Svenska kyrkan som välfärdsaktör är inget nytt. Den lade grunden för den svenska välfärden och var ensam aktör fram till 1862 när bodelning gjordes mellan kyrka och civilsamhälle. När staten monopoliserade välfärdssektorn marginaliserades Svenska kyrkan och dess verksamhet hänvisades till fritidssektorn. Kyrkans politiska betydelse minskade i motsvarande grad men man har ändå fortsatt som välfärdsaktör under de villkor som den politiska makten tillät, det vill säga nyttig men maktlös. Präster, diakoner och frivilliga har gett andlig och materiell hjälp finansierat av kyrkans kapital, kyrkoavgift och gåvor. Kyrkans betydelse för Sveriges välmående kan knappast överskattas, ändå är det något som sällan påtalas.

Men efter 1990-talets avregleringar är kyrkan och andra åter fria att agera som formella välfärdsaktörer. Kyrkans församlingar, stiftelser, föreningar har startat och bedriver förskolor, skolor, gruppboenden, student- och seniorboenden, vårdhem, sjukhus, stadsmissioner, konferenscenter, begravningsbyrå med mera. Inget av detta är alltså nytt för kyrkan, däremot formen och finansieringen som bland annat bedrivs i bolagsform och finansieras genom upphandling. Vissa församlingar är rena success stories och har inom loppet av några år mer än fördubblat sin ekonomiska omsättning. Den nya situationen innebär en möjlighet att expandera.

Man skulle kunna tänka sig att kyrkoledningen jublar och verkar med stimulerande åtgärder. Så har också skett från vissa stiftsledningar, men i den mån ärkebiskop Anders Wejryd och kyrkostyrelsen agerar är det med restriktiva åtgärder och tal om repressalier. De senaste tio åren har ägnats till att utreda kyrkans roll i välfärdssamhället och moratorium har utfärdats för rätten att starta begravningsbyrå.

Det är också inom denna sektor som församlingarna allra tydligast har utmanat starka ekonomiska intressen. Begravningsbranschen omsätter årligen 2,5 miljarder kronor. När kyrkoherde Henrik Rydberg i Fagersta tröttnade på begravningsbyråernas dyra tjänster för de anhöriga så startade han Kyrkans begravningsbyrå. Genom kyrkans förtroendekapital och samordningsvinster kunde han kraftigt sänka kostnaderna för de anhöriga och samtidigt möta de sörjande mycket tidigare, eftersom kontakterna inte gick genom en extern aktör.

Att kyrkan bedriver begravningsbyrå är inte så främmande som en del tror. Sedan äldsta tid har kyrkan skött de uppgifter som idag bedrivs av externa byråer. Kyrkoherde Rydberg lät sedan andra församlingar starta Kyrkans begravningsbyrå via franchise. I en av dessa församlingar tog den nya byrån 90 procent av marknaden under första året. Fonus och andra aktörer blev av förklarliga skäl rädda när de såg uppseglandet av en ny rikstäckande aktör med erfarenhet, kompetens, förtroende och med kraftigt sänkta priser. Skulle detta sprida sig över landet skulle en stor del av deras marknad försvinna. För att hindra denna utveckling vände sig Fonus till länsstyrelsen och Konkurrensverket för att förbjuda Kyrkans begravningsbyrå, men utan att lyckas. Istället gick Fonus till sin moderorganisation, Socialdemokratiska partiet, som har majoritet i kyrkomötet, som därefter har gjort allt för att förhala och förhindra församlingarnas rätt att starta begravningsbyrå. Även andra organisationer har lobbat politiskt mot Kyrkans begravningsbyrå.

Politiskt har frågan hanterats som att det gäller kyrkan i välfärdssamhället. Den första utredningen Arbetsformer i förändring (SKU 2009:2) konstaterar att det inte föreligger några hinder för församlingarna att bedriva begravningsbyrå. Trots detta föreligger fortfarande moratoriet fem år senare och oklarheter huruvida det kyrkorättsligt är tillåtet eller inte. Utredning två kom 2013, Att färdas väl – hur Svenska kyrkan kan navigera i välfärden (SKU 2013:3) och behandlar om Svenska kyrkan skall starta ett centralägt vårdbolag. Förslaget har kraftigt kritiserats eftersom bolaget spelas ut mot församlingarnas rätt att starta verksamhet inom skola, vård och omsorg. Utredningen fann att kyrkan inte skall starta ett sådant bolag och i dagsläget är det oklart vad kyrkostyrelsen vidtar härnäst.

Det mest intressanta med utredningarna är att läsa de direktiv som kyrkostyrelsen gett som grund för utredningarna. Märkligt nog ställs aldrig grundfrågorna om varför och på vilket sätt kyrkan skall finnas i samhället, vilket förutsätter en ecklesiologisk reflektion och frigörelse från stat och samhälle.

Istället används ett språk hämtat från samhällets reflektioner angående välfärden. Självklart måste kyrkan behärska detta språk, och bidra till diskussionen från sitt perspektiv. Ändå blir det märkligt att det verkar vara sekulära reflektioner som ligger till grund för kyrkans interna utredning om hur kyrkan skall agera. Med en tydlig ecklesiologisk utgångspunkt kan kyrkan förhålla sig öppet och tjäna samhället med en mängd olika verksamheter tydligt genomsyrade av kyrkans självförståelse. Omvänt innebär en avsaknad av en sådan grund ett snävt perspektiv som endast tillåter vissa verksamheter vara ett uttryck för kyrkan. Vad eller vem är det egentligen man är så rädd för?