En tid lik Luthers
Kyrkan ligger nere i byn, på ett rejält promenadavstånd. Den är en av väldigt många i ett landskap där reformationen hade särskilt svårt att få fäste. Somligt i den nutida religiösa vardagen på den svenska landsbygden skulle nog intressera, annat uppröra Martin Luther – om han nu till äventyrs skulle slå följe med mig denna soliga vinterdag när snön gnisslar under stövlarna.
Kyrkan ligger vackert mot sjön och på den här platsen har man mötts för gudstjänst i nära tusen år. Kyrkans yttre är beklämmande ohistoriskt, men den som letar kan hitta lager av tid, i runstensskärvor och andra sorters fragment.
I den relativa värmen i vapenhuset sitter en av byns numera bofasta tiggare. Hon har bott i trakten, inackorderad i en villa, i månader nu. De flesta svarar godmodigt på hennes ”hej”, men sparar slantarna till kollekten.
på ett bord intill psalmböckerna ligger juluppropet. Det är sista helgen för denna namninsamling, till stöd för en mer generös asylpolitik i Sverige. På en liten plats som den här blir den kritik som Annika Borg framförde i Axess mer än tydlig. Listan liknar verkligen ett nutida avlatsbrev, där den ligger intill psalmböckerna. Det krävs inget annat än min sannolikt oläsliga namnteckning. Ingen vill ha min reflektion eller min erfarenhet. Någon att diskutera med finns inte heller på plats. Bara en uppfordrande penna.
På många vis liknar vår tid Luthers. Hans framgång är tätt förbunden med tryckpressens möjligheter. Vi lever i en lika genomgripande medierevolution. Den digitala världen förändrar oss i grunden, klyver oss som sociala varelser. Nätet har tilldelats andra spelregler än det liv vi kallar det verkliga. Vi tar avstånd från det anonyma slasket i kommentarsfälten och förfasar oss över den anonyma grupp som livetittar på en gruppvåldtäkt. Samtidigt sker varenda dag tusentals oreflekterade tryck på gillaknappar och vi åser hur de vi kallar ”vänner” lovar att delta i evenemang som de inte har minsta chans att hinna till. Jaget har fått en rad avatarer som agerar på särskilda villkor. Hur hade Martin Luther reagerat på denna (inte sällan moraliskt utmanande) klyvnad? Spelar den in i juluppropet?
dagens predikan hade han definitivt gillat. Prästen håller hög klass med ett vackert uttrycksfullt språk, genomtänkta flerstegsresonemang om individen, kollektivet och samhällsansvaret. Han är samtidigt förbluffande ceremoniell, med en gestik som för tankarna till ortodoxa mysteriespel. Prästen är också den ende som klarar av att sjunga med i de högst exklusiva psalmerna. Kantorn hårdkör på klaviaturen, som för att skyla över den lilla församlingens stumhet. Den som söker brusande gemenskapskänsla har inget här att göra.
Högmässan är slut och vi går ut i den generösa solen igen. Tiggaren har lämnat vapenhuset.
På vägen hem känns det givet att fundera över vad Martin Luther egentligen tänkte om individen och kollektivet. Om solidaritetens plats i våra liv? Hur hade han resonerat om den nya teatraliteten som fått fäste i kyrkans ceremonier? Och jag är faktiskt nyfiken på hur han utgjutit sig om det rent brechtianska illusionsattentatet mot den en gång gemensamma psalmsången?
vägen är rak och kantad av hus. Jag räknar bockar. De sitter på alla sorters väggar – villor och hyreshus, på röda små stugor och på stora präktiga mangårdsbyggnader. Det är laserskurna silhuetter som visar stegrande djur med framklövarna i luften. Rent konstnärligt är de ingenting. De ska snarare avläsas som ett uttryck för en tyst, många gånger oreflekterad överenskommelse om vem man vill vara i världen. Bocken påstås vara en uråldrig symbol i denna traditionskramande, fascinerande tröga landskapskultur.
Alla som haft hand om en getabock vet att man aldrig kan äga honom fullt ut.
Han godtar ingen överordnad herde.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Han är själva motsatsen till fårflocken.
Man är ständigt prövad.
Nå, Luther?
Journalist.