Här bodde under åren 1931 till 1949 den tongivande essäisten och kritikern Knut Jaensson och hans hustru Tora Dahl, som gjorde en sen debut som författare. Hon arbetade i unga år som lärare och gav ut några föga uppmärksammade romaner under 1930- och 40-talen. Sitt genombrott som författare fick hon först 1954 med Fosterbarn, som inledde den långa raden av självbiografiska böcker om Gunborg.

Utan tvivel hade Dahl en stor del även i sin mans position som en av landets främsta kritiker, då de tillsammans ingående diskuterade alla de böcker han skrev om. Deras äktenskap var dock disharmoniskt med otrohet från bådas sidor, och de försökte flera gånger lämna varandra. Men Tora var ekonomiskt beroende av Knut, då hon inte kunde leva på sitt eget författarskap.

Kring det gästfria paret Jaensson på Lidingö flockades dåtidens unga genier. Deras villa var ämnad att vara en plats bortom det korrumperade samhället, ett slags himmelsk akademi där man gjort upp med all död kunskap och rensat ut förtorkade lagerblad. Hit kom Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Thorsten Jonsson, Harry Martinson med Moa och inte minst Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Även flera av samtidens konstnärer hörde till gästerna såsom Eric Grate, Stig Åsberg och Esaias Thorén. Här var den litterära debatten livlig. Nya tankeströmningar och idéer tog form och spännande utländs­ka författare såsom William Faulkner och T S Eliot analyserades och gav inspiration. Här planerades nya och banbrytande tidskrifter såsom Karavan och Horisont. Men här slogs också klackarna i taket, pokalerna svingades och vinet flödade. Man festade och drack, lyssnade till musik och dansade.

Värdparet Knut och Tora var lite äldre än sina gäster och betraktades ibland som ett slags föräldrapar till modernismens unga män på väg att göra karriär. Några decennier senare kan man se hur poeterna blev hyllade av etablissemanget och fick sina stolar i Svenska Akademien.

Med tiden växte det fram en rik legendbildning kring denna svenska variant av Bloomsburygruppen. Efter Jaenssons bortgång 1958 kom det ena vittnesbördet efter det andra om den inspirerande miljön runt Knut och Tora, lovsånger som gav ett alltmer gyllene skimmer åt tillvaron på Parkvägen. Artur Lundkvist till exempel beskrev den Jaenssonska villan som trettiotalets litterära salong. Men allt kan ses från olika håll.

Fasaden började så sakta rämna när Tora Dahl 1979 gav ut memoarerna Kamrater, som ett år senare följdes av Nya vägar. Nu kom ett kvinnligt perspektiv på umgängeslivet. Dahl visar hur männen till hundra procent styrt och kontrollerat samvaron och föga lyssnat till en intellektuell och beläst kvinnas syn på saker och ting. Ett särskilt horn i sidan hade hon till Artur Lundkvist, som hade en benägenhet att se Parkvägen som en restaurang och Tora som kökspersonalen.

Men Dahl berättade långtifrån allt i dessa memoarböcker. Hon hade också fört en hemlig dagbok under åren 1939 och 1944, där hon bland annat redogjort för sin sexuella relation till Ekelöf och Lindegren. Hon ansåg dock att hon här avslöjade alltför mycket, och denna dagbok med sitt brännbara stoff spärrades därför i femtio år. När den 1994 kunde öppnas var hon själv och de personer hon skrev om döda. Vid denna tid väckte dagboken inte något större intresse. Nu har den emellertid utgjort en viktig källa för Jesper Högströms skildring av Tora Dahl och poeterna på Parkvägen.

Jag vill skriva sant är ingen regelrätt biografi – en sådan lär vara under arbete av Ulrika Milles. Högström begränsar sig till 1930- och 1940-talen och hans syfte är som han skriver ”att mana fram atmo­sfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt”. Händelserna skildras huvudsakligen ur Tora Dahls perspektiv, och Högström utnyttjar även de rapsodiska anteckningar hon skrev ned åren 1931–35, samt de censurerade dagböckerna från 1936 fram till 1939. I de sistnämnda nämner hon inget om sin relation till Ekelöf. Högström ger en noggrann redogörelse för källäget och de olika versioner som Dahl gett av sitt liv jämförs. Framställningen är citatrik, och texten interfolieras även med brevutdrag, bland annat från korrespondensen mellan Tora Dahl och Margit Abenius. Det finns också citat från brev av Knut Jaensson och Gunnar Ekelöf. Åsikter bryts på så sätt mot varandra och en mångstämmig kör tonar fram.

