År 2016, tänker jag mig, symboliserar inte slutet på den liberala världsordningen, utan början på något annat. För visst hade många av den liberala världsordningens viktigare egenskaper suddats ut tidigare.

Dess sociologi, till exempel, bars upp av alla de generationer som hade den vuxnes erfarenheter av andra världskriget. Men de finns knappt ens på ålderdomshemmen längre; där möter man de generationer som tjusades eller förfasades av Olof Palme snarare än Tage Erlander. Den typiske Trumpväljaren har M*A*S*H som populärkulturell referens, inte Band of Brothers.

Västerlandets ekonomiska framgångssaga pensionerades för länge sedan. För efterkrigstida generationer erbjöd den liberala världsordningen ett löfte om snabb materiell förbättring. Nu fantiserar medelklassen om ett oavlönat internship och ett förstahandskontrakt på en förortslya för sina barn. I USA har medelklassens reallön vuxit med futtiga 3 procent sedan 1970.

Tiden med enkel ekonomisk tillväxt har tagit slut. Västerlandets demografi bromsar snarare än accelererar ekonomin. Vi kan, som på 50- och 60-talet, inte öka välståndet genom att krama ur tidigare epokers teknologiska språng lite till. Hushåll, företag och stater fortsätter den lånetillväxt vi haft sedan 80-talet men det händer inte längre mycket i nationalräkenskaperna när mer krediter tillförs ekonomin. Globaliseringen sparkade på 90-talet liv i trötta ekonomier, men det är nu länge sedan västvärlden nedmonterade sina ekonomiska barriärer och ökade sitt välstånd genom mer konkurrens.

Pax Americana dog någonstans i Irak. Det är president Obama, inte Trump, som symboliserar den amerikanska hegemonins fall. Med ett forcerat tillbakadragande av trupper från Irak, Afghanistan och Europa devalverades värdet på den amerikanska säkerhetsgarantin. Med militär räddhågsenhet och – åtminstone till en början – ekonomisk isolationism meddelade Obama att det fanns plats för konkurrerande geopolitiska visioner.

Det var dock en värdig svanesång. Obamas kostymer var välskräddade; slipsknuten oklanderlig. Här fanns värme och amerikansk politisk dygd. Talen var inspirerande; samtalen sökande efter sanning. Nu gäller dock en ny standard. Fakta manipuleras snarare än diskuteras. Det finns ett politiskt premium på allt det som skiljer människor åt, inte det som förenar. Orange är det nya svarta. Trump är en postmodern president – men också en postmondän.

Europasamarbetet kan bli ett av offren i den nya världsordning som växer fram. I sju decennier har USA varit garanten för fred och säkerhetspolitisk stabilitet i Europa. Sedan Marshallplanen har USA också gått i bräschen för ekonomisk integration i Europa och dragit EU till större öppenhet mot omvärlden.

EU kan klara sig utan USA – men inte utan att samarbetet genomgår en reformation. Just nu sitter EU fast i låsta positioner. Euroländerna är splittrade över villkoren för valutans överlevnad. Många är övertygade om behovet av militär upprustning, men har olika uppfattningar om vem den tänkbara fienden är. Några EU-länder är politiskt och ideologiskt på väg in en auktoritär eller rysk omloppsbana. Alla undrar vad EU idag egentligen är för något slags politisk skapelse.

Många gick på 1990-talet i säng med en vision om det gränslösa Europa och vår del av världen som den växande stormakten. Men de vaknade upp med en vimmelkantig Jean-Claude Juncker. Den alltmer EU-skeptiska opinionen i Europa handlar inte så mycket om att breda lager övertygats av nationalistisk eller populistisk dygd. Den är snarare en reaktion på ett EU som fastnat i byråkratisk introspektion och inte förmår reagera på nya strategiska villkor.

Det saknas också förmåga till förändring i Europas ekonomi. Den inre marknaden är fortsatt en viktig aspiration, men verkligheten lever inte upp till löftet om ett Europa som är öppet och integrerat för tjänster och den digitala ekonomin. Även milda reformförslag stoppas. Marknader har blivit mindre dynamiska. Konkurrensen har ofta låsts fast i en bestämd ordning av storföretag. Den dominerande föreställningen är att större öppenhet för konkurrens inte får utmana en konserverande industripolitik.

Om man listar Europas 100 största företag har inget skapats de senaste 40 åren. I Tysklands DAX30-lista av ledande företag är det bara två som skapats efter 1970. I Frankrikes CAC40 är det bara ett. I Sverige skapades 30 av de 50 största företagen före första världskriget – och inget efter 1970. Det är inte en näringsstruktur som planerar för ett språng in i innovationsdriven tillväxt: den snarare motarbetar förmågan att växa med hjälp av snabb teknologisk förändring.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Framtiden kan påverkas. Ingen vet vilket slags värld som växer fram efter den liberala världsordningen. Händelserna under 2016 har dock skyndat på behoven av att Europasamarbetet ändras. Donald Trump kommer inte spilla amerikanskt blod för säkerhet i Östersjön och östra Europa. Brexit var varken en röst på ”Global Britain” eller ”Little England”; utslaget var huvudsakligen en effekt av Europas förvirring. Om Europa förmår sig att nu svara på de förändrade villkoren för säkerhetspolitisk stabilitet och ekonomisk framgång kan EU gå en ljus framtid till mötes. Om Europa inte kan det – då är det en tidsfråga innan flera länder kommer att lämna EU.

Slutet på den liberala världsordningen blir då också slutet för EU.

Fredrik Erixon är vd för European Center for Political Economy i Bryssel.