En tusenbladstårta av känslosamhet
Många nya vitala teateruppsättningar hade gjorts, många yngre röster – främst kvinnliga – hade gjort sig hörda, hävdade Witt-Brattström. Som också ansåg att Strindbergs sakrosankta ställning naggats i kanten och att han var föga känd utanför Skandinavien.
Uttalandet förbryllar. Strindberg var ju världsberömd – eller i varje fall Europaberömd – redan i mitten av 1890-talet. Dagligen spelas någon Strindbergspjäs i världen. Kanske menar Witt-Brattström att han är bortglömd av den större allmänheten utanför Norden? Det kan möjligen stämma. Och vidare: för en vanlig Strindbergsbeundrare är han inte helig. Utan en vanvördig skitstövel som på gott och ont påverkat ens uppfattningar om barnuppfostran, familjeliv, äktenskap och samhälleligt hyckleri. Vars idiosynkrasier man både har hatat och älskat: ”jag har inte sett en liknande tusenbladstårta av känslosamhet sedan jag senast läste Strindberg”, som Philip Roth skriver i Operation Shylock.
Alla ledande modernister sägs ha inspirerats av Strindberg: Woolf, Proust, Joyce och Beckett, men framför allt Kafka, som öppet erkände sin beundran och sitt beroende. Detta hävdas i en biografi av Sue Prideaux, Strindberg. A Life.
Prideaux är halvnorska och främst konsthistoriker; hon har förut skrivit romaner samt en prisbelönt biografi om Edvard Munch, Behind the Scream, vilket tycks ha lett henne in på Strindberg. Prideaux’ angreppssätt är närmast historiematerialistiskt; genom att finkamma arkiven och alla tänkbara källor tecknar hon en fyllig, nästan tredimensionell bild av det samhälle som Strindberg föddes in i, växte upp och levde i. Med en rad oerhört konkreta detaljer – smutsen, gatubelysningen, fattigdomen – berättar Prideaux om Sverige 1849, ett i hög grad fattigt och efterblivet land, långt efter i sin industriella utveckling. Järnvägarna var inte utbyggda som i resten av Europa, vilket enligt Prideaux berodde på att Karl XIV Johan i stället valde att satsa på befästningar och kanaler.
Vidare har hon kommit över nya fakta vad gäller omständigheterna runt Fröken Julies tillkomst. Det inledande kapitlet berättar om hur familjen Strindberg vintern 1887–88 bodde på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Prideaux påstår sig ha tagit del av uppgifter från dottern Karin, som sägs ha varit närvarande vid Victoria Benedictssons första självmordsförsök på just Hotell Leopold. Svenska Strindbergsforskare skulle nog säga att det var vännen Axel Lundegård som var där och ingen annan, så den uppgiften måste man sätta frågetecken inför. På grund av penningbrist hamnade familjen sedan på slottet Skovlyst hos grevinnan Frankenau. Vistelsen är skildrad i detalj och är en närmast gotisk skräckhistoria om hur grevinnan och hennes betjänt (som visade sig vara grevinnans halvbror) utsätter familjen Strindberg för diverse trolleritrick, seanser och hokuspokus. Slottet är i själva verket en gammal jaktstuga i starkt förfall, och där vimlar det av djur överallt – katter, hundar (till den hundrädde Strindbergs fasa), höns, gäss, får, hästar, kaniner med mera. I ett av jaktstugans hörntorn lyckas Siri von Essen baxa in ett badkar, som var absolut nödvändigt för Strindberg. Prideaux har också lyckats hitta ett foto från 1930-talet på den man som anses vara förlagan till Jean i Fröken Julie.
Vad Prideaux visar med denna fantasifullt grundliga undersökning är hur långt pjäsen Fröken Julie har distanserat sig från de barocka omständigheter som gav Strindberg impulsen att skriva den. Med olika byggstenar från sitt eget liv, Victoria Benedictsson och grevinnan Frankenau – som bägge hade det gemensamt att de uppfostrades som pojkar – skapade han ett tidlöst drama om klassgränser, bördsstolthet, manlig och kvinnlig sexualitet.
