Den tryckande hettan har lättat och kvällen är, om inte sval, så i alla fall ljummen. Gynekologen har kallats till förlossningssalen för att bedöma en ung, höggravid kvinna som kommit in med svåra buksmärtor. Läkaren lyssnar över buken, tycker sig höra fostrets svaga hjärtljud och beslutar sig för att göra ett omedelbart kejsarsnitt – tillståndet är livshotande.

Vi befinner oss på ett litet missionssjukhus i östra Kenya. Gynekologen och jag är de enda läkarna på sjukhuset och båda relativt oerfarna. Sjukvården som vi kan tillhandahålla är, med västerländska mått mätt, långt ifrån bra. Det finns mycket lite apparatur och ingen möjlighet till intensivvård, inga transportmöjligheter och ingen som kommer att komma till vår eller patienternas undsättning. Jag söver kvinnan och inom några minuter kommer en liten pojke till världen. Barnet är medtaget och behöver vård. Även modern, som ligger kvar på operationsbordet, är i ett kritiskt tillstånd. Hennes livmoder har brustit under värkarbetet och hon har förlorat mycket blod.

Gynekologen får kontroll över blödningen och moderns tillstånd stabiliseras. Både hon och barnet överlever. Många läkare hade kunnat göra det vi gjorde den kvällen – och många hade säkerligen kunnat göra det bättre. Men lyckan som vi kände efteråt var enorm, känslan berusande. Det fanns en arbetsglädje, en befrielse i att inte behöva tänka defensivt och remittera vidare till mer högspecialiserad vård. Att bara få hjälpa efter bästa förmåga. Det måste ha varit så läkare kände sig när den moderna medicinen fortfarande var i sin linda.

Långt därifrån ligger det lilla sjukhuset Shouldice pittoreskt beläget utanför Toronto i Kanada. Shouldice har 160 anställda och har gjort sig ett namn genom att vara bäst i världen på att operera ljumskbråck. Det är den enda operation som görs på sjukhuset och de 10 kirurgerna gör i genomsnitt 700 ljumskbråcksoperationer per år – var. Ingreppet är liksom på en fabrik standardiserat in i minsta detalj och resultaten är häpnadsväckande. I Sverige drabbas ungefär 5 procent av patienterna av ett återfall, ett så kallat recidivbråck och måste opereras om igen. Detta råkar mindre än 0,5 procent av patienterna som opererats vid Shouldice ut för. I Stockholms läns landsting opereras 90 procent av ljumskbråckspatienterna i full narkos. Vid Shouldice behöver bara knappt 6 procent av patienterna sövas, den absoluta majoriteten opereras i lokalbedövning, vilket är enklare och säkrare för patienten. Det handlar inte bara om läkarnas spetskompetens: studier har visat att det är av stor vikt för utfallet att samtliga i vårdlaget får mängdträning. Specialiseringen ger ett bättre, mätbart, resultat.

flera månader efter vistelsen i Kenya, tillbaka i tjänst i Stockholm, rullar texten ”traumalarm” på min sökare. Vi är två narkosläkare, en ortoped, en akutläkare, en röntgenläkare och två kirurger som alla fått larmet. Totalt sju läkare, sex sjuksköterskor och fem undersköterskor befinner sig i akutrummet. I hörnet står de tre ambulansmännen kvar och observerar. Ingen räknar antalet studenter. Kirurgen får ställa sig på en pall för att kunna se patienten, som nu är helt omringad av personal. Det är en ung motorcyklist som har krockat med en bil i hög hastighet. Han har full skyddsutrustning på sig och verkar, mirakulöst nog, vara helt oskadad.

Ponera att motorcyklisten varit svårt skadad – vem i laget hade varit den som räddade honom till livet? Röntgenläkaren som med ultraljud upptäckte blödningen? Kirurgen som opererade? Eller var det kanske sjuksköterskan som läste i patientens journal att han var allergisk mot penicillin och därmed förhindrade att han drabbades av en livshotande reaktion? Ingen kan med säkerhet säga, men alla vet de att de inte hade kunnat göra det ensamma. Den tiden är förbi.