Högström framhåller att han i sitt skrivande försökt arbeta som en romanförfattare eller litterär reporter, allt i syfte att ge sin skildring åskådlighet och känsla. Vi får inblick i Dahls svårigheter att hitta sin form som författare. När romanen Generalsgatan 8 kom ut 1935 fick den negativa recensioner och såldes i endast 64 exemplar. Ofta går hon ängsligt och väntar på svar från förlagen gällande de manus hon skickat in, men manusbuntarna kommer i retur med besked om att de inte kan ges ut. Periodvis är också hennes och makens ekonomi miserabel. Hon tvingas pantsätta sina vigselringar, och de kalla krigsvintrarna fryser vattenledningsrören. En gång i halvtimmen måste Dahl ner och röra om i värmepannan i källaren. Det är hennes uppgift. Knut Jaensson har sin tjänst på Gasverket att sköta.

De litterära stämningarna under 1930-talet skrivs skickligt fram. Moralismen och angreppen på den moderna litteraturen blev allt starkare i samband med Krusenstjernafejden. Också Jan Fridegård, en av gästerna på Parkvägen 10, som 1935–36 kom ut med sina Lars Hård-böcker ansågs av kritikerna ha skrivit rått och oanständigt. De författare som hörde till umgänget porträtteras med närhet och nerv. Inom gruppen fanns skilda meningar om litteraturens roll, och Dahls uppfattning avvek för det mesta från Lundkvists. För henne hörde livet och konsten ihop, idealen var Vilhelm Ekelund och Pär Lagerkvist.

Gunnar Ekelöfs stora behov av att bli omtyckt lyfts fram liksom rivaliteten mellan honom och Artur Lundkvist om att vara den främste bland Sveriges unga poeter. Dahl är öppen för de unga författarnas förtjänster men tycker stundtals att de är omogna. Både Ekelöf och Lundkvist är själviska. Lundkvist är alltför självgod och Ekelöf, som i sin lyrik nästan helt utesluter yttervärlden, irriterar henne genom sin mörka destruktivitet. Man känner dock enligt henne att hans dikter är skrivna av en människa som lidit ont.

När Erik Lindegren börjar dyka upp på Parkvägen blir Tora Dahl blixtförälskad. Samtidigt som kriget bryter ut ökar hettan i hennes känslor. Hon och Lindegren inleder en relation, fylld av komplikationer. Lindegren är, menar Dahl, den ende som förstår hennes skrivande, men han är hård och våldsam. Dessutom tvingas han föra en envis kamp för att få sina söndersprängda sonetter utgivna. De är så nydanande att läsarna ännu inte är mogna för dem. Inget förlag vill ge ut dem, och Lindegrens ekonomiska situa­tion är synnerligen prekär. Tora Dahl kan känna att med honom delar hon ”de underkändas gemenskap”.

Emellanåt kan jag tycka att de erotiska äventyr som utspelades på Parkvägen ges för stort utrymme. Men de är förstås publikfriande och i presentationer av boken i pressen kan man se att det är just dessa episoder som framförallt kommit i centrum. Läsaren blir i Högströms skildring väl orienterad i det spring i trapporna som ägde rum nattetid. Intressantare är det att läsa om hur kriget kastar sin skugga över tillvaron på Lidingö, hur spanska inbördeskriget engagerar författarna och hur de reagerar inför hotet från nazismen och på olika sätt förhåller sig till andra världskriget.

Jag vill skriva sant är en rik och spännande skildring av den intellektuel­la elit som under en period besökte den villa som var modernismens högborg i Sverige. Framförallt får vi följa en kvinnlig författares mödosamma väg till författarskapet. En författare som ofta tvivlade på den egna förmågan men gärna ville formulera de stora sanningarna. Till sist bestämde hon sig för att bikta sin vånda – inte för samtiden utan för eftervärlden. Hennes stora projekt blev dagboken.