansågs som kristendom och god sed i bildade kretsar i Europa.

Max Weber konstaterar i sin korta men synnerligen pregnanta skrift om den protestantiska etiken och kapitalismens anda, som skrevs under 1900-talets första år, att Franklin inte bara predikade ett sätt att komma sig fram i världen, utan en alldeles specifik etik. Denna etik sågs i Europa som en ”girighetens filosofi”, där den kreditvärdige handelsmannen framhölls som ideal. Detta är i själva verket den kapitalistiska andans etik, framhåller Weber:

Denna etiks högsta goda är att tjäna mer och mer pengar under undvikande av all spontan livsnjutning, totalt fri från all lyckosträvan. Människan är helt inriktad på att tjäna pengar som ett det egentliga målet för sitt liv. Penninginkomster är, försåvitt de anskaffats lagligt, i den moderna ekonomin ett resultat av och uttryck för duglighet och skötsamhet i yrket. Denna skötsamhet är det verkliga A och O i Franklins etik.

Weber framhåller vidare att även om köpmanskap och handel hade tolererats under medeltiden, avvisade den dominerande kyrkliga doktrinen det kapitalistiska förvärvets ”anda” som turpitudo [skamlig gärning] eller förhöll sig i bästa fall neutral mot denna.

Detta förändras radikalt med Martin Luther, menar Weber. För denne var uppfyllandet av de världsliga plikterna ett yttre tecken på kärleken till nästan, och det enda sättet att i sin profana verksamhet behaga Gud. Luther framhöll arbetet som ett ”kall”, som en uppgift. Weber är noga med att framhålla att reformatorerna inte hade kapitalismens etik som något slags mål; den var en oavsedd konsekvens. För dem stod själens frälsning i centrum, inte något etiskt program.

För att förstå den fulla kraften i denna omvälvning bör vi stanna upp ett slag, och gå tillbaka i tiden till antikens diskussioner kring skillnaden mellan den enskildes etiska mål och strävanden och vad som är statens goda.

Att bygga sin karaktär var centralt i den etik som Aristoteles utvecklade. Hans grundsyn var att varje människa har en given bestämmelse, nämligen det goda livet och lyckan, som bäst utvecklas tillsammans med vänner och medborgare i stadsstaten. Samtidigt måste var och en bygga sin karaktär genom måttfullhet, rättrådighet, mod och visdom.

Egentligen ligger detta program ganska nära det som Richard V Reeves förordar i sin artikel, fastän Reeves talar inte om den enskildes lycka, utan om hur man skall bli framgångsrik inom ramen för ett välfungerande samhälle.

Kristendomens genomslag innebar ett brott mot detta sätt att resonera. Etiken fanns där, men i första hand var den resultatet av ett personligt förhållande mellan den enskildes själ och Gud. Från början hade inte heller kristendomen någon koppling till en särskild statsform. Tvärtom utvecklades den i passiv protest mot den världsliga makten, vilken i allmänhet uppfattades som grym och lastbar.

Paulus gör i Romarbrevet tydlig åtskillnad mellan vad människan å ena sidan kan uppnå genom egen ansträngning och genom att följa lagen, å den andra vad hon kan nå genom tro och bön via nåden. Endast den senare vägen kan leda till frälsning och hopp om det eviga livet.

Medeltidens mest inflytelserike teolog, Thomas av Aquino, återupprättade dock Aristoteles. Tanken om de fyra vägarna till en god karaktär – måttfullhet, rättrådighet, mod och visdom – kom åter till heders. Människans naturliga förnuft och vilja kunde leda till en världslig lycka, men den högsta lyckan – föreningen med Gud och ett evigt liv – kunde endast nås genom de tre teologiska: tro, hopp och kärlek.

Hos Luther blir den centrala tesen, själva fältropet mot den kyrka som han ville reformera, att vägen till frälsning går genom ”tron allena”. Paradoxalt nog hävdade han också att en människa i sin vardag endast kan behaga Gud genom sina gärningar om hon uppfyllde de världsliga plikterna, om hon ”arbetade i sitt anletes svett”.

I Webers framställning är det dock inte främst de ”vanliga” lutheranerna, utan pietister, metodister och kalvinister som utvecklade den ”dubbla predestinationsläran”, där tecknen på utvaldheten till frälsning, en antydan om att man ingick i de rättfärdigas skara, inte bara visade sig genom tron och ett ”rent samvete”, utan också genom ihärdigt arbete och en asketisk livsföring.

För alla dem som avvisade den katolska kyrkans sakrament, liksom allt tal om att genom ett naturligt förnuft och den fria viljan kunna nå något litet närmare frälsningen, uppstod till slut ett problem. Hur kan jag utan dessa hållpunkter veta om jag är på den rätta vägen, hur kan jag få visshet om jag tillhör Guds utvalda skara – och inte de fördömda?

Medan de religiösa ledarna själva kanske inte svävade i ovisshet om vad som krävdes för en utvald plats, skriver Weber, var det naturligt om den breda massan av efterföljare undrade hur de kunde vara säkra på frälsningen:

Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså av otillräcklig verkan av nåden. Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.