Prideaux glider snabbt över Siri von Essens öde och Strindbergs misogyni i förordet till Fröken Julie, vilket i sig är anmärkningsvärt. Prideaux ägnar mycket tid åt att betona Strindbergs omvittnade barnvänlighet, hon tycks ha läst vartenda brev som växlades mellan honom och hans barn. Men ingenting om hur nyckfull och avvisande han kunde vara mot barnen när en ny kvinna hade kommit in i hans liv. Frida Uhl och Harriet Bosse ägnas till skillnad från von Essen utförliga porträtt. Uhl skildras som en rik lycksökerska som gjorde uppror mot sin högborgerliga, österrikiska familj.
Prideaux’ bok gör fenomenet Strindberg till en välskriven, detaljerad och rafflande historia om de yttre, tidsbundna omständigheter som formade en konstnär. Hon visar i hur hög grad han var ett barn av sin tid. Paris på 1890-talet var en häxkittel av ockulta rörelser som gjorde uppror mot den naturvetenskapliga framstegsoptimismen. Strindberg var förvisso inte ensam i sina alkemistiska experiment – dock kanske i försöken att göra guld. Redan på 1880-talet hade Paris uppåt 50 000 verksamma alkemister, hävdar Prideaux. En uppgift som också måste vara fel; Paris hade 100 000 invånare vid förra sekelskiftet. Varannan parisare kan knappast ha varit alkemist, så man bör nog dra bort en nolla från den siffran.
Strindberg publicerade sig också i ansedda vetenskapliga tidskrifter i Paris, umgicks med etablerade vetenskapsmän som också de ägnade sig åt konstigheter. Förutom att upptäcka radioaktiv strålning ägnade sig till exempel makarna Curie åt att vetenskapligt verifiera de paranormala fenomenen hos ett medium som hette Eusapaia Palladino. En annan forskare, sir William Crookes, som upptäckte tallium och isolerade helium och som var en storhet i den tidiga atomteorin och spektroskopin, vittnade om att han hade mött spöken. Oliver Lodge, pionjär inom trådlös telegrafi, hävdade att man kunde tala med de döda. Och så vidare.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
I kapitlet om Infernoperioden kommer Prideaux ganska nära Olof Lagercrantz tes att Strindberg delvis iscensatte sina psykiska kriser och sin galenskap; han skriver i brev till vännerna – bland annat till Gauguin – att han ämnar gå in i galenskap för att undersöka krafterna i det omedvetna, med resultatet att han faktiskt tidvis blir galen, i varje fall enormt paranoid och vidskeplig. Ett av de intressantaste breven som citeras i boken är för övrigt det brev Strindberg skriver till Gauguin, som bett honom skriva förordet till en ny utställningskatalog – detta strax innan Gauguin lämnar Paris för Tahiti för gott. Strindberg gillar inte Gauguins målningar, och i brevet försöker han på ett undersökande sätt förstå varför. Gauguin blev överförtjust och publicerade brevet som katalogens förord.
Prideaux betraktar Strindberg som en författare långt före sin tid, både litterärt och i sina undersökningar av psykologiska krafter och ser honom inte underordnad Ibsen internationellt, i varje fall inte i ett kvalitativt, modernistiskt perspektiv. Detta lär litteraturforskare och hennes norska landsmän ha invändningar mot. Prideaux är ju främst konsthistoriker, och boken innehåller rikliga exempel på Strindbergs fotografi och måleri – som utdömdes av samtida svenska konstrecensenter i Sverige som smutsiga lakan som hängts ut till beskådan. Jag vet inte om det är Strindbergs vänskap med Edvard Munch som gör Prideaux så vänligt stämd, men hon ser faktiskt Strindbergs målningar som en variant av William Turners; bara lite grövre och råare i penseldragen.