Man ser alltså hur både tron – eller det djupa engagemanget – och det personliga arbetet inom protestantismen förvandlas från verkande medel till tecken.

En omläsning av Weber väcker också frågan hur dessa båda vägar till visshet om den egna utvaldheten successivt omvandlats genom sekulariseringen. Kan detta bidra till att förstå vissa fenomen i vår egen tid, och då kanske särskilt de olika sektorer och rörelser inom samhället av idag som bygger på ett eget djupt känt engagemang, en stark tro på specifikt egna värden?

Vi ser idag rörelser som istället för en traditionellt religiös världsbild exempelvis har en antropocentrisk – med människan och hennes strävanden i mitten – eller en biocentrisk – med biologisk mångfald och de ekologiska sammanhangen som grund.

Med en biocentrisk världsbild skulle en ”dubbel predestinationslära” kunna innebära att man har en stark tro på de grundnormer som en sådan bild vilar på – de ekologiska sammanhangen, livets ömsesidiga beroenden och hushållning med resurser. Denna övertygelse blir givetvis väsentlig för ett rent samvete, men därtill kommer också handling – annars blir predestinationen inte dubbel – i form av att köpa ekologiska varor, att sopsortera, att kompostera, att leva energisnålt och andra yttre förebud om den egna ”utvaldheten” – tecken på duglighet och skötsamhet, tecken på att man inte hör till de fördömdas skara.

I vår tid kunde vi också betrakta hälsokulten ur detta perspektiv. Rättfärdiggörandet genom tron är vetenskaplig till dels, men innefattar en hel del kvacksalveri och ren vidskepelse. Olika dieter med stränga regler förkunnas trosvisst i hälsotidningar och bloggar.

Kulten är given: hårda träningspass, sträng diet, en asketisk livsföring där ”avgiftning” och ett frugalt leverne är medel för att uppnå det yttre tecknet på utvaldhet: en platt mage, kraftiga armmuskler, en synnerligen tunn kropp eller vad som står högst i mode just nu. I en artikel i New York Times nyligen beskrivs hur en mer extrem form av vardagsträning blivit vanligare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här kan vi åter skönja paralleller till den dubbla predestinationen: en fast tro på en sundhet som inte får svikta, med ett åtföljande rent samvete, och därtill de yttre tecknen i form av allt hårdare arbete med den egna kroppen både avseende näringsintag och träning. Dugligheten, skötsamheten och den asketiska livsföringen drivs mot allt högre ackord.

En antropocentrisk världsbild som direkt ansluter till Webers resonemang är vår tids sekulariserade strävan till materiellt välstånd, där en stark tro på marknadens och statens förenade godhet numera är trosfundament för de båda största partierna i Sverige.

De yttre tecknen är som vanligt det materiella framsteget i såväl offentlig förvaltning som i privatlivet, där penningen, i brist på annat, är den yttersta bekräftelsen på utvaldhet. För exempelvis universiteten, likaväl som för löntagaren eller entreprenören, är det penningtilldelningen, lönen och vinsten som är tecknet.

Var och en av dessa subkulturer är inte mycket att bekymra sig över. Såväl miljöhänsyn som hälsa och materiella framsteg är ju allmänt vällovliga på många sätt. Snarare är det tendensen inom varje sektor eller sekt att utan mycken tvekan upphöja just sin egen väg till utvald framgång som den allmänt giltiga som blir ett problem.

Spår av den dubbla predestinationens mentalitet kan sökas i en nervositet inför eventuella tvivel över de egna trossatserna, liksom en gnagande oro för att de yttre tecknen inte infinner sig – den platta magen, att båten blev målad med den rätta giftfria färgen, att erhålla den rätta avkastningen.

Skillnaderna mellan samhällets olika sfärer beträffande vilken etik och vilka normer som bör vägleda dem har delvis suddats ut. ”Kapitalismens anda”, som fungerar väl inom näringsliv och företagande, har, synbarligen utan större eftertanke, tillåtits expandera in på andra fält, där den gör skada snarare än nytta.

Här ser vi också problemet med att ha en särskild ”politik” för karaktärsdanande, enligt det program som Reeves argumenterar för. Är målet en ökad produktivitet, bättre ordning i samhället eller en ”förbättring av människomaterialet”, som makarna Myrdal på sin tid talade om? Eller är karaktär något som var och en behöver för att nå lycka?

Pluraliteten av självrättfärdiga, trosvissa sekter utan förståelse för andra tankesätt, utan tvivel på den egna rättfärdigheten, riskerar att splittra samhället snarare än att berika det. Den karaktärsdaning som sker inom dem kan då också vara problematisk.

Det är inte heller givet att vi alls vill anförtro våra politiker en sådan uppgift. Frågan om karaktärsdaning som Reeves och Franklin väcker är högst relevant, men dess lösning kräver både klokhet och måttfullhet.